Villkorligt frigiven

Det var som om läkaren uttalade en förbannelse över alla kvinnor. Ingegärd Rasmussens föräldrar hade tagit sina barn till ett hotellrum i Örebro där en doktor mätte deras skallar. Utifrån måtten ansåg han sig kunna förutse att Ingegärd och hennes systrar alla lämpade sig till det för tidens kvinnor så förutbestämda yrkeslivet: att bli folkskolalärarinna, sekreterare, sjuksköterska eller, om de var snygga nog, värdinna.

Sex år efter megasuccén med »Torka aldrig tårar utan handskar«-trilogin är författaren Jonas Gardell aktuell med en skapelseberättelse om sin egen frikyrkliga familj. Det är en varm, rolig och ofta tragisk krönika över en släkt som lever och utvecklas i takt med 1900-talets framväxande baptiströrelse. Men mest av allt är romanen »Till minne av en villkorslös kärlek« ett gripande och underhållande porträtt av hans mamma Ingegärd Rasmussen, en frihetstörstande kvinna som ville leva på samma villkor som en man.

– Det är så tydligt hur snäva kvinnornas möjligheter var. Deras två bröder tilläts drömma mycket större: ska jag bli missionär, ska jag bli läkare, ska jag bli doktor på universitetet?, säger Jonas Gardell,som har forskat i släktens bakgrund med hjälp av brev, dokument och intervjuer med gamla vänner och kolleger.

Ingegärd valde att bli folkskolalärarinna, men hon hade bara gått någon månad på lärarinneseminariet när hon insåg att hon som kvinnlig student förväntades sticka tumvantar. De manliga studenterna slapp. Ingegärd reste sig upp och la stickningen ifrån sig.

Läs mer: Jonas Gardell är årets svensk 2012

– Hon lämnade seminariet och gick aldrig tillbaka. Och det var då hon ropade sitt första: ›Jag måste vara fri‹, berättar Jonas Gardell.

Självständiga mammaporträtt har varit märkvärdigt frånvarande i litteraturen. Muminmamman har satt bullbaksribban högt för senare generationer av nordiska mödrar, och många mammaporträtt beskriver bilden av en sådan älskad, varm, ljuv, självuppoffrande mamma. Men eftersom det viktigaste kravet på huvudpersoner är att de ska vara komplexa så blir hon oftast inte mer än en bifigur, likt Tommys och Annikas snälla och förståndiga mamma i Pippi-böckerna. Undantag finns förstås. Mustafa Can hyllade en älskad mamma i »Tätt intill dagarna«. Joyce Carol Oates har skrivit en hel roman om en fin mamma i »Älskad, saknad«, där dottern efter mammans död överraskat upptäcker att hon också haft ett eget liv.

I en annan sorts mammaskildring är mamman i stället endimensionellt diabolisk, som i Kerstin Thorvalls böcker. I Stephen Kings »Carrie« och Gillian Flynns »Vassa föremål« är mammorna ren skräck och Felicia Feldts porträtt av sin kändismamma i »Felicia försvann« berättar om total självupptagenhet.

Det är enklare att hitta de utforskande pappaporträtten, längtande berättelser om en frånvarande pappa, ungefär som Pippis, en man som är snäll och rolig och obrottsligt lojal mot sin dotter. Men också karriärlysten, självupptagen och svekfull.

Karl-Ove Knausgård lägger i romanserien »Min kamp« (2009) stor möda på att göra upp med sitt fadersarv. Åsa Linderborg romandebuterade med en kärleksfull berättelse, »Mig äger ingen« (2007), om en uppväxt med en alkoholiserad pappa. Johannes Anyuru levde sig i »En storm kom från paradiset« (2012) in i en pappa som övergav familjen.

Gardell berättar en historia om en kvinna som var obrottsligt lojal mot sina barn. Om Jonas ljög i skolan eller skolkade, då ställde Ingegärd upp och backade den historia som han berättat.

