Virginie Despente bjuder på en speedad Parisskildring

Språket är det första man reagerar på i Virginie Despentes över tusen sidor långa trilogi om ett gäng coola indierockare i Paris som vaknar upp en dag och inser att de både åldrats och blivit omsprungna. Kapitlen växlar mellan de olika karaktärernas synvinklar i ett speedat tempo där ilskna och fördomsfulla tankar flödar fritt. Tillmälen som pucko, efterbliven och fläskfia delas ut åt olika håll, med en driven och hårdkokt tonträff av översättaren Kristoffer Leandoer.

I första delen av »Vernon Subutex« förlorar den idealistiske och late huvudpersonen med samma namn sin skivbutik som han drivit i ett kvarts sekel. När han inte längre kan betala hyran tvingas han ut på en förnedrande turné till bekantas soffor. Fallet han gör går stegvis, liksom den förändring som långsamt vänjer honom vid ett liv i utanförskap. I andra delen har dessa bekanta, som en gång hängde i gäng runt Vernons skivbutik, börjat oroa sig för honom (och för de intressanta inspelningar med en nyss avliden rockstjärna som han antas sitta på). De tvingas alla rannsaka sig själva, både för att hitta honom och för att hitta svaret på hur de kunde låta honom falla igenom.

Virginie Despentes går in i huvudet på nazister, djupt troende muslimer, uteliggare och affärsmän. Det är svart och nihilistiskt, och skulle antagligen vara helt outhärdligt om det inte var skrivet med så mycket humor och något så osannolikt som en varm cynism. Despentes blick på världen är oavbrutet hård, rolig och ömsint. Det känns otroligt uppfriskande – i dessa dagar av uppifrån kommande fribrev att ge sig på minoriteter och främlingar – att hon aldrig någonsin sparkar nedåt. Utan, som sig bör, bara uppåt. Mot den rikaste procenten som roffat åt sig en så stor andel av världens resurser med passiva politikers goda minne.

I tredje delen har Vernon Subutex återuppstått som en sorts det förflutnas fallne ängel, som leder sina nya följare på en odyssé genom ett oroligt Frankrike, skrämt av de två stora terrordåd som nyligen drabbat huvudstaden. I en närmast religiös återfödd uppenbarelse ger han folk något att tro på. Eller bara något att döva sig med. Hans efternamn, Subutex, är namnet på en sorts heroinsubstitut, för avvänjning.

Despentes romantrilogi är en gripande och rolig sorgesång över vår tids förluster av det gemensamma, över ekonomiska klyftor och förlusten av trygghet. I en värld där allt handlar om konsumtion och ekonomisk exploatering tvingas denna grupp av övervintrade sextio- och sjuttiotalister att på allvar pröva det som de aldrig brytt sig om att testa förr, sin vänskap.   

»Vernon Subutex« 1, 2 & 3, är utgivna på Norstedts.