Venedigbiennalen

Inne i den amerikanska paviljongen får de syn på mig. En kurator med världen som sitt arbetsfält och intill en konsthandlare och gallerist med åtminstone Europa som sitt. Kuratorn i mer kulturell klädsel, linneskjorta med kavaj utan krage och konsthandlaren i snyggt skräddad, figursydd kostym. Båda förenade i sitt val av sneakers på fötterna. De tar sig snabbt fram till mig och frågar om jag inte borde intervjua paviljongens konstnär, Martin Puryear? För i så fall kan de introducera mig. Han står en bit bort, belägrad av vad som ser ut som amerikanska samlare och mecenater. Inte läge.

I stället frågar jag hur kuratorn för biennalens huvudutställning är som person? Vi står under ett verk bestående av ett upp- och nervänt kors med ett vitt älgkranium på, och de svarar ovanligt uppriktigt.

– Han är tråkig.

– Men trevlig, skyndar de sig att tillägga.

Tråkigt, tänker jag, som läst att årets upplaga av biennalen skulle vara en hyllning till leken.

Huvudutställningen är alltid uppdelad i två delar: en mindre i trädgården Giardini, som också är platsen för många av de nationella paviljongerna; och en större, mycket större, i de gamla vapenförråden, Arsenale. På vägen dit promenerar jag förbi tvåtimmarskön till den franska paviljongen. På insidan ett poetiskt post-topografiskt landskap skapat av Laure Provost: ett konstens »Alice i Underlandet« i den globala uppvärmningens tidevarv. Ett stenkast bort står Venezuelas paviljong helt tom, med enkla instruktioner klistrade på väggen: att i stället iaktta den suveräna arkitekturen. Ibland är ju total frånvaro starkare än full närvaro.

En krök bort ligger allén som sedan leder till huvudpaviljongen i Giardini. Längs grusgången under cypresserna uppstår en professionell partystämning, när det varje timme är en ny vernissage någonstans och proseccon dukas fram. Det börjar att regna stillsamt, samtidigt som proffsen springer med bubbel i ena handen och med en originell tote-väska över axeln – ibland två eller tre stycken i ett fång – i jakt på »årets paviljong«. Jag hoppar över ölen som serveras till öppningstalen utanför den belgiska paviljongen, för att i lugn och ro fokusera på den mekaniska dockteatern på insidan. Duon Jos de Gruyter och Harald Thys har skapat biennalens i särklass mest egenartade och spöklika installation. I den vita lokalen pågår en mekanisk teater utan slut, som om NK:s julskyltning hakat upp sig och aldrig tog slut. I mitten en stor grupp dockor som utför gediget traditionella sysslor – iförda vad som ser ut som folkdräkter. Runt dem, inspärrade som fångar, likadana dockor, men i moderna kläder. Det ekar i lokalen när det plingar och plongar och sjungs och vävs på en och samma gång. Som att gå runt i valmanifestet för Vlaams Belang, Belgiens socialkonservativa parti, traditionen i centrum och den moderna realiteten inspärrad på behörigt avstånd.

Huvudpaviljongens imponerande entré är höljd i dimma. En dold rökmaskin på taket pustar ut dimmoln med jämna mellanrum och för dem som sitter och äter på terassen intill blir det ofrånkomligen en »bad hair day«. En signal om att man träder in på en plats där vardagen lämnas vid dörren. Enligt beskrivningen ska alla konstnärskap först presenteras i Giardini för att sedan fördjupas i Arsenale. Väl igenom dimman, så inser jag att omdömet om curatorn stämde. Det blir ingen lek. Men för den skull blir det inte dåligt. Precis som utlovat ger Giardini ett litet smakprov inför den gigantiska utställningen och låter de 83 konstnärerna, i den annars temafria utställningen, samlas under ett utrop: »May you live in interesting times!«. Frågan är om det någonsin kan bli en bra utställning i huvudpaviljongens krångliga arkitektoniska plan? Mezzaniner upp och ner, däremellan en labyrint av trappor, gångar, med stora salar emellan. Trots det ser jag hela tiden fram emot att få se mer av afrikanskt måleri, indiskt foto, franska hologram och kinesiska robotar.