– Då skulle en normal mamma säga: ›nej, det här var dumheter‹, det gjorde inte mamma.

Mamma var fantastisk. Helt fri.

Här finns den vanliga bilden av en självuppoffrande mamma, villkorslöst älskande. Men inte hela tiden. Plötsligt sviker denna kärleksfulla, pålitliga kvinna. När han som 14-åring blir våldtagen tar hon visserligen hand om honom, skrubbar honom och sitter med honom hela natten medan han ligger och skriker. Men dagen därpå skickade honom till skolan med orden: du får aldrig berätta det här för någon och nu ska vi aldrig mer prata om det här.

Läs mer: Upprättelsen

– Jag är själv förälder och jag häpnar, vad är det för jävla apa till människa som lämnar ett 14-årigt barn med ett sånt övergrepp. Det här tycker jag är intressant, att någon som älskade mig så villkorslöst inte kunde ta in den delen av min smärta, säger Jonas Gardell, som tror att mammans egen smärta över att hennes barn blivit utsatt för ett övergrepp blev så stor att hon inte kunde hantera det.

– Jag hoppas att det här inte ska uppfattas som ett mammaporträtt utan ett kvinnoporträtt, ett komplext och motsägelsefullt porträtt av en människa. Alltså så här mångfacetterade som män ofta tillåts vara inom litteraturen, medan kvinnor rätt ofta har reducerats till en eller ett par egenskaper. Till exempel att bli mamma eller att vara älskarinnan, eller subban eller vad det nu är, säger Jonas Gardell om sin roman.

Är 2010-talet decenniet då mamma till sist blev människa, även i konsten? Då hon blev såväl ful och självisk som ambitiös och spännande, förutom självuppoffrande, vacker och snäll.

I slutet av 2016 kom Alex Schulmans »Glöm mig«, ett ömsint porträtt om uppväxten med en alkoholiserad mamma (efter det tidigare genombrottet med ett nyanserat pappaporträtt, »Skynda att älska«, 2009). Filmaren Sara Broos kom 2016 med »Speglingar« om sin mamma och ätstörningarna och tystnaderna de aldrig pratat om. I höst kommer förutom Jonas Gardells bok även »Mammorna« av Alexandra Pascalidou.

– När jag söker efter forskning, rapporter och böcker om mammor i miljonprogrammen blir jag förbryllad. Ingen verkar vilja studera mödrarna, skriver Pascalidou.

Pascalidou vill ge dessa mammor en röst. I boken berättar 20 mammor om sina liv i Sveriges utsatthetsområden, platser som Hammarkullen, Hjulsta och Gottsunda. Det är inga inställsamma smekande historier. Mammorna berättar med egna ord för Pascalidou om förlorade barn, flykt, slöjor, gäng, våld och framtidshopp.I Farsta minns Maritha Ogilvie hur hon efter sonen Marleys död länge gick med självmordsfunderingar, men en dag bestämde sig för att leva det bästa livet så som Marley skulle ha velat.

»Alltså det bästa, bästa livet jag kan. Alltså göra allt, resa, unna mig, operera mig, skita i vad folk säger«, säger hon i boken.

Jonas Gardell hade inte alls för avsikt att skriva om sin mamma. Efter succén med den svenska aidshistorien i romansviten »Torka aldrig tårar utan hands­kar« ville han skriva en bok där Sverigebilden var huvudperson; Sveriges framväxt och förvandling under 1900-talets väg mot ett enda gemensamt folkhemsparadis på 1980-talet.

– Det var förutsättningen. Men det lyckades jag inte riktigt med. Jag tyckte att mamma kapade boken, säger han.

