Wagner, varsågod!

Wagner är speciell. Ett klassiskt etablissemangsnamn – ändå inte någon som alla gillar. Hans mest kända melodi är ingen trevlig Mozart-hit direkt, utan ljudet av kusligt ostoppbara valkyriors psykotiska ritt när de ska hämta fallna krigare till Valhall. Den som närmar sig honom konfronteras med en märklig operatetralogi, ­»Nibelungens ring«. Som tar fyra helkvällar i anspråk. Där andra opera­skapare nöjde sig med prydligt förutsägbara kärlekshistorier insisterade Wagner på att förlägga sina berättelser till en värld full av riddare, magi och asagudar i stället för i en verklighet som fler än medeltidsfanatiker kan relatera till.

Inte lättsmält.

Lägg därtill att Richard Wagner, som i år fyller 200 år, är den kanske mest osympatiske tonsättaren i kanon. Hans antisemitism drev honom till att publicera skrifter som »Judendomen i musiken« och ökade ju äldre han blev – mot slutet av sitt liv skrev han paranoida texter om att den ariska rasen var hotad. Hitler, som föddes efter Wagners död, älskade honom och nazisterna gjorde hans musik till det tredje rikets inofficiella soundtrack. Än i dag är det kontroversiellt att framföra konserter med Wagners musik i Israel.

Nationalisten Wagner hatade inte bara judar utan även fransmän. Han hade bland annat långt gångna planer på att skriva ett komiskt skådespel, »Eine Kapitulation«, som hånade den utsatta befolkningen i det belägrade Paris under fransk-tyska kriget 1870. Det projektet blev aldrig verklighet, men säger något om hur mycket Wagner kunde begränsa sin empati, dela upp människor i »vi« och »dem« och fyllas av förakt och överlägsenhetsfantasier. Även när han fått framgång och pengar och inte hade anledning att vara bitter, kände han på detta vis.

Och ändå, ändå har han visat sig relevant för generationer av efterföljare: tonsättare, konstnärer, författare. Med en musik fylld av extasens ljus och ett innerligt sökande efter frälsning och mänsklig förbrödring, en längtan efter lycka bortom den materiella världen.

I sina starkaste stunder når Wagners konst så djupt det över huvud taget är möjligt. Det är paradoxen som en Wagnerlyssnare tvingas acceptera. Att konfronteras med Wagner är att konfronteras med frågan om man kan separera konstverket från konstnären. Man kommer inte undan den frågan, och man måste svara ja på den för att kunna gå vidare och njuta av musiken. Wagner är med andra ord ett slags eldprov för den som anser sig vara intresserad av musik och kultur. Är det verkligen värt besväret? Ja. Dels för att Wagners bästa verk – »Tristan och Isolde«, »Nibelungens ring«, »Parsifal« – innehåller fantastisk musik, men också för att han är en så fascinerande gestalt, ett unikt konstnärskap. Ingen tonsättare, utom möjligtvis Beethoven, har tagit sig själv och sin konst på så stort allvar. Wagner var besatt av sitt eget geni och tvärsäker på att han skulle lyckas, trots att det tog många år och många halvlyckade försök innan han firade sina första konstnärliga triumfer, och ännu längre tid innan han nådde kommersiell framgång. Men han hade rätt i sin spådom om sig själv: han hade begåvning, sensibilitet och egensinnighet nog att matcha de enorma pretentionerna. Vad Wagner ville var att förändra operakonsten i grunden. Och så blev det faktiskt. Efter honom var inget sig likt, vare sig inom opera eller inom instrumental konstmusik.

Han komponerade inte bara musiken till sina operor, utan skrev även libretton. Det är ovanligt i dag och var ännu mer ovanligt på 1800-talet, och gjorde att hans operor blev till hundra procent hans egen konstnärliga vision. Vidare var det han som började med traditionen att släcka ner i salongen när operan pågick så att publiken skulle vara tyst och fokusera på framförandet, liksom att placera orkestern i ett orkesterdike så att publiken inte skulle tänka på att de fanns eller att musiken som hördes kom från mänskliga musiker. Allt för att göra operaupplevelsen mer trollbindande, för att publiken skulle bli maximalt indragen i verket. Wagner drömde om att ersätta den traditionella operan med ett allkonstverk som skulle sammanföra musik, dans, poesi, arkitektur, skulptur och måleri till ett enda fantastiskt verk som skulle vara större än summan av de olika beståndsdelarna.
Som en i ovanligt hög grad textintresserad tonsättare utmärkte sig Wagner på flera sätt. Han förde dagbok, gav ut en självbiografi och skrev en mängd essäer om allt från musikestetik till politik och rasbiologiska teorier. Han sög åt sig samtidens idéer som en svamp, vilket fick dramatiska konsekvenser. På 1840-talet lärde han känna den ryske anarkisten Michail Bakunin, den franske socialisten Pierre-Joseph Proudhon och den tyske filosofen Ludwig Feuerbach och anslöt sig till deras kamp för en revolution. Efter ett misslyckat uppror våren 1849 – cirka 200 rebeller dödades – utfärdades en arresteringsorder på Wagner, som flydde till Zürich. Först år 1860 fick han amnesti och återvände till Tyskland.

Nina Stemme.
Mest intryck på Wagner gjorde dock filosofen Arthur Schopenhauer, som Wagner började läsa precis efter att ha skrivit klart operan »Rhenguldet«. Schopenhauers tankar om begäret och nödvändigheten av att förinta det var den ena viktiga inspirationskällan till »Tristan och Isolde«; den andra var Wagners hopplösa förälskelse till Mathilde Wesendonck. Både hon och Wagner var gifta på varsitt håll när kärleken slog till, och det är inte känt om den någonsin blev fysisk.

