»Vi erkänner, vi är politiska«

Lena Andersson och Anneli Jordahl ser oförstående ut. Ögonblicket innan har de båda svarat ja på frågan om de kommer att vara på bokmässan i Göteborg, medan den tredje författaren har svarat nej. Hon har inga seminarier inbokade, inte ens ett enda litet publikt samtal med sin förläggare i Bonniers monter.

– Men du är ju hottast i Sverige! utbrister Lena Andersson.

– Här har du skrivit en fantastisk historisk roman och en större deckarsuccé än någon annan, så att Jan Guillou får hicka. Och så är du inte bjuden till bokmässan! Är inte det helt otroligt? säger Anneli Jordahl.

För större delen av det litterära Sverige är det knappast tänkbart att inte åka till Göteborg. Vid bardiskarna på Gothia Towers och Park hänger författare, redaktörer, förläggare och kulturjournalister. En stor firmafest präglad av såväl intellektualism som ren avundsjuka; vilka blir bjudna till de stora förlagens fester? Vem får gå på Göteborgs stads småtrista men hyggligt prestigefyllda bankett?

Här bjuds också oerhörda möjligheter till marknadsföring; här finns läsare och, inte minst viktigt, bibliotekarier (det heter ju faktiskt Bok- & Biblioteksmässan) som tar med sig sina intryck till utlåningsdiskar i hela landet.

Detta missar nu inte Alexandra Coelho Ahndoril, trots allt. Några dagar efter det här samtalet ändras hennes planer.

I år föregås mässan av ett par uppmärksammade debatter:

Den om huruvida det är acceptabelt att skriva böcker under pseudonym, som Alexandra Coelho Ahndoril blev en del av eftersom det var hon och hennes make som under namnet Lars Kepler skrev boken »Hypnotisören«, som debatten utgick ifrån.

Och Manifest-diskussionen om hur böcker ska skrivas, som startades när några yngre författare samlades kring ett strikt hållet »Manifest för ett nytt decennium«. I tio punkter satte de upp strikta ramar för hur de skulle närma sig nästa årtionde. Några dagar senare kom det ett annat manifest »för en olovlig litteratur«, som inte gick ut på att skapa förändring genom att tukta författares metoder, utan snarare underströk deras totala frihet att skriva hur de vill. Anneli Jordahl var en av undertecknarna.

Finns några andra frågor i den litterära världen som det borde bli debatt om?

Anneli Jordahl: Det man ska diskutera är att i takt med att populärkulturen har fått ta allt större plats på biblioteken, på kultursidorna och i bokhandeln på bekostnad av en smalare litteratur så blir diktsamlingar, språkligt avancerade romaner utgivna på små förlag och lärda essäsamlingar en litteratur som bara eliten känner till, de som redan arbetar med litteratur. Vanliga läsare når den inte när de går på bibliotek, läser kultursidorna eller besöker bokhandeln. De vet inte ens att den finns.

Lena Andersson: På recensionsdagen av min bok var jag och frågade om de hade den i den enda bokhandeln på Kungsholmen, där jag bor. Den låg inte bland nyheter och de kände inte till den. Hon jag talade med visste inte vad jag pratade om men tittade efter och sa: »Den ska inte vi få in.« »Nehej, varför inte då«, sa jag. »Vi tar inte in allting.« »Men varför ska ni inte ta in den?«, sa jag, »vem har bestämt det?« »Det är inte vi som bestämmer.« Då är det alltså någon centralt på Akademibokhandeln som styr det här.

Alexandra Coelho Ahndoril: Jag kom i kontakt med bokbranschen 1992 då jag träffade Alexander och tycker att det alltid har varit likadant: man går in och kollar efter boken på recensionsdagen; finns boken där, nej det gör den inte. Eller så står den där i ett enda exemplar. Problemet är just att det är någon som bestämmer över sådant i en hel koncern, i bokhandeln finns inte längre det här enskilda intresset.
Lena: Inga eldsjälar som vill ha in smal litteratur.

Alexandra: Det har alltid varit så.

Anneli: Men det har förstärkts. Biblioteken måste visa upp sina utlåningssiffror, annars stängs de. Och bokhandlarna har det svårt, inte minst i den senaste krisen, och har tagit olika beslut om att bara ta in den säljande litteraturen. Det är eliten som får tag på mer avancerad litteratur. Samma sak på biblioteken: i tidskriftshyllan finns »Allt om Mat« och »Femina«, men inte »Atlas litterära tillägg« eller »Horisont«. Jag blir förbannad, för jag är uppvuxen i sammanhang där man inte fick det här gratis och jag har levt på att de här böckerna har funnits på biblioteket och att man har kunnat hitta sina boklådor.

