Will McAvoy bor inte här längre

Will McAvoy lutar sig lätt framåt och spänner ögonen i kameran. Han riktar sig till det amerikanska folket och ber om ursäkt. Han ber om ursäkt å hela tv-branschens vägnar för att ha vilselett tittarna, för att ha svikit den uppgiften att informera och folkbilda. För att ha förvanskat arvet efter Cronkite, Rather och de andra silverryggarna från tiden då nyheterna var något man kunde hålla i handen när det blåste. Inte ett öga är torrt. Det är bara stråkorkestern som saknas.

Om »The Newsroom« vore ett verkligt nyhetsprogram hade tittarsiffrorna antagligen stannat en bra bit under en procent av befolkningen. För hur mycket »The Newsrooms« skapare, Aaron Sorkin, än sörjer så är det bara att konstatera att tiden då Will McAvoy, eller för den delen Claes Elfsberg, kunde tala till en hel befolkning är ett minne blott.

Häromveckan meddelade Nyhetsbolagets nytillträdda vd Åsa Tillberg att TV4:s ambitiösa satsning på nyhetssändningar dygnet runt skrotas. Tittarna och därmed också annonsörerna var för få. Den förre vd:n och skaparen av TV4 News, Göran Ellung, var inte sämre än Sorkin när han proklamerade slutet på en epok.

– Jag befarar att vi aldrig får se en sådan satsning i Sverige mer. Det känns verkligen oerhört, oerhört tråkigt, berättade han för tidningen Resumé.

Med tanke på att SVT redan tidigare skrotat det liknande försöket med SVT24 låter hans slutsats rimlig, men bara om man begränsar analysen till de traditionella tv-kanalerna.

För andra än TV4 verkar det nämligen gå alldeles utmärkt att locka tittare med snabb nyhetsförmedling presenterat med rörliga bilder. Aftonbladet meddelar branschpressen att tidningens tv-satsning går som tåget och slår rekord i antal tittningar. Ett par miljoner unika besökare till Aftonbladet TV varje vecka. Även konkurrenten Expressen storsatsar.

Så vad blir det för sorts tv när kvällstidningarna tar över efter att tv-bolagen kastat in handduken (åtminstone när det gäller direktsänd flödes-tv)? Utvecklingen går i rasande fart och det är svårt att dra några långtgående slutsatser. Men hittills verkar kriget om tittarna föras med nya program om politik i lika stor utsträckning som kändisskvaller. Direktsändningarna från upploppen i Husby och andra Stockholmsförorter har imponerat i snabbhet, omfång och närhet, men kritiserats för att överdramatisera. Det är i princip samma debatt som förts i decennier när det gäller kvällstidningarnas tryckta journalistik.

Det är inte bara tv-kanalerna som håller på att förlora sin roll som nyhetsmegafoner. Nyligen meddelade SOM-institutet vid Göteborgs universitet att dagstidningsraset passerat en sluttning för att nu befinna sig i ett stup. På fem år har läsandet fallit från 80 till 59 procent. Hälften av raset skedde under förra året.

Frågan är densamma som när det gäller tv. Vad är det vi ska sörja? Om morgontidningens fördjupande och bildande roll, i den mån den har haft en sådan, långsamt tynar bort och lämnar sanningssökande läsare kvar på perrongen så har vi ett stort, gemensamt demokratiskt problem. Om folk helt enkelt tillfredsställer sin kunskapstörst på annat sätt än genom morgontidningen eller traditionella tv-sändningar begränsas däremot sorgegondolens passagerare till berörda journalister och medieägare. Själv lutar jag åt det sistnämnda.