Dagen efter är det så dags för Arsenale, till storleken som femton Moderna Museet. Tyvärr följer jag, visar det sig, samma schema som många andra under dessa dagar och vid öppningstid plingar det till i min telefon att kön är »ca 1 km  …«. Efter en tidigarelagd lunch och lite trassel kommer jag till slut in, till skillnad från det äldre par som försöker argumentera med en av vakterna att de visst har »en inbjudan för två personer«. De ombeds vänligt stiga åt sidan, innan de slutligen får veta att inbjudan endast gäller för en person. Basta.

Fördjupningen är bättre än prologen. I Arsenale får varje konstnärskap plats att fördjupas och ges ordentligt med utrymme. Den långa vandringen genom de gamla förrådslokalerna blir en promenad genom samtidens stora spörsmål: klimatförändringar, migration och den nya teknologin. Det spelar inte längre någon roll om det är lekfullt för det är ofta så välformulerat; som Soham Guptas porträtt av kastlösa, tvillingarna Christine och Margret Wertheims virkade koraller eller Suki Seokyeong Kangs skulptur av sin mormor som ett torn. Taktfast lotsas man från en konstrymd till nästa. Rytmen blir sin egen – när den inte störs av en och annan stressad gallerist som skyndar förbi för att se om »deras« konstnär fått en bra placering.

En överraskning är att det figurativa måleriet har kommit tillbaka till biennalen. Men denna gång kommer det inte från Europa eller USA, utan det mest spännande måleriet kommer från Afrika. Både i den stora huvudutställningen och i nationella paviljonger visar konstnärer som Njideka Akunyili Crosby från Nigeria, Michael Armitage från Kenya och Kudzanai-Violet Hwami från Zimbabwe hur ett slitet medium får nytt liv. Det är som om den målade bilden har en alldeles särskild betydelse och därför blir påtaglig och kraftfull. Det handlar om att ta tillbaka kontrollen över kameran från kolonialtiden, och omtolka bilderna i måleri. Den har därför en innebörd helt enkelt. Här kan tilläggas att en av årets stora förhandssnackisar var Ghanas paviljong, och den var mycket ambitiös och välgjord. De har sammanfört några av den afrikanska kontinentens största konstnärsnamn, som El Anatsui och Ibrahim Mahama med stjärnarkitekten David Adjaye i en mycket sinnrik och välkomponerad presentation.

När jätteutställningen är slut är det dags för en espressopaus, medan folk tittar avundsjukt på de golfbilar som kör runt vip-gäster mellan attraktionerna, och dammiga och trötta i solen läppjar på det utskänkta cold brew-kaffet.

Just i detta ögonblick kommer meddelandet jag väntat på. Årets »it«-paviljong har identifierats. Det visar sig, mycket otippat, vara Litauen. »Jag tar det i morgon«, tänker jag innan jag tar mig an det sista av det officiella programmet.

Iden långa kön till Litauens monter, följande dag, har man tid att tänka. Jag minns vad en konstnär sagt till mig dagen innan när vi talade om Uruguays paviljong som vi båda tyckte om: »Det är inte orgasm, men bra!« Runt omkring mig jobbar Litauens team frenetiskt för den invigning som förbereds; en scen ställs fram och ljudsystem riggas på gräsmattan vid en av kanalerna. Så klart ställs även prosecco och jordgubbar fram. De som lämnar paviljongen säger saker som »Fantastiskt!«, »Man vill inte gå därifrån!«. Litauerna på plats försöker försäkra oss om att alla kommer in. Som på en artig rockkonsert.

Väl inne i det gamla lagret som är Litauens paviljong är det något som höjer sig över allt annat: en klimatopera. Vi står på övervåningen och tittar ner på en strand, där turister sjunger sina liv. Där står ett medelålders par, där kvinnan sjunger om hur glad hon är att hon har rest så mycket och att hennes barn fått bada i de olika oceanerna. En ung man sjunger om hur han träffade sin flickvän på grund av att hans flygplan omdirigerats. Turisterna på stranden oroar sig för klimatet, samtidigt som de är ett av skälen till krisen. Trots det alldagliga går det inte att slita sig – för vårt perspektiv, musiken och spontaniteten i rörelser och skeenden skapar en total närvaro.

Paviljongen belönades också välförtjänt med Guldlejonet. Det är orgasmen jag hoppats på.