Vid Günter Grass sida

Hon ger ett nästan sirligt intryck när man möter henne. Samtidigt har hon en närvaro och en tyngd det inte går att komma förbi. Juli Zeh kallas »underbarn« och anses vara en av sin generations mest begåvade författare i Tyskland.

– Åh, allt det där med begåvad och intellektuell tycker jag bara är jobbigt att kallas, säger hon och konstaterar att det kan låta som koketteri, men att hon tyckte att genombrottet för åtta år sedan med »Örn och ängel« var »riktigt tufft«.

Vi sitter på Café Bilderbuch mitt i gamla Västberlin i stora nedsuttna fåtöljer. Väggarna täcks av bokhyllor. En passande omgivning för en författare som, hur mycket hon än ogillar det, bäst beskrivs som just intellektuell. Juli Zehs prosa är begåvad, figurerna oförskämt smarta, och bisatserna drar iväg tankegångarna i oanade riktningar. Ändå är hennes böcker förvånansvärt lättlästa. De tre romaner som hittills översatts till svenska (den fjärde »Corpus Delicti« har just släppts i Tyskland) innehåller alla djupgående diskussioner om etik och moral. Var går gränsen mellan vad som är rätt och fel?

Juli Zeh kallar det själv för lättviktiga historier om komplicerade ämnen. I »Leklust«, hennes andra roman, börjar de två hyperintelligenta tonåringarna Ada och Alev leka en sexuell katt-och-råtta lek med en av sina lärare. I »Fritt fall«, en pastischartad mordgåta (släpps nu på svenska) kretsar handlingen kring Oskar och Sebastian – två dandyliknande fysiker, vars vänskap sätts på prov när Sebastians son blir kidnappad och han tvingas begå ett mord för att sonen ska släppas fri. Mordet utreds av polisen Schilf som inleder en relation med en kvinna trots att han vet att han snart ska dö.

Böckerna har delat den tyska kritikerkåren i två läger; man antingen hatar eller älskar dem. Det som provocerar är att tunga moraliska frågeställningar bakas in i ofta rätt triviala historier, kombinerat med de översmarta karaktärernas elitistiska inställning till sina måttligt begåvade medmänniskor. Dessutom är prosan överladdad med detaljerad information om olika ämnen – att läsa »Fritt fall« känns nästan som att ta en fempoängskurs i fysik – vilket inte faller alla i smaken.

Juli Zeh, som är utbildad jurist och specialiserad på folkrätt, har alltid varit tydlig med sin politiska hållning. Inför förra valet skrev hon tillsammans med bland andra Günter Grass på ett upprop för Gerhard Schröders socialdemokrater, och det senaste året har hon kämpat mot så kallade biometriska pass, där man kan avläsa innehavarens fingeravtryck. Hon har dragit ärendet inför den tyska författningsdomstolen.

– Jag är rädd för att vi håller på att förstöra vårt samhälle. Våra politiker verkar utgå från att alla medborgare är kriminella. De behandlar oss åtminstone så, säger hon.

Hon gör en lång utläggning om att förfalskade pass hittills aldrig använts vid något terrorattentat och att när man i Bryssel nu vill bygga upp ett register med samtliga EU-medborgares fingeravtryck, visar att man ser sina undersåtar som förbrytare. Och vad skulle ge en stat rätt att läsa sina medborgares e-post? Hon grimaserar när den svenska FRA-lagen kommer på tal, och när vi börjar prata om tyskars rädsla för personnummer liknande de vi har i Sverige, är reaktionen snabb.

– Det såg vi ju hur bra det gick, säger Juli Zeh torrt och syftar på de nummer som tatuerades in på koncentrationslägerfångar under andra världskriget.