Woody Allen: »Vi lever i ångest, terror och sorg«

Skämtet som Woody Allen drar i filmen »Annie Hall« om två gamla damer på en semesteranläggning är välciterat. Den ena säger: »Boy, the food at this place is really terrible!«, varpå den andra svarar: »Yeah, I know; and such small portions!« Woody Allen tillägger sedan att det är precis så han ser på livet: det är fullt av ensamhet, misär, lidande och olycka, och alldeles för fort över.

Det är så vi är vana att se honom; neurotisk och underfundig. Fast på ålderns höst verkar han ha drabbats av totalt mörker.

– Hela livet är en fruktansvärt tragisk händelse. Jag gör film för att jag kan det. Och för att jag ska slippa tänka på hur meningslös tillvaron är, säger Woody Allen.

Det har gått mer än 20 år sedan jag träffade honom första gången. Då var platsen New York, och vi tillbringade en timme tillsammans i hans klipprum på Park Avenue.

Det var meningen att vi skulle prata om hans romantiska komedi »Hannah och hennes systrar«, men samtalet kom också att handla om hans kvinnor och livssyn. Visst rymde den svarta stråk redan då, men det kvardröjande intrycket var ändå det av en man som uppskattade livet. Och som dessutom, i sina filmer, kunde skildra tillvarons vedermödor i ett idealiserat, humoristiskt ljus.

När vi nu ses igen, i en salong på Hotel Des Bains utanför Venedig, påminner mötet mer om en begravningsakt. Den 72-årige filmskaparen har blivit nästan döv på höger öra, och rakt igenom svartsynt. Inte ens de egna barnen föder några positiva tankar.

– Det enda jag kan tänka på är vilket helvete de kommer att få när de blir äldre, säger han och suckar.

Woody Allens pessimism märks inte minst i hans senaste filmer. Minns bara »Match Point«, som slutade med att den kallblodige mördaren vann både flickan och miljonerna. För som Allen så riktigt påpekade: »Det är ju oftast så det går i verkliga livet.«

Hans nya film, »Cassandra’s Dream«, är förstås också en tragisk historia. Colin Farrell och Ewan McGregor spelar två bröder i ekonomiskt trångmål. De vill låna pengar av sin rike och iskalle morbror, och denne lovar att stå till tjänst. Om de bara hjälper honom att begå ett mord.

Därmed sätts en händelsekedja i gång, som inte kan sluta i så mycket annat än katastrof.

– Det är ingenting nytt. Jag har alltid föredragit tragedi framför komedi. Jag har alltid velat skriva tragedier, men min styrka när jag var ung var det komiska. När jag ville göra något tragiskt, sa folk »strunt i det«, säger Allen.

– Det är först nu, när jag blivit äldre, som jag kan ta itu med mina känslor om livet och reflektera över dem. Jag tänker på människans öde, på människans tillstånd. Jag vill berätta om skuld och skuldkänslor. Det där är ju något som passar både komedi och drama, men när man berättar om skuld i en komedi så blir det lätt överdrifter. I en allvarlig film blir också begreppet skuld någonting allvarligt.

Woody Allen refererar till de stora konstnärerna som han beundrar. Ingmar Bergman, Arthur Miller, Tennessee Williams, Tjechov – de ägnade sig alla åt tragedier. Nu är det hans tur.

Samtidigt påpekar han att det i hans tidigare komedier alltid funnits »en underström av sorg«.

– Jag tycker att jag var realistisk. Det viktigaste här i livet är att försöka räkna ut hur man ska kunna leva ett hyggligt liv när det är så fullt av skräck, så kort och meningslöst. Man måste ändå försöka göra någonting av det. Fast inget kan rädda oss från det oundvikliga ödet; att utplånas utan att livet någonsin varit meningsfullt, säger han.

– Allt som jag gör betyder ingenting. Livet är tragiskt. Vi föds, vi lever i ångest, terror och sorg.

Det gäller även dem som säger sig vara lyckliga. Sedan blir vi äldre, vi blir sjuka, vi dör. Vad har allt för mening? Bergman är död, och vad fick han ut av sitt liv? Vissa är lyckligare än andra, men i slutänden betyder det inte någonting. Alla de här tankarna blir värre när man blir äldre, det är lite bättre när man är ung.

– När jag var ung trodde jag att bara jag lyckades i jobbet, skulle livet bli fantastiskt. Med villa i Hollywood och med pool. Och så skulle jag bo granne med Audrey Hepburn och Marlon Brando.

Några av dessa saker blev sedan verklighet, men det var ändå en oerhörd besvikelse. För även om livet förändras, är smärtan fortfarande kvar i bröstet. Innerst inne är man lika rädd som man alltid har varit.

Det känns lite udda att agera hjärn­skrynklare åt Woody Allen. Neurotikerns urfader, som under åren gett publiken så många skratt från terapisoffan. Så jag tar mitt ansvar och ställer lite glada frågor, för att muntra upp. Att göra film måste ju ändå vara otroligt inspirerande!? Eller…?

– Film är inte speciellt viktigt för mig. Jag är hellre med mina barn eller äter en god middag.

Men det är ett intressant jobb, och det tar upp mycket tid. Varje dag får jag arbeta med vackra kvinnor och stiliga män i en påhittad värld. Och det gör att jag inte tänker på verkligheten. Den som ser filmen får två timmars verklighetsflykt. Jag får ett år.

– Jag har aldrig tänkt som Bergman gjorde vid »Fanny och Alexander«, att »nu slutar jag«. Varför skulle jag det? Jag är frisk och jag är aktiv. Det är klart, om någon kommer och säger att jag inte får några pengar att göra film för, skulle jag nog sluta. Men jag har svårt för att se mig själv stiga upp på morgonen bara för att njuta av livet. Jag skulle bli tokig.

Men hopplösheten har också vissa positiva bieffekter, avslutar Woody Allen. Den kräver att vi människor håller ihop.

– Vi har alla det fruktansvärt svårt tillsammans, det är som att vara i ett koncentrationsläger, och det gör att de moraliska val vi gör blir ännu viktigare. Vi måste försöka hjälpa varandra så bra vi kan. Ju mer dyster tillvaron är, desto mer är vi beroende av varandra.

»Cassandra’s Dream« har premiär 21 december.