Kundera-affären: Vi ska inte blanda oss i hans skuld

När jag läser Bernard-Henri ­Lévys försvar av författaren Milan Kundera befinner jag mig i Prag, staden där någon – allt fler säger nu Kundera – med tragiska följder år 1950 angav en ung man vid namn Miroslav Dvořáček till polisen. Lévy tror inte att anklagelserna stämmer eller ens att skuldfrågan är relevant. För honom är det nämligen medierna, ivriga att förstöra ett liv genom anklagelser den anklagade inte kan försvara sig emot, som är »det allmänna angiveriets skorpioner« i »vår tarvliga tid«. Underförstått är det ingen fundamental skillnad mellan journalisters angrepp på Kundera och angivarens på Dvořáček. Jag som precis har åkt tåg genom Ungern, Slovakien och Tjeckien värjer mig mot så eleganta retoriska paralleller.

Det som hände här under 1900-talet kan inte enkelt jämställas med den mediala hetsjaktens mekanismer i vårt århundrade. Totalitarismens spår syns än i landskap och gatubild, i ekonomiska strukturer, i människors tillit till samhälleliga strukturer och till framtiden. Den »angivande skorpion« som här i Prag utlämnade en försvarslös Dvořáček till rättrogenhetsmaskineriet och urangruvorna var en av hundratusen. Alla fall förkastliga, oförsvarliga – och ofta begripliga.

Ideologins tryck mot individen var massivt och konkret. Osynliga pistolmynningar riktades mot anställning, drömmar, närstående. Det är svårt att vara hjältemodig när det aldrig bara är det egna livet som står på spel. Personen som angav Dvořáček kan förstås också ha gjort det av ideologisk övertygelse. Men en sådan övertygelse, en gång född i de utopistiska idealens värld, satt nu liksom resten av Östeuropa i det stalinistiska hotets skruvstäd.

Idéer, tankar och ord är inget man kan lyfta för att avslöja en bakomliggande sanning. Mycket av det vi kallar verkligheten – våra »åsikter« och »övertygelser«, vår »rätt« till »hemligheter« och »privatliv« – existerar bara som koncept och överenskommelser. I östblocket var statskontrollerade ideologier, propaganda och angiveri då former genom vilka de delarna av verkligheten kunde konstrueras och kontrolleras.

Hos oss, som Lévy antyder, innehar marknadskontrollerade medier en liknande position. Har »offentligheten« en »moralisk« »rätt« att »veta« – jag får sluta med citationstecknen eftersom alla ord behöver dem – vad som verkligen hände?

Efter 1950 blev Kundera alltmer regimkritisk; skam över sitt personliga agerande kan nog ha varit en faktor. Han valde att lämna landet, men inte att sluta skriva om sin ungdom. Som kompetent filmregissör kunde han ha blivit reklamman i väst, eller gjort romantiska komedier. I stället valde han, om hans liv nu alltså präglats av en feg hemlighet, att bemöta den varje dag på jobbet. Att tampas med sina spöken på en öppen scen, skyddad endast av att publiken tror att det är teaterblod som flyter. Jag skulle tro att han lider eller skäms. Över den här handlingen, eller andra.

Vad mer är det vi, offentligheten, kräver av honom? En ursäkt för dådet? För att han inte i exilen engagerade sig mer i dissidenternas sak? För att han inte tidigare bett om förlåtelse? Men vore det inte i så fall mest lämpligt om Kundera riktade sig till Dvořáček och hans familj? Låt oss inte gå ner oss i kulturrelativism: angivaren gjorde inte rätt bara för att han och samhället för stunden kunde motivera hans handlingar. Men vi är inte en domstol, vi har inte röstat på Kundera i politiska val. Jag har inte heller när jag läser hans böcker rätt till detaljer som kanske skulle kunna öppna honom för mig, när vad jag egentligen vill in i är hans romaner. Du, jag, tidskriften Respekt, som publicerade anklagelserna, eller världens övriga medier ska egentligen inte behöva blanda oss i hans skuld. Eller ens veta huruvida han någonsin blir förlåten av de närmast berörda.

När Lévy kallar vår tid tarvlig menar han att vår vilja att avslöja allt gör oss alla till åsiktspoliser. Inte den hemliga polisen, men hemlighetspolisen, som tror att hela världen kan kontrolleras och förstås bara ingenting förblir osagt eller privat. Han pekar förvisso på likheter i två strukturer – den kommersialiserade yttrandefriheten och det totalitära förtrycket – som inte kan jämställas. Det är ett onyanserat sätt att uttrycka en sund poäng: att enskilda journalister och redaktörer knappast funderar över det rimliga i att förgöra 79-åringen för att hänga ut 21-åringen. Vi tycker ju att det är normalt att det offentliga kollektivet ska ha den makten. Men om vi inte själva kan ifrågasätta sådana mediala mekanismer från våra positioner inuti systemet, hur kan vi då sätta oss över dem som prövades i ett brutalare system i en brutalare tid?

Några av vår tids allra största författare skrev i veckan ett upprop till Kunderas stöd. Poeten Seamus Heaney var inte med på listan, men i en färsk intervju berör han idéer med relevans för fallet. Heaney påpekar om sin författargenerations indirekta politiska engagemang att »nyanserna och toleranserna i deras konst var vad de hade att tillföra mot offentlighetens grovhet och intoleranser«.

Författarna som stöder Kundera – Pamuk, Gordimer, Rushdie, Roth, Fuentes, Márquez, Coetzee – reagerade alla på 1900-talets ideologier genom att tillföra nyanser och toleranser av ett slag världen akut behöver. De måste ha vetat när de skrev på uppropet att det fanns en risk att Kundera skulle visa sig vara skyldig. Men de vet också alla att den som lever i svartvitt inte kan uppfatta nyanserna. Om vi fixerar betydelserna i Kunderas författarskap genom att stämpla honom och hans avsikter gör vi till sist oss själva en otjänst. De stora ideologiernas kollaps demonstrerar att relationen mellan idéernas och ordens värld och handlingarnas och följdernas värld alltid är för komplicerad för att sammanfattas i en enda hegemonisk sanning.

Detta har hänt

I en artikel i den tjeckiska tidningen Respekt har den världsberömde författaren Milan Kundera anklagats för att ha varit angivare åt kommunisterna 1950 i dåvarande Tjeckoslovakien. Är Kundera en tjallare? I Frankrike, författarens hemvist sedan 1975, pläderar man för hans oskuld. Det gör också fyra Nobelpristagare och den före detta presidenten i Tjeckoslovakien, Václav Havel.