Vill inte behaga

Man kunde nästan höra svischet. Så snabbt sålde den första leveransen av Patti Smiths självbiografiska bok »Just Kids« på originalspråk slut i Stockholms boklådor.

Intresset för boken, som kommer i svensk översättning om ett par veckor, kan verka överraskande. För förutom under några månader 1978 då »Because the Night« klättrade på listorna, har Patti Smith inte varit för den breda publiken.

Men Patti Smith tillhör den begränsade skara av 1960- och 70-talens rockstjärnor som kan skriva prosa. »Just Kids« är därför, likt hennes förebild Bob Dylans självbiografiska volym »Chronicles«, något av en händelse.

Hon har dessutom, genom en 35-årig artistkarriär, lyckats behålla sin integritet – det verkar hennes fans och icke-fans vara överens om.

Patti Smith, som växte upp i en harmonisk arbetarklassfamilj, lät sig tidigt uppslukas av konst och litteratur. Livsvalet sporrades av en ofrivillig graviditet. 19 år gammal bestämde hon sig för att adoptera bort barnet och jaga sin dröm: »Jag skulle aldrig se tillbaka, jag skulle inte återvända till fabriken eller till lärarhögskolan. Jag skulle bli konstnär. Jag skulle visa vad jag dög till.«

Genombrottet kom med debutalbumet »Horses« i december 1975. Skivan presenterade hennes hybrid av garagerock och fransk symbolism, och hon etablerade sig snabbt hos rockpubliken i USA och Europa.

Nyhetstörstande fans och journalister valde att se Patti Smith som nästa länk i rockmusikens evolution. Den brittiske musikskribenten Mark Paytress har kallat »Horses« för »skivan där decenniet bytte riktning«.

I Sverige landade hon mitt i glappet mellan progg och punk, och när hon hösten 1976 besökte Stockholm och Lund var intresset på topp.
Dagen före spelningen på Konsert­huset i Stockholm samlades en förväntansfull journalistkår på Hotel Diplomat. Presskonferensen blev ett spektakel.

Patti Smith har aldrig varit en artist som försökt charma pressen. Tvärtom tycks hon, särskilt under sin första tid i offentligheten, närmast ha gått in för att stöta sig med journalister. Hon vägrade spela med i fråga-svar-rutinen. I stället föreläste hon om den franske 1800-talspoeten Arthur Rimbaud, »världens första rockstjärna« och satsade på chockverkan.

På Hotel Diplomat sa hon: »Om en tjej vill spela gitarr, tränar hon bäst genom att runka en kille. Samma rörelse, samma rytm.«

– Mötet blev absurt. Hon gav oss inget, utom sin image, minns Jan Nordlander som under 1970-talet skrev om rock i Svenska Dagbladet och sedan gjort karriär inom UD.

Nordlander kom till presskonferensen i sällskap med en av tidningens äldre fotografer. När Smith fick syn på den erfarne »plåtisen« kastade hon en räksmörgås på honom.

– Han stod där och var över 25 och »not to be trusted«. Jag gissar att han fick symbolisera allt det man skulle revoltera emot, säger Nordlander.

Ett par veckor senare repriserade hon smörgåskastningen vid ett pressmöte i London.

Sångaren Olle Ljungström – som under några minnesvärda minuter klamrade sig fast vid Patti Smiths ena fot vid en spelning på Göta Lejon våren 1978 – menar att hon förmodligen besökte Europa med ett rejält uppblåst självförtroende.

– Patti Smith träffade Alan Ginsberg när hon var runt tjugo, och fick då tillträde till New Yorks subvärld. Framgång kan få människor att flyga iväg på många olika sätt.

Smith delade såväl publik som press i två läger: de som välkomnade henne som »det nya« och de som avfärdade henne som en bluff.

Ulf Lundell, som 1976 var en nytänd musik- och författarstjärna, sällade sig omedelbart till hennes fans. Han tog med sin kompis fotografen Joakim Strömholm till spelningen på Konserthuset. Men Strömholm var inte lika entusiastisk som Lundell.

– Jag tyckte det var tråkigt och undrade om vi inte kunde gå. Jag gillade traditionell rock, Stones och Chuck Berry.

Patti Smith struntade i att behaga den manliga publiken. Hon kunde varken kate­goriseras som gullig eller sexigt utmanande. Så vad var hon?
Efter Sverigebesöket 1976 publicerade tidskriften Hifi & Musik en artikel med rubriken »Vem behöver Patti Smith?«. I den försökte journalisten Sven Bernstrup analysera fenomenet Smith. Han underströk att Patti Smith verkligen var något nytt, en kvinnlig Mick Jagger som tvingade publiken att ta ställning. Samtidigt kritiserade han henne för att underkasta sig rockens manliga normer.

Bernstrup kunde heller inte se hennes storhet som artist: »Hade Patti varit kille hade hon blivit bortglömd fortare än man kommit att tänka på henne.«

I »Just Kids« berättar Patti Smith om sitt liv före genombrottet med »Horses«. Boken är en biografi över hennes och foto­grafen Robert Mapplethorpes kärleks- och vänskapsrelation. Bokens sista avsnitt handlar om Mapplethorpes insjuknande och bortgång i aids.

