Vitt pulver – svarta lögner

För femton år sedan stoppades en stor studie från Världshälsoorganisationen (WHO) som framhöll att kokabladen – råmaterialet vid framställning av kokain – är ofarliga för människors psyke och fysik. Resultaten passade inte ihop med det faktum att kokan sedan början av 60-talet finns med på FN:s lista över de farligaste narkotiska preparaten, och att USA använt den klassificeringen som förevändning i sitt »krig mot knarket« som pågått sedan tidigt 80-tal.

Studien, som härom året till slut läckte ut på sajten Wikileaks, fungerar som hävstång i journalisterna Lasse Wierups och Erik de la Regueras berättelse om kokainets väg från Sydamerika till resten av världen. En kvardröjande insikt av deras bok är hur godtyckligt stater och regeringar förhåller sig till fakta. En ändrad syn på kokan skulle ha omöjliggjort fortsatta skövlingar av colombianska bönders odlingar. Vilket i sin tur skulle ha fått USA:s sittande president att tappa ansiktet inför medelklassväljare som förväntar sig hårdhandskar i kampen mot samhällshotet.

Följaktligen kan »kriget« fortgå, med tusentals släckta liv, samhällen slagna i spillror, men helt utebliven effekt.

Sedan millennieskiftet har USA plöjt ner totalt närmare tio miljarder dollar i sin tröstlösa kamp. Hur skulle de pengarna ha kunnat användas på ett mer konstruktivt sätt? Wierup och de la Reguera gör ingen glasklar analys, men de pekar på kokans felaktiga rykte och konstaterar att bladen i stället skulle kunna vara en legal exportprodukt. »Kanske kan Sverige verka för att EU under ordnade former börjar importera kokaté, så att odlarna inte behöver sälja så mycket av sin produktion till kokainproducenterna.«

Så idealistiska formuleringar kan avfärdas som naiva. Men hellre naiv än oärlig och oupplyst.

Om den amerikanska kampen mot kokainet vilar på en lögn, så bygger den svenska narkotikapolitiken på okunskap. Narkotikakommittén ledd av s-politikern [[Anneli Hulthén]], i dag kommunalråd i Göteborg, som i slutet av 90-talet utredde svensk narkotikapolitik, avslöjade i sitt betänkande att man inte brytt sig om aktuell akademisk forskning kring missbruk och samhällets åtgärder.

En röd tråd genom det material kommittén ratat var upptäckter som tydde på att Sveriges repressiva linje rent av var skadlig.

Men när betänkandet landade hos dåvarande socialministern Lars Engqvist handlade inte hans avfärdande om denna uppenbara försumlighet. Utan om att kommittén dristat sig till kritik mot svårigheten att föra narkotikapolitisk debatt i landet och – faktiskt – ifrågasatte hårda tag som bästa metoden i kampen mot narkotikan.
 
»Kokain – Drogen som fick medelklassen att börjar knarka och länder att falla samman« (Norstedts) av Lasse Wierup och Erik de la Reguera är ute nu.