Vi och dom

Ösregn. Imma på glasögonen. Två otåliga ungar.

Jag skyndade förbi 7-Eleven där kvinnan från Rumänien alltid sitter.

Kanske log jag, kanske log jag inte, minns inte, jag var helt uppe i mitt.

Men så reste hon sig plötsligt, och sprang efter oss.

Jag tänkte att nu vill hon säkert ha något.

Varma sockor. Kaffe med mjölk och tre påsar med vitt socker.

Sånt som jag brukar ge henne.

Ah, inte just nu, tänkte jag, inte just nu.

Sen nickade hon vänligt och räckte fram två svarta paraplyer.

Hon hade troligtvis fått dem av någon, nu gav hon dem till oss.

Händelsen berörde mig djupt.

Men det är inte därför jag berättar det.

Det finns anledning att misstro folk som koketterar med rättrådighet, sin egen, och andras.

Jag berättar det för att det säger en del om dikotomin teori/praktik.

Förståelse för varandra får vi inte bara för att vi vill det.

Två dagar efter att jag blev räddad från ösregnet i Stockholm högg tjugoettårige Anton Lundin Pettersson ihjäl en elev – och en elevassistent – på en skola i Trollhättan. För att han tyckte att de hade fel hudfärg.

Rapport-reportern på plats klämde ur sig att det handlade om »en extremt segregerad skola med extremt få svenska barn«, och public service åkte på däng för terminologin, bland annat från Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri.  Hon menade att uppdelningen byggde på en främlingsfientlig logik.  Då kröp Anne Lagercrantz, divisionschef för SVT Nyheter, snällt till korset och föreslog följande medicin: »Vi måste lära oss att även i stressiga live-situationer uttrycka oss inkluderande.«

Betyder det att SVT inte förstått de grundläggande principerna för hur man motverkar ett vi och dom-tänkande?

Såklart inte.

Snarare visar uttalandet på gapet mellan den fina teorin och den mycket mer krävande praktiken. Att SVT alltså måste lära sig bli inkluderande.

Problemet är bara, att inkludering inte kan nötas in.

Då blir den ett utanpåverk.

Hur gärna vi än vill att inkludering ska vara ledordet för samhällsutvecklingen, och inte dess fula motsats, hjälper det föga om den inte praktiseras. Jag menar hela tiden.

Det betyder givetvis inte att terminologin inte är oerhört viktig.  Men tyvärr har språket aldrig känts så misshandlat som nu. Därför har twitter också blivit en slående deprimerande plats.

Respekten för orden är lika med noll.

Invektiven viner från samtliga politiska kanter.

Rövhål är okvädinsordet för dagen. Det säger något om nivån på det hela.

Och nej, det handlar inte bara om god ton, och hyfs. Mer står på spel.

När den sansade samhällsdebatten börjar låta alltmer som ett obehagligt trollmöte, ser de verkligt farliga spelarna sin chans. Att föra fram sina sunkiga budskap förklädda till fin retorik.