Vad kan man göra då?

Alexandra: Jag har också total arbetarklassbakgrund, min portugisiska mormor och morfar var till och med analfabeter, så jag håller med Anneli om att det här är viktigt. Kultursidorna måste fortsätta att recensera den smala litteraturen och lyfta fram den som en stor nyhet, och de stora förlagen måste fortsätta ge ut de böckerna. Slutar de med det kommer den smala litteraturen inte att recenseras, då blir det mycket svårare.

Lena: Frågan är varför förlagen men inte bokhandeln tar ett ansvar? Varför vill man ha en bokhandel när man inte bryr sig om den, när man har pallar med vissa titlar men struntar i så mycket annat? Jag tycker det verkar så tråkigt att vara bokhandlare med den inställningen.

Alexandra, dina egna böcker är inga kioskvältare. Du är även ena halvan av Lars Kepler som säljer bra. Hur är den skillnaden?

Alexandra: När jag går på stan märker jag hur det är att möta läsare överallt, det gör man ju inte annars. Det är en helt otrolig erfarenhet som gett mig stor respekt för deckargenren. Man ska vara försiktig med att som smal författare vara slentrianmässigt föraktfull mot genre­litteratur och dem som läser deckare. Det är trots allt en folkrörelse, vidden av den hade jag inte förstått innan. Annars, när man skriver sina smala böcker, så har man en känsla av att skriva ett brev till världen och så kommer det inga andra svar än från dem som redan är intresserade.

Genrelitteratur, som deckare, brukar ju annars beskrivas som ett slags problem – »hjälp, genrelitteraturen tar över, vad ska vi göra?!«

Alexandra: Det måste finnas en politik som gör att också de smala författarna kan sitta och skriva.

Anneli: Ett stipendiesystem och kultur­rådet.

Anneli: Författarfonden skulle kunna få mer resurser och det skulle finnas andra stipendiefonder.

Lena: Det finns många som skulle vara väldigt föraktfulla mot det här resonemanget, om den smala litteraturen. »Men skriv något som folk vill läsa då, något som säljer!«, skulle de säga.

Ni pratar om bokläsarna. Det är känt att kvinnor läser betydligt mer än män – så vad ska man göra åt männen?

Anneli: Man kan inte piska folk till att läsa mer, människor har olika intressen. Jag kan inte tycka att det är finare att läsa än att bygga en bil. Det här råkar vara mitt liv, men jag kan inte pracka det på någon annan.

Lena: Möjligen skulle man kunna tänka sig att språket har något med tänkandet att göra, på ett annat sätt än bilbyggande.

Anneli: Då tänker alltså kvinnor bättre?

Lena: Nej, men om man får ett rikare språk, vilket man får av att läsa, så kan också tankarna och förståelsen av sig själv bli rikare.

Anneli: Men ibland kommer det nya läsare. Jag tänker på de här biblioteken med ljudböcker på lastbilshaken. Jag tycker det är så kul. Det var en intervju i radion med en lastbilschaufför som hade lyssnat på »Aprilhäxan« av Majgull Axelsson och sa att han nog inte hade läst den om den inte funnits i ett sånt bibliotek, och att den var riktigt bra.

Lena: Jag undrar om det är mer motstånd att läsa en text än att ta in den via örat.

Alexandra: Det kan vara en klassfråga. Om man sitter och läser så är man en läsande människa. Och om man kör sin lastbil – och samtidigt lyssnar – så jobbar man.

Lena: Man gör rätt för sig då, ja. Om jag bara läser en dag så känns det som att jag inte har jobbat, för det är en njutning och rätt syndigt.

Läsning styrs av om vi är män eller kvinnor, bor i stan eller på landsbygden, är hög- eller lågutbildade. Finns samma skillnader mellan dem som skriver och inte skriver?

Alexandra: Om man tittar på Svenska Akademien eller det stora porträttgalleriet hos Bonniers så är författaren fortfarande en man vid sitt skrivbord.

Anneli: Men det håller på att ändras, bortsett från Akademien då. När jag började skriva litteraturkritik 1985 recenserades fortfarande kvinnliga poeter ihop i en bukett. Och man skrev att »hon är den bästa av de kvinnliga poeterna«. Det har hänt en del. Och nu är faktiskt de tyngsta svenska poeterna kvinnor.

Många författare som debuterar i dag har gått olika skrivarutbildningar. På andra konstnärliga utbildningar är rekryteringen socialt snedvriden. Är även författandet på väg att bli en syssla för medelklassen?

