Vi borde dokumentera vågen av antisemitism

Åren innan krigsutbrottet 1939 var Hannah Arendt, den tyskjudiska filosofen, frustrerad och ofta förtvivlad över att de eskalerande förföljelserna av judar inte togs på allvar, ens av judarna själv. När Kurt Blumenfeld, ordförande för den Tyska sionistiska federationen, våren 1933 frågade henne om hon kunde ta på sig uppdraget att finna och sammanställa antijudisk propaganda i tidningar och dokument tackade hon omedelbart ja. Syftet var att uppmärksamma världen på förföljelsen av judar som pågick i det tyska samhället.

Uppdraget var farofyllt och efter bara några veckor blev Hannah Arendt gripen av polis. Hon satt anhållen i åtta dagar, hennes lägenhet genomsöktes och hon förhördes i timmar, utan att polisen fick någon information de kunde använda mot henne. Några dagar efter att hon släppts flydde hon tillsammans med sin mamma Martha via det som kallades ”den gröna gränsen”, genom den täta skogen vid bergsmassivet Erzegebirge, ur Tyskland, in i Tjeckoslovakien. 

Antisemitism är en särskild sorts ondska, med djupa rötter i både kristendom och islam. Antisemitismen betraktar, paradoxalt nog, judar som både underlägsna och ett hot. Hannah Arendt, den tyskjudiska filosofen, menar i Totalitarismens ursprung att det judiska folkets strategi för acceptans varit assimilering, ett fjärmande från det judiska. Priset för acceptans har varit högt, och, menar Arendt, ödesdigra.

Efter massakern i Israel den 7 oktober, med det efterföljande kriget mot Hamas, sköljer en våg av antisemitism över Europa. Mellan den 7 oktober och den 7 november registrerades 1000 antisemitiska hatbrott i Frankrike. Två veckor in i kriget hade de antisemitiska hatbrotten ökat med 651 procent i Storbritannien. En synagoga i Berlin utsattes för en brandbombsattack och Davidsstjärnor har klottrats på judars hem. Också i Sverige har hotbilden mot judar förvärrats. Under november ökade anmälningarna om antisemitiska brott med nästan 50 procent. Brottens art har, enligt Per Engström vid polisen, också ändrats: från hot till handling.

Mördandet, våldet och gisslantagningen, med det efterföljande kriget, dess civila offer, nöden i Palestina, blodtörsten, hämndgirigheten och oförsonligheten på båda sidor fyller mig med förtvivlan. Vi lever i mörka tider, tider som inte talar till det vackraste i människan. Jag har en stor och heterogen bekantskapskrets, bestående av människor med många och starka åsikter, och kriget mellan Israel och Hamas engagerar dem alla.

Mina propalestinska vänner tycker att svensk media inte skildrar palestiniernas lidande tillräckligt och dessutom mörkar att svenska företag exporterar vapen till IDF. Vännerna som tar ställning för andra sidan tycker att rapporteringen är orimligt propalestinsk och att media, liksom resten av samhället, duckar inför det faktum att antisemitismen växer här hemma i Sverige. I min närhet har jag människor som är direkt berörda, genom släkt och vänner i Israel som på olika sätt drabbats hårt. Den ondska som drabbat dem är självklar att fördöma. Samtidigt är frågan om proportionalitet i Israels respons på massakern akut: Ja, civila dör i krig – men hur många offer kan rättfärdigas som ett proportionellt svar på Hamas illdåd? Jag har inget svar på den frågan.

Om det är svårt att formulera en åsikt i frågan om proportionalitet och rättfärdighet i det krig som pågår, är det lätt att ha en uppfattning angående den accelererande antisemitismen i Sverige. Den antisemitism vi ser rikliga exempel på nu är inte ett nytt fenomen. 2018 pekade en EU-rapport ut Sverige som ett av de länder i EU där judar utsätts för mest trakasserier. Bara Tyskland, Belgien, Nederländerna, Polen och Spanien var sämre än Sverige.

Rapporten från 2021 ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – en rapport om antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös förskolor, skolor, gymnasier och vuxenutbildning” av Mirjam Katzin bekräftar EU-rapportens bild. Trots Katzins rapport, föredömligt beställd och publicerad av Malmö stad, fortsätter antisemitismen att frodas i Malmö, både i och utanför skolan. Enligt uppgifter till Sydsvenskan har judiska elever dödshotats av propalestinska klasskamrater i klassrummet – utan att åtgärder vidtagits av ansvarig lärare.

De nidbilder och lögner, skämten, hånet, hoten och hatet, som Hannah fann när hon satt i arkivet på stadsbiblioteket i Berlin 1933 är inte olika de vi finner framförallt på sociala medier i dag. Jag tänker på exempelvis de hårresande diskussionerna i Facebookgruppen Pink room och aningslöst twittrande av profiler som Stina Wollter.

Någon borde, i Hannah Arendts anda, ta på sig uppdraget att sammanställa flodvågen av hat och hån mot judar. Min misstanke är att en sådan sammanställning skulle chockera oss alla, genom dess volym, intensitet och innehåll. Kanske är det precis vad som krävs för att vi, som inte själva utstår antisemitiska trakasserier, på allvar förstår problemets omfattning och behovet av att agera nu, inte sen.

***

Läs även: Var är antirasisterna när de behövs som mest?

Läs även: Svenska intellektuella är ryggradslösa flockdjur