Vi är för evigt fångna i David Lynchs drömmar

”It's too bad that all these things

Can only happen in my dreams

Only in dreams

In beautiful dreams…”

Roy Orbisons gamla hit In Dreams (1963) spelar en huvudroll i David Lynchs surrealistiska thriller Blue Velvet (1984). Lynch fångar tvetydigheten i Orbisons musik, den är drömsk och romantisk, men samtidigt melankoliska mardrömslik och kuslig med en underton av vansinne i det desperata vibratot. 

Lynch speglar Reaganerans 50-nostalgiska myt när han för oss till en arketypisk amerikansk medelklassförort med skimrande vita staket och de grönaste gräsmattor. Upptäckten av ett avskuret öra öppnar en avgrund till det våldsamma och perversa mörker som ruvar under den polerat konservativ ytan. 

Just drömmen är det tema som följer genom Lynchs skapande. Den chockerande debuten Eraserhead (1977) är en mardrömslik bearbetning av den unge konstnärens eget liv som ung och fattig far i ett förfallet område i Philadelphia. I ett slitet hyreshus i en smutsig industristad drivs Henry Spencer (Jack Nance) till en psykosexuell psykos som kulminerar i att han dödar sin egen vanställda avkomma. De erotiskt laddade amerikanska urbilderna samlas, den åtrådda grannflickan, den pilska svärmodern och den neurotiska hustrun visas i den mest groteska dager.  

Lynchs experimentella lågbudgetfilm blev oväntat en biosuccé och följdes av det påkostade och åttafaldigt Oscarsnominerade dramat Elefantmannen (1980) baserad på den verklige Joseph Merricks öde i det sena 1800-talets London. En sexuell drömsekvens skildrar den elefantlike Merricks (John Hurt) mystiska tillkomst och sätter med Samuel Barbers Adiago for Strings (1936) tonen för en romantisk tragedi där det missförstådda ”monstret” får gestalta utanförskapets börda. 

Mångsidigheten i Lynchs skapande fick sig ytterligare en dimension när han 1984 tog sig an Frank Herberts episka framtidsroman Dune (1965). En rymdopera buren av Totos svulstiga rockmusik och med bland andra Sting och Max von Sydow i rollerna, regisserade Lynch ett ekonomiskt haveri, men också ett barockt estetisk fyrverkeri av olycksbådande rokoko-dekorer i gjutjärn, putsad mässing och svart marmor. Carl Jungs idéer om drömmars arketyper spelar stor roll i Herberts vision liksom i Lynchs fantasidröm. 

Guldpalmenvinnande Wild at Heart (1990) är ett romantiskt äventyr i en våldsam värld, "en berättelse om att finna kärleken i helvetet", som Lynch beskrev det. Till tonerna av Chris Isaacs spöklika falsett i balladen Wicked Game (1989) målar han upp den amerikanska Södern på ett vis som för tankarna till Federico Fellinis döende landskap, en bisarr dagdröm och verklighetsflykt där Elvis Presleys Graceland flyter samman med L. Frank Baums sagovärld Oz. 

Den riktigt vida publiken nådde Lynch när han revolutionerade tv-dramat med serien Twin Peaks (1990-1991). Den charmigt anale FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan i sitt livs roll), med förkärlek för kaffe ”svartare än en månlös natt” och körsbärspaj, beger sig till den lilla sågverksstaden Twin Peaks vid den kanadensiska gränsen för att utreda morden på tonårsflickan Laura Palmer. Dess udda invånare bär på mörka hemligheten och snart visar sig Twin Peaks inte bara geografiskt är en gränsort, utan också en plats där gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut.  

Twin Peaks blev stilbildande för 90-talets tv-serier och inte minst Inte minst etsade sig Angelo Badalamentis drömska musik sig fast i vårt kollektiva medvetande. Den följdes av filmen Fire Walk With Me (1992) som utspelar sig dagarna före Palmers död och Coopers förebådande dröm. 

Lynch överraskade något med det varma biografiska dramat The Straight Story (1999) om den fattige gamle Alvin Straight som 1994 förverkligade sin dröm genom att åka genom Midwest på sin gräsklippare för att åtefrörenas med sin bror när denne drabbats av en stroke. Richard Fansworth Oscarsnominerades för rollen som Straight. 

Med Lost Highway (1997) och Mullholand Drive (2001) inledde Lynch en sorts uppgörelse med Hollywoods drömfabrik. Två thrillers skildrar unga människor som längtar efter stjärnglans och berömmelse men dras in i en mardrömslik värld, ett postmodernt kollage där den amerikanska filmens alla arketyper och mytologier. Olösliga mordgåtor, mystiska dubbelgångare, förföriska femme fatales och försvunna kvinnor i nöd. Stämningar och bilder klipps ihop i drömska flöden av skiftande identiteter och omkastade tidsordningar.  

Lynchs lät slutligen Hollywoods drömvärld bryta samman i ”Inland Empire” (2006). Han bryter upp alla konverntioner och klichéer när hela filmkonsten avkodas och rent av destrueras. Det återkommande motivet med den försvunna unga kvinnan finns med, men Lynch spelade in scener på gehör utan något manus och med lågupplöst digital video. I själva verket rör sig filmen i maskhål mellan myt och verklighet, en tre timmar lång färd genom en mardrömslik malström av växlande sekvenser som för tankarna till hemvideoinspelningar, virala klipp och ren pornografi.

Några fler långfilmer blev det inte, men han regisserade en tredje säsong av ”Twin Peaks” 2017 och fortsatte att skapa konst och musik och skriva böcker och inte minst som underfundig youtuber. Han dök också upp som skådespelare i tv-serier och filmer, bland annat i rollen som den tväre mästerregissören John Ford i Steven Spielbergs självbiografiska film The Fablemans (2022). 

Lynch blev med sitt egensinniga skapande i en ultrakommersiell värld något unikt, en amerikansk ikon i sig själv som sedan levt vidare i alla möjliga popkulturella sammanhang och kommer att leva vidare i vårt undermedvetna som en evig arketyp.

***

Läs även: Tysk veteran-vampyr blir blek Hollywoodkliché

Läs även: Gör Amerika vackert igen!