Vi lever i en tryckkokare – Sverige är på bristningsgränsen
Klyftorna är avgrundsdjupa och världsbilderna ljusår från varandra. I Dialogpolisen skildras ett alltmer polariserat, splittrat och frustrerat Sverige.
Bild: TriArt
Susanna Edwards 90 minuter långa dokumentär Dialogpolisen tecknar en bild av ett land och ett folk på bristningsgränsen. 2022 följde och dokumenterade Edwards dialogpoliserna och deras arbete i ett alltmer polariserat, splittrat och frustrerat Sverige och resultatet är den kanske bästa skildringen av det samtida Sverige jag sett.
Den lilla gruppen dialogpoliser arbetar med tålamod, tillit och samtal som vapen i en tid som blir allt mer repressiv, med högljudda krav på fler förbud, mer övervakning och strängare straff. Det är inte svårt att förstå varför politiker föreslår straffskärpningar och människor längtar efter hårdare tag när man betraktar det samhälle som visas genom Edwards lins: det är rörigt och stökigt, starka känslor och stundtals våldsamt.
2022 turnerar Paludan i svenska förorter med sin brinnande koran, klimataktivisterna Extinction Rebellion limmar fast sig mitt i trafiken, exiliranier drabbar samman med representanter för den nuvarande regimen, det protesteras mot NATO-processen, antivaxare manifesterar och SD-män drabbar samman med feministiska kvinnor. Samtidigt pågår en valrörelse med ett hyfsat uppskruvat tonläge. Under Almedalsveckan mördas Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor vid SKR, mitt i en folksamling. Klyftorna mellan människor och grupper tycks avgrundsdjup, världsbilderna ljusår ifrån varandra och uppfattningarna om vad som är sant, gott och rätt nästan lika många som det finns individer.
Mitt i detta står dialogpoliserna. Den lagstadgade rätten att yttra sina åsikter, också när det är åsikter som är på tvärs med någon sorts konsensus eller provocerar människor med en annan uppfattning, måste försvaras. Dialogpolisens verksamhet är ett svar på de frågor som uppstod i anslutning till Göteborgskravallerna 2001: Kunde våldsamheterna hade undvikits om polisen agerat på ett annat sätt? Går upplopp och våld att förebygga genom att samtala och bygga tillit snarare än genom batonger, tårgas och skällande hundar? Hur ska polisen förhålla sig till den konflikt som uppstår när någons utövande av sin yttrandefrihet kolliderar med ordningslagen?
Edwards film visar att man kan komma långt med samtal och respekt. Det är värt att påminnas om när hårdare tag allt oftare lyfts fram som lösningen på allehanda problem. Det, och att saker ibland måste få ta tid – som tillitsbyggande och demokrati.
Det är svårt att skaka av sig upplevelsen av att vi befinner oss i ett tillstånd precis innan en katastrof, som om vi lever i en tryckkokare: all denna frustration, alla dessa människor, alla dessa kriser. Edwards skildring av dialogpolisernas arbete har stärkt mig i uppfattningen att utökade befogenheter för polisen att övervaka och kontroller samt hårdare och längre straff inte är lösningen på alla problem. Samtal och tydlighet kan också vara en del av lösningen, att ”prata med dem som andra pratar om”, som en av dialogpoliserna uttrycker det.
***
Susanna Edwards 90 minuter långa dokumentär Dialogpolisen tecknar en bild av ett land och ett folk på bristningsgränsen. 2022 följde och dokumenterade Edwards dialogpoliserna och deras arbete i ett alltmer polariserat, splittrat och frustrerat Sverige och resultatet är den kanske bästa skildringen av det samtida Sverige jag sett.
Den lilla gruppen dialogpoliser arbetar med tålamod, tillit och samtal som vapen i en tid som blir allt mer repressiv, med högljudda krav på fler förbud, mer övervakning och strängare straff. Det är inte svårt att förstå varför politiker föreslår straffskärpningar och människor längtar efter hårdare tag när man betraktar det samhälle som visas genom Edwards lins: det är rörigt och stökigt, starka känslor och stundtals våldsamt.
2022 turnerar Paludan i svenska förorter med sin brinnande koran, klimataktivisterna Extinction Rebellion limmar fast sig mitt i trafiken, exiliranier drabbar samman med representanter för den nuvarande regimen, det protesteras mot NATO-processen, antivaxare manifesterar och SD-män drabbar samman med feministiska kvinnor. Samtidigt pågår en valrörelse med ett hyfsat uppskruvat tonläge. Under Almedalsveckan mördas Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor vid SKR, mitt i en folksamling. Klyftorna mellan människor och grupper tycks avgrundsdjup, världsbilderna ljusår ifrån varandra och uppfattningarna om vad som är sant, gott och rätt nästan lika många som det finns individer.
Mitt i detta står dialogpoliserna. Den lagstadgade rätten att yttra sina åsikter, också när det är åsikter som är på tvärs med någon sorts konsensus eller provocerar människor med en annan uppfattning, måste försvaras. Dialogpolisens verksamhet är ett svar på de frågor som uppstod i anslutning till Göteborgskravallerna 2001: Kunde våldsamheterna hade undvikits om polisen agerat på ett annat sätt? Går upplopp och våld att förebygga genom att samtala och bygga tillit snarare än genom batonger, tårgas och skällande hundar? Hur ska polisen förhålla sig till den konflikt som uppstår när någons utövande av sin yttrandefrihet kolliderar med ordningslagen?
Edwards film visar att man kan komma långt med samtal och respekt. Det är värt att påminnas om när hårdare tag allt oftare lyfts fram som lösningen på allehanda problem. Det, och att saker ibland måste få ta tid – som tillitsbyggande och demokrati.
Det är svårt att skaka av sig upplevelsen av att vi befinner oss i ett tillstånd precis innan en katastrof, som om vi lever i en tryckkokare: all denna frustration, alla dessa människor, alla dessa kriser. Edwards skildring av dialogpolisernas arbete har stärkt mig i uppfattningen att utökade befogenheter för polisen att övervaka och kontroller samt hårdare och längre straff inte är lösningen på alla problem. Samtal och tydlighet kan också vara en del av lösningen, att ”prata med dem som andra pratar om”, som en av dialogpoliserna uttrycker det.
***
