Vi lever i 80-talets dystraste dystopi

Mästerregissören Andrej Tarkovskij imponerades inte av Arnold Schwarzeneggers skådespeleri i James Camerons Terminator (1984), men i dess ödesmättade vision såg han filmskapandets framtid. Camerons dystopi om ett 2020-tal där artificiell intelligens för ett utrotningskrig mot mänskligheten kom till honom i en dröm. 

Människor har länge haft mardrömmar om det syntetiska livet, från uråldriga judiska legender om lermänniskan Golem till Mary Shelleys roman Frankenstein (1818) och Karel Capeks pjäs R.U.R (1920), som introducerade ordet ”robot”. Isaac Asimov formulerade ”robotikens tre lagar” om hur AI måste värna och lyda människor i novellsamlingen Jag, robot (1950) och i Glen A. Larsons mormonska tv-serie Battlestar Galactica(1979–1980) strider människan för sin överlevnad mot självgenererade maskiner. 

Ridley Scotts film Blade Runner (1982), en filmatisering av Philp K. Dicks roman Androidens drömmar (1968), utspelar sig 2019 då organiska robotar slavar som arbetare, soldater och sällskap. Dessa blir allt svårare att skilja från sina skapare när de själva börjar drömma och önska, och inte minst när de inleder romanser med människor. 

Kriget i Ukraina har beskrivits som en hybrid mellan Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt (1929) och Blade Runner. Striderna skördar hundratusentals människoliv när obemannade farkoster dominerar slagfältet. För de flesta av oss är ännu ett mer påtagligt hot att AI gör oss överflödiga i yrkeslivet. Automatiseringen har historiskt sett lett till protester och oroligheter, från industriella revolutionens ”maskinstormare” till dagens postindustriella populister. Samtidigt skapar insulära män i sina bästa år djupa känslomässiga band till AI-flickvänner för vilka de äntligen duger som de är. Det i en tid då ensamhushållen blir allt fler och allt färre barn blir gjorda. 

Paul Verhoevens film Robocop (1987) för oss till ett framtida Detroit där vapenindustrin erbjuder den företagskontrollerade nattväktarstaten cybernetiska poliser. Dessa driver med våld på gentrifiering genom att ta kål på de brottslingar som göds av den urbana misären. Det är en satir över Ronald Reagans samtida Amerika med växande militärindustriellt komplex, privatisering av offentlighet och samhällstjänster och kommersialiserade medier. En nyliberal fascism. 

Reagan förekommer redan i J. G. Ballards desillusionerade berättelser från 60-talet i vilka AI skriver framtidens poesi och symfonier. Fascinerad av filmstjärnan och guvernören siar Ballard om en verklighet där Reagan mycket riktigt blir president. Den politiska framtiden tillhör sådana som Bert Karlsson, Silvio Berlusconi och Donald Trump.   

Bäst fångas 2020-talet ändå i William Gibsons Neuromancer (1984), nu när internets informationsflöde strömmar genom oss som fångar i dess kretsar. I romanen har människor fullständigt gett upp sin integritet genom att koppla upp sig mot cyberrymden, det globala nätverket ”matrix”, som också befolkas av självmedveten artificiell intelligens. Samtidigt tar techmiljarderna över den politiska makten medan global miljökollapps och skenade sociala klyftor hotar. 

Känns det igen? 

***

Läs även: Spontanitet är för losers

Läs även: Gör Amerika vackert igen!