Jonas Gardell målar upp bilden av en kvinna som uppfann egna metoder för att upprätthålla sin frihet, i en tid då friheten för kvinnor var kringskuren, och i synnerhet för en mamma. Ingegärd trotsade skallmätaren, lämnade seminariet och blev forskare i barnpsykologi. Redan som unga studenter bestämmer hon och hennes make sig för att leva jämställt, dela allt och turas om att göra karriär. Barnen kommer och de gör upp om en turordning, där pappa Bertil ska doktorera först. Därefter är det Ingegärds tur. På många vis bär Gardells berättelse den klassiska tragedins typiska oundviklighet, där romanens berättare blir den kör som sjunger fram mammans färd mot ett bittert öde. De ödesmättade tonerna ljudar upp. En man med en firad avhandling, som begär skilsmässa när det är dags för skiftbyte. En kvinna som aldrig blir klar.

Läs mer: Gardell: »Du måste bestämma dig för att tro mig«

Men Ingegärd Rasmussen vägrade ge upp sin forskning, vägrade att byta ut den mot de kvinnotypiska sysslor som hon inte hade fallenhet för.

– Sticka var mamma aldrig bra på. Vi hade en låda med mammas broderier, där hon suttit och sytt på sin hemgift och alla de dukarna var liksom bara en fjärdedels gjorda. Ibland fick hon ett ryck om att förbättra sig, sen blev det liksom inget mer, berättar Jonas Gardell.

Att det gick för sig, trots att hon var född på 1920-talet, berodde på en kombination av hennes begåvning, ett vackert utseende och utstrålning, tror Gardell.

– Det var charmigt med den här Ingegärd Rasmussen som alltid kom försenad och alltid skulle vara fri och alltid var glad. Men sedan så när barnen kom, när äktenskapet kom, när förorten kom, så kan man nästan följa det, hur hon nöts ner. Hur hon kommer efter i karriären, efter i utbildningen och hur förvandlingen går från att vara charmig till att vara tjatig. Från att vara frihetstörstande till att vara en envis kärring, säger han.

Ingegärd Rasmussen tog en verklig strid, och gav allt. Men när hon blev svagare, när hon vacklade till, då kastade sig alla över henne, hävdar Gardell.

– Både Bertil och syskonen och jobbet. Man kan se hur de nästan bara väntade på ögonblicket när hon inte längre skulle kunna upprätthålla den här jävla friheten mer.

– Mamma ville ju verkligen bli förälder, men det var en tid då jag tror att kvinnorna måste välja, på ett sätt som var väldigt grymt för dem. Man får hoppas att det ändå har blivit snäppet enklare nu att vara mångfacetterad som kvinna, säger han.

***

Att striden blev henne övermäktig betyder ändå inte att den var meningslös. Jonas Gardell har skrivit en roman som sjunger individens rätt att skapa och tolka sitt eget liv. Med Jean-Paul Sartres existensialistiska idéer – ett rättesnöre för Ingegärd – i bakfickan skapas och omskapas familjens skapelseberättelse under sin gång. På samma vis som Ingegärd själv tog sig rätten att formulera och omformulera sitt liv, ibland i strid med all empiri. Ofta i strid med den Bibel hela hennes släkt levde efter. Genom att förneka framlagda sanningar och i stället hävda sin egen, förstärkt med ett ständigt stridsrop: »Onekligen!«.

Hon hade onekligen viktig forskning att göra.

Och när inte ens det gick längre räddade hon sig, som Jonas Gardell ser det, genom att fly in i demensen, där hon är fri utan gräns och cyklar till Nordpolen. Onekligen!

Kända mammaporträtt:

Kerstin Thorvall »Det mest förbjudna« 1976, »När man skjuter arbetare« 1993, »I skuggan av oron« 1995.

Felicia Feldt »Felicia försvann« 2012.

Alex Schulman »Glöm mig« 2016.

Jonas Gardell »Till minne av en villkorslös kärlek« 2018.

Alexandra Pascalidou »Mammorna« 2018.

Joyce Carol Oates »Älskad, saknad« 2005.

Stephen King »Carrie« 1974.

Gillian Flynn »Vassa föremål« 2006.

Moa Martinson »Mor gifter sig« 1936.

Mustafa Can »Tätt intill dagarna« 2006.

Linda Boström Knausgård »Välkommen till Amerika« 2016.