Man kan se Wagner som en länk mellan Schopenhauer och Sigmund Freud, psykoanalysens fader vars idéer om människans drifter och det undermedvetna revolutionerade Europas kulturliv runt sekelskiftet 1900. »Tristan och Isolde« handlar om oändlig otillfredsställd åtrå och en längtan efter begärets utsläckande, att upphöra vara en begärande individ, att egentligen upphöra att vara en individ över huvud taget. Temat behöver aldrig omnämnas av sångarna eftersom det hörs i operans instrumentala musik – som blir ett uttryck för det undermedvetna, känslorna som inte får ord men som ändå styr alla handlingar. Lyssna på förspelet till »Tristan och Isolde« och känn det diaboliska suget i de mjuka tonerna. Den musiken formade en hel generation av tonsättare och musikälskare.

Och, visade det sig, fler än så.

Trots sin status som svår och speciell har Wagner nämligen lyckats göra ett stort intryck på populärkulturen också under senare tid. Den tecknade Snurre Sprätt-kortfilmen »What’s Opera, Doc?« från 1957 är ett exempel på detta – en parodi på Wagners »Nibelungens ring«, nedklämd till under sju minuter, gjord för barn. »Valkyriornas ritt« har använts för att tonsätta anstormande krigare i såväl Ku Klux Klan-filmen »The Birth of a Nation« från 1915 som Vietnammardrömmen »Apocalypse Now« från 1979 och har blivit en cinematografisk kliché i sig. Senare års filmer har inspirerats av Wagner på ett mer kreativt sätt: Lars von Triers »Melancholia« handlar om jordens undergång, den katastrofala dragningen mellan två planeter, och hela filmen igenom hörs det hopplöst åtråfyllda förspelet till »Tristan och Isolde«. I Quentin Tarantinos nya film »Django Unchained« pratar hjältarna själva om likheten mellan deras dröm om att frita Djangos flickvän, slavinnan Broomhilda, och hur hjälten Siegfried räddar Brünnhilde från en förtrollad sömn i »Nibelungens ring«.

Huruvida J.R.R. Tolkiens fantasyepos »Sagan om ringen« – grunden för det mesta av den fantasyvärld som präglar mycket av dagens kulturutbud – egentligen har sin grund i »Nibelungens ring« eller ej är en fråga som ständigt debatteras. Tolkien förnekade att han var inspirerad av Wagners tetralogi, men likheterna är påfallande. Båda berättelserna handlar om en magisk ring som gör dess bärare allsmäktig och samtidigt korrumperar dennes sinne, båda kan ses som allegorier för hur girighet och materialism leder till världens undergång. De enormt påkostade »Sagan om ringen«-filmerna är för övrigt lika bombastiska som Wagners operor, och Howard Shore som skrev musiken till filmerna lånade Wagners ledmotivsteknik för att identifiera karaktärer, föremål och platser med musikens hjälp. Det är ett redskap som har använts i episka filmer ända sedan »Star Wars«. Wagners inflytande i populär­kulturen märks alltså även på detta indirekta sätt.

200-årsfiranden är kanske ett trist skäl att uppmärksamma ett konstnärskap. Men om det är vad som krävs för att fler ska upptäcka Wagner, så låt gå. Å andra sidan behöver han knappast den extra skjutsen. Wagner har aldrig lämnat scenen. Den som lyssnar på hans musik – förslagsvis med världens bästa operasångerska Nina Stemme, i vår aktuell med skivinspelningar av både »Valkyrian« och »Wesendonck-Lieder« – kommer att förstå varför. Det är inte en myt skapad av ett kulturetablissemang – det är musik som är bra på riktigt.

Fakta | Så firas Wagneråret

Wermland Opera i Karlstad ger den 22 maj – Richard Wagners födelsedag – en Wagnerkonsert med barytonsångaren Anders Larsson. Delar ur »Parsifal« och »Valkyrian« står bland annat på programmet.

Den 25 maj visar SVT »Parsifal« med bland andra Katarina Dalayman och ­Peter Mattei i en uppsättning från Metropolitan Opera i New York.

Vattnäs konsertlada i ­Dalarna anordnar den 13 juli en Wagnerkonsert med Anneli Lindfors, Anna Larsson och Michael Weinius.  Bland annat musik ur »Parsifal«, »Tristan och Isolde« och »Rhenguldet« framförs.

Festspelen i Bayreuth, festivalen som Wagner själv grundade, direktsänds i Sveriges Radio P2 ett antal kvällar i slutet av juli och början av augusti.

Dahalla sätter upp »Rhenguldet« med föreställningar den 10 och 17 augusti. Marcus Jupither regisserar, Patrik Ringborg dirigerar Dalasinfoniettan och Gävle Symfoniorkester och bland sångarna finns Anders Larsson, Anna Larsson, Ola Eliasson och Helene Ranada.

Den 5 oktober har »Parsifal« premiär på Kungliga Operan i Stockholm med bland andra Katarina Dalayman, Michael Weinius och Katarina Leoson. Christof Loy regisserar.

Berwaldhallen i Stockholm ger den 5 och 7 december tredje akten av »Valkyrian« i en konsertant version med Nina Stemme och Bryn Terfel i titelrollerna. Daniel Harding dirigerar Sveriges Radios Symfoniorkester.