Viner har blivit mer jämlika

När Jan Guillou en gång följde Lill-Babs i spåren för att porträttera henne i gamla Linjeflygs inflight-magasin Upp och Ner, fick han vid en middag det försåtliga  infallet att beställa en mycket fin flaska vin för att utröna om Lill-Babs helylleprofil var äkta vara eller bara menad för offentligheten.

Han bestämde sig för en bourgogne av den dyra och förträffliga appellationen Aloxe-Corton. Flaskan kom på bordet, glasen fylldes och reportern och hans byte lyfte glasen till en skål. Guillou inväntade sedan med spänd uppmärksamhet Lill-Babs eventuella reaktion. Den kom snabbt:

– Men Guud, vilket vin! Vad är det för nåt? utbrast hon.

Av den reaktionen kan flera slutsatser dras. Dels att Lill-Babs var äkta helylle, men också att man inte måste vara vinkännare för att avgöra om ett vin smakar bra. Däremot är det inte säkert att alla viner som skattas högt av erfarna vinmänniskor, med tränade gommar och förfinat väderkorn, också tilltalar människor vars samlade kunskaper och erfarenhet av olika viner får plats i en box.

En bra bourgogne, som den Guillou prövade Lill-Babs folklighet med, är lätt att ta till sig med sin rubinröda färg, kurviga mjukhet, fruktiga elegans och blåbäriga eftersmak. Annorlunda kan det te sig med en tät, cabernetstram, tanninkärv och komplex cru classé-bordeaux från Medoc. För många vinälskare är vinerna från de främsta slotten på Garonnes vänstra strand det bästa som någonsin tappats på flaska.

Det är dock mindre troligt att den breda publiken skulle instämma. Att korka upp en Chateau Latour eller en Mouton Rotschild för att öppna en oskolad boxvins-konsuments ögon för större njutning, vore nästan som sätta James Joyces »Ulysses« i händerna på någon vars smak för läsning huvudsakligen formats av Lisbeth Salander och Zlatan, i syfte att vidga vederbörandes litterära vyer.

Därmed inget ont sagt om Salander, Zlatan eller massmarknadsviner. De senare är resultatet av en vetenskaplig önologisk evolution som gjort det möjligt att kemiskt designa och marknadsanpassa viner så att de passar en bred publiks smakpreferenser. Det finns mer än 60 olika substanser, bland andra vinsyra, kalciumkarbonat, gelatin, äggvitepulver, socker och rostad ekflis, som kan användas för att manipulera fram viner som i färg och smak överensstämmer med en folkligt utvald jurys preferenser.

De viner som skapas på så vis liknar inte de stora Bordeauxslottens. Den breda publiken vill ha kraftiga, mjuka, saftlika produkter med viss sötma. Den skyr den strävhet, beska och komplexitet som tränade gommar kan uppskatta. Talet om terroir och naturvin har ingen relevans i dessa sammanhang. Det handlar om laboratorieprodukter.

Är detta en utveckling att välkomna? Om det fördes tidigare i år en debatt i New York Times där ett av inläggen skrevs av Bianca Bosker, utexaminerad vinkypare och författare till en kioskvältare om vinnördar. Hon hade inga invändningar. Rubriken på Boskers inlägg var »Ignorera snobbarna, drick det billiga delikata vinet« och hon sammanfattade sin inställning genom att citera Financial Times vinskribent Jancis Robinson.

»Det är en av den nuvarande vinmarknadens ironier att samtidigt som prisskillnaden mellan de billigaste och dyraste flaskorna är större än till förne, är kvalitetsskillnaden mellan dessa två extremer förmodligen mindre än någonsin.«