Anneli: Jag tror inte det, jag tycker det kommer ut så mycket litteratur skriven av författare från arbetarklassen. Men jag kan tänka mig att det är mer självklart att skicka sitt manus till Bonniers eller Norstedts om man kommer från en medelklassakademikerfamilj.

Lena: För att klassklyftan ska överbryggas är skolan oändligt viktig. Att man får komma i kontakt med litteratur och inte blir skrämd. Jag tycker att jag blev skrämd i skolan och kände att det var för konstigt och svårt.

Alexandra: Men ett land med en stor medelklass som vill tala, som vill berätta om sitt land, det är inte så dumt. Jag tror att vi ska vara stolta över det. Sen kan man önska att mer litteratur hade ett tydligare politiskt anspråk, jag menar att litteraturen måste säga något.

Är ni politiska författare?

Alexandra: Ja, det hoppas jag, jag är en politisk människa, jag har ett politiskt engagemang.

Lena: Ja, jag är nog också ohjälpligt politisk hela tiden.

Anneli: Ja, det är jag nog också.

Alexandra: Vi erkänner.

Lena: Jag är intresserad av existentiella frågor, men de har ju med politik att göra, ideologi har ju att göra med hur man ser på människan och hur man uppfattar hur människor är, så även existentiella frågor blir ju politiska.

Anneli: Men är man väldigt intresserad av den mänskliga psykologin så blir det ingen budskapsprosa, eftersom alla människor är väldigt sammansatta. Så någon förenklad politik är inte bra i sig, det blir osant, tycker jag.

Lena: Mitt ärende är också litteraturen i sig, jag tycker att jag säger något om livet genom att skriva som jag skriver. Språket är ett slags ärende, hur man gestaltar något. Det är det allra viktigaste för mig, att berätta så att jag i alla fall skulle tycka det var lustfyllt att läsa om jag inte hade skrivit det, att hitta fram till en berättarton – form, ton och rytm – som är angenäm.

Alexandra: Det som intresserar mig i mina historiska romaner är att göra motstånd mot historien. Jag ser det nästan som en revolutionär handling. För historien är inte objektiv, det är inte bara händelser som har lagt sig till rätta i ett visst mönster.

Anneli: Går man det kvinnliga spåret, eller arbetarklasspåret för den delen, är man ju pionjär. Det finns så många oskrivna blad i arbetarklassens och kvinnornas historia.

Alexandra: Och rättigheternas historia. Varenda rättighet är ju resultat av en kamp som någon har fört. De här sakerna finns i det stora havet av tystnad.

Anneli: Det var inte länge sedan man fick slåss för de här rättigheterna. Kvinnor har ju inte ens haft rösträtt i 100 år.

Av de skönlitterära debutanterna i höst är en majoritet kvinnor. Kommer vi att se allt fler kvinnor som skriver?

Lena: I så fall kommer statusen för litteraturen att gå ner tyvärr, det är sorgligt men sant.

Anneli: Kultursidorna har lägre status i dag för att fler kvinnor är kritiker. När jag började skriva var det männen som styrde och det var det manliga språket som gällde. Nu kan kritikern lika gärna vara kvinna och då är det plötsligt lite mer alldagligt och har inte samma status.

Alexandra Coelho Ahndoril
Aktuell med den historiska romanen »Mäster«, om den socialistiske agitatorn August Palm, en av socialdemokratins grundare. Har tidigare skrivit »Stjärneborg«, om vetenskapsmannen Tycho Brahe, och »Birgitta och Katarina«, om heliga Birgitta. Har även skrivit den bästsäljande thrillern »Hypnotisören« tillsammans med sin make, under pseudonymen Lars Kepler.

Anneli Jordahl
Aktuell med »Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)«, en historisk roman byggd kring författarinnan Ellen Keys relationer till adelsmannen Urban von Feilitzen och hembiträdet Malin Blomsterberg. Har tidigare fått mycket uppmärksamhet för reportage- och essäböckerna »Klass – är du fin nog?« och »Att besegra fru J«.

Lena Andersson
Aktuell med romanen »Slutspelat«, om en jihadist som byter miljö och hamnar i Tensta. Återkommer ofta till frågor om religionens roll och inflytande och har bland annat belönats av den ateistiska organisationen Humanisterna. Hennes sommarprogram 2005 handlade om Jesus och väckte stor uppståndelse. Slog igenom för tio år sedan med »Var det bra så?« och var länge kolumnist i Fokus.