Vem vågar gäspa åt Nobelpriset i litteratur?
Nobelpriset är Kultursveriges främsta ritual, och alla är alltid eniga om att valet är spännande och intressant. Det vore skönt om fler vågade gäspa åt tillkännagivandet.
Toppbild: Henrik Montgomery / TT
Nobelpriset i litteratur är den främsta och viktigaste ritualen i svenskt kulturliv. Och det är speciellt att vara i Börshuset den där torsdagen klockan 13 när Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm kliver ut och tillkännager vem som fått årets pris.
På vägen dit stöter jag ihop med en kulturchef som skämtsamt konstaterar att vederbörande är trött på nobelprisspektaklet. I salen hamnar jag mellan ytterligare en kulturchef som hoppas på fransmannen Michel Houellebecq och en kulturredaktör som tänker att priset kanske, eventuellt ändå, skulle kunna gå till Salman Rushdie. Jag säger att jag inte tror att Akademien skulle dela ut det till honom, eftersom allt skulle bli så komplicerat då, inte minst praktiskt och säkerhetsmässigt. Kulturchefen bredvid invänder att vad som snarare avhåller Akademien när det gäller Rushdie nog är att ett sådant val skulle tolkas som ett politiskt ställningstagande.
Sedan slår klockan 13 och ständige sekreteraren Mats Malm träder in och säger… Annie Ernaux. Den franska författarinnan får priset ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Ernaux, född 1940, kommer från arbetarklassen och skriver självbiografiskt om smärtsamma ting som en illegal abort hon gjorde som 23-åring, eller om en kärleksrelation hon hade när hon var 54 med en ung 23-årig man ur arbetarklassen som hon dumpar lika brutalt som det aborterade fostret.
Akademiledamot Ellen Mattsson liknar i en intervju Ernauxs skrivande vid en skalpell. Om jag minns rätt är det hon ihop med ledamöterna Anders Olsson, Steve Sem-Sandberg och Pär Wästberg som varit beredande för detta pris.
Så hur blir stämningen i Börssalen efter beskedet? Den är… neutral. Ingen klang och inget jubel, men heller ingen besvikelse eller upprördhet. Ett par kinesiska reportrar undrar vilket budskap Akademien vill skicka till världen med detta val av pristagare och svaret blir förstås ”inget budskap alls”, utöver själva motiveringen.
Och så drar allt det ceremoniella igång. Kulturchefen på min ena sida får iväg ett tweet och börjar skriva på sin kommentar, kulturredaktören på min andra sida piper iväg för att intervjua det lyckliga förlaget, Sveriges Radios sändning startar, liksom SVT:s studiosamtal.
Dessa sändningar är lite som Kalle Ankas julafton för litteraturintresserade. Särskilt P1 har röster som återkommit i decennier, som Gunnar Bolin, Marie Lundström och Mikael Timm med flera. I fjol var pristagaren Abdulrazak Gurnah helt obekant, då sa alla det alla brukar säga när det faller sig så: att det är jättespännande att få stifta bekantskap med ett nytt författarskap. I år är Annie Ernaux känd för många, dessutom aktuell med en ny bok på svenska – då är alla eniga om att det är ett jättebra och intressant val av pristagare. Ingen säger någonsin att valet suger eller att författaren skriver långtråkigt.
Men inför tillkännagivandet twittrade DN:s skribent Jenny Lindh att hon får ”en stark känsla av gäsp” när hon läser Annie Ernaux. Kanske tycker fler så, det är bara inget man säger efter tillkännagivandet. Men visst piggar det upp med någon som går emot strömmen?
***
Läs även: Nobelpriset satte sprutt på Dylan