Smiths prosa har en stark närvarokänsla och boken innehåller många anekdoter från det redan flitigt skildrade 1970-talets New York. »Just Kids« erbjuder fängslande läsning även för dem med vältummade exemplar av »Please Kill Me« – Legs McNeils och Gillian McCains bok om stadens tidiga punkscen – i bokhyllan.

Berättelsen har ett romantiskt skimmer. Men livet Patti Smith beskriver är också fattigt och skitigt. När Mapple­thorpe börjar bejaka sin homosexualitet, dröjer det inte länge förrän han drygar ut den knappa hushållskassan genom att prostituera sig på 42:nd Street.

Boken är också en skildring av hur 1960-talets idealism dör. Temat syns i Smiths möten med och fascination för Brian Jones, Janis Joplin, Jim Morrison och Jimi Hendrix – ikoner vars tidigt avbrutna liv kommit att symbolisera hippie-erans brustna drömmar.

Decenniets avklingande speglas också i Smiths och Mapplethorpes relation till Andy Warhol, konstnären som i 1960-talets början bejakade allt som representerade det då nya fräscha årtiondet, men vars estetik kom att bli en grund för 1970-talets postmodernism.

Robert Mapplethorpe idoliserade Andy Warhol, och strävade efter att få tillträde till hans krets. Men Smith var inget fan av popkonstnären. Hon skriver: »Warhols konstverk återspeglade en kultur som jag ville undvika. Jag hatade soppan och hade inte mycket till övers för konservburken. Jag föredrog konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den.«

I sitt artisteri strävade Patti Smith efter att återskapa energin hon upplevt med Rolling Stones och andra 60-talsgrupper. Allt hon gjorde – smörgåskastandet, spottandet på scenen, snacket om att »rädda rocken« och refererandet till Rimbaud – liknade besvärjelser. Kanske sprang allt ur hennes vilja att göra skillnad.

1980, efter fyra album och en lång rad turnéer, lämnade Patti Smith strålkastar­ljuset. Hon flyttade till Detroit och bildade familj med Fred »Sonic« Smith, tidigare gitarrist i gruppen MC5. Sex år senare gjorde hon tillfällig comeback med albumet »Dream of Life«.

Efter en svart period då flera av hennes närstående dog – Mapplethorpe, maken Fred och brodern Todd – väckte Smith vid mitten av 1990-talet återigen liv i sin artistkarriär. 1997 spelade hon på Vattenfestivalen i Stockholm. Besöket gav Olle Ljungström en chans att, nästan tjugo år efter »fotgreppet« på Göta Lejon, stammande skaka hand med sin idol bakom scenen.

Patti Smith tycks fortfarande drivas av ett starkt patos, men uppvisar i dag ett större tålamod. Hon lyssnar på journalisters frågor och svarar inte sällan med ett Thomas Di Leva-likt leende på läpparna.

Smith är återigen en pionjär, nu i sin roll som äldre kvinnlig rockartist. Någon sådan har världen inte skådat förut.

– Att se henne på scen i dag är hän­förande. Hon är över 60 år och struntar i hur hon ser ut. Det är fascinerande, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Att tänka sig en kvinnlig Stefan Sundström går ju knappt, menar författaren och Patti Smith-fanet Mian Lodalen.

Vad säger då Sven Bernstrup? Han som 1976 skrev artikeln »Vem behöver Patti Smith?«. Har han fortfarande svårt att se hennes storhet? Bernstrup som i dag jobbar i veckopressen ger ett lakoniskt svar.

– Ja, hon lyckades ju bättre som rockartist än vad jag gjorde som rockskribent. Jag slutade skriva om musik redan 1978.

Fakta | Patti Smith

Patti Smith är född 1946, är amerikansk rockartist, poet och konstnär. Bor i New York.

Milstolpe I februari 1971 läste hon upp egna dikter vid S:t Mark’s Church på Manhattan ackompanjerad av Lenny Kaye på elgitarr. I publiken satt bland andra Andy Warhol och Lou Reed.

Hits »Gloria«, »Because The Night«, »People Have The Power«.

Album i urval »Horses« (1975), »Easter« (1978), »Gung Ho« (2000). Film: »Dream Of Life« (2008)

Nästa Sverigebesök Patti Smith spelar på »Peace & Love« i Borlänge i sommar.

2 x Patti Smith på svenska

I april ger bokförlaget Brombergs ut två översatta titlar av Patti Smith:

»Just Kids« En självbiografisk bok där berättelsen byggs kring Patti Smiths kärleks- och vänskapsrelation med fotografen Robert Mapplethorpe. Hon skildrar barndomen, ungdomsåren fram till genombrottet och tiden för Mapplethorpes död i aids.

»Oskuldens tecken« En lyriksamling som gavs ut i engelskspråkigt original år 2005. Titeln anspelar på diktsamlingen »Oskuldens och erfarenhetens sånger« av William Blake (1757–1827), en av Patti Smiths husgudar.