Wozzeck – 1900-talets märkligaste opera

Alban Bergs liv präglades av sjukdom, tidvis av fattigdom och naturligtvis satte första världskriget märken. Två omständigheter måste ändå betraktas som lyckosamma. Han växte upp i förra sekelskiftets Wien där alla konstarter genomgick förvandlingar som ekar än i dag och där alla kände alla. Det var en avundsvärd miljö för en blivande tonsättare, för inspiration och med gott hopp om en publik. 

Den andra omständigheten infinner sig när Bergs opera Wozzeck efter många års arbete får premiär 1925, mitt i Weimarrepublikens vitala tjugotal, en tacksam tid för nya klanger. Nu, i mitten av november ett sekel senare, ges Wozzeck på Kungliga Operan, den tredje uppsättningen efter den svenska premiären 1957. 

Men låt mig ta det från början. 1821 hugger perukmakaren och frisören Johann Christian Woyzeck ihjäl änkan Johanna Woost. Han undersöks, förklaras mentalt frisk och avrättas 1824. Büchner tar del av dokument och skriver ett antal scener till ett drama som förblir oavslutat, eftersom tyfus tar hans 23-åriga liv 1837. 

1879 lyckas journalisten Karl Emil Franzos dechiffrera Büchners synnerligen svårlästa manus och publicerar det under pjäsnamnet Wozzeck (han läste namnet fel). Det dröjer till 1913 innan pjäsen får ett sceniskt uruppförande i München. 1914 ser Berg pjäsen i Wien, tre månader innan första världskriget bryter ut. Den gör ”ett oerhört intryck” (brev till Anton Webern) och han ser om pjäsen kvällen efter. 

Büchners pjäs är sedan dess en levande klassiker. Från Dramaten minns jag tre uppsättningar, Robert Wilsons gästspel 2001, Stefan Larssons iscensättning 2003 och Michael Thalheimers 2013. Woyzeck är den första tragedin där huvudrollen inte är en kung eller högt uppsatt person, som i antiken eller under den elisabetanska tiden, utan en hunsad och avhumaniserad existens som förnedras och utsätts för experiment. Orden ”Wir arme Leut” (Vi stackars satar) går som ett ledmotiv genom dramat. Pjäsen påverkade dramatiker som Brecht, Gerhart Hauptmann, Frank Wedekind och Franz Biberkopf i Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz hade knappast blivit den han blev utan Woyzeck. Werner Herzog gjorde film av den hunsade beväringen (Klaus Kinski) 1979 och på svenska har vi Steve Sem-Sandbergs roman W. 

Åren innan första världskriget studerade Berg för Arnold Schönberg och lär sig tolvtonsteknik, den teknik där man av alla tolv tonerna gör en sekvens som sedan varieras i harmonier och melodier. Alltså ingen grundton och utan att göra skillnad mellan harmoni och melodi eller mellan dissonans och konsonans. 

Berg attraheras av tekniken. Bland hans tidiga kompositioner har vi två verk som pekar fram mot operan, först Tre stycken för orkester, som Theodor Adorno berömde med orden att det var som att lyssna till en symfoni av Mahler och Schönberg – samtidigt. När det andra stycket, Altenberger Lieder, framfördes 1913 blev det en tidstypisk skandal. Konserten fick avbrytas, polis tillkallades och Neues Wiener Journal hade den ironiska rubriken ”12 döda, 20 skadade, 110 saknade”. 

Men så utbryter kriget. Berg får göra värnplikt, men på grund av sin astma får han snart kontorstjänst och kan mot slutet av kriget återvända till idén att göra opera av Büchners pjäs. Arbetet tar tid, först 1924 är operan klar och året efter får den premiär i Berlin med den svenskfödda sopranen Sigrid Johanson i rollen som Marie. Operan gör succé. I Bergs bevarade klippbok finns 266 recensioner och den fick flera uppföranden i Europa och USA de närmaste åren, innan den i början av 1930-talet klassas som entartete Kunst av nazisterna. 

Samtidigt ska vi minnas att de musikaliska uttrycken under de här åren drog mot lättare verk, jazzinfluerade och med satirisk blick på samtiden: Brechts och Weills Tolvskillingsoperan, Richard Strauss Intermezzo eller Ernst Kreneks oerhört populära Jonny spielt auf, som till och med sattes upp i Göteborg 1930. På andra håll levde 1800-talet kvar, Puccinis sista opera, Turandot, fick premiär 1926. 

Sekelskiftets tyskspråkiga kultur var strängt upptaget av sex, död och drömmar. Publiken i Berlin och Wien var bildad, den kunde utan större problem höra både kompositionella former och den musikaliska traditionen i Wozzeck. Här finns aningen dolda klassiska formelement som saraband, fuga och sonat. Operans tre akter med fem scener i varje har en distinkt struktur. Första aktens fem expositioner där huvudpersonerna presenteras, följs av den andra som är konstruerad som en symfoni i fem satser, medan den sista har variationer över fem musikaliska element. Berg var strängt upptagen av numerologi, en siffermystik som yttrar sig i symmetrier, palindromer, korrespondenser och i notvärden dolda koder i hans kompositioner. Uppväxt i sekelskiftets Wien var ju intresset för mysticismen utbredd och Berg var ett barn av sin tid, han läste till exempel Strindbergs En blå bok. 

Efter Wozzeck får Bergs musik en annan klarhet och blir mer fokuserad. Violinkonserten eller Lyrisk svit är vackra exempel. Och hans andra, oavslutade opera Lulu, efter Wedekinds pjäser Jordanden och Pandoras box, har ett lättare anslag. Die Fackels berömda redaktör, den av Berg beundrade Karl Kraus, beskrev pjäserna som en mansvärld som hämnas sin egen skuld. Musikaliskt kan Lulu nästan beskrivas som en avancerad operett. Wozzeck är likväl den opera som Bergs berömmelse vilar på, en opera vars position i den moderna operarepertoaren blir allt starkare och, lika mycket på grund av musiken som av den koncentrerade handlingen. 

Lulu har haft det svårare att nå publiken. Alban Berg dör 1935 och änkan Helene förbjöd att man fullföljde orkestreringen. Fyra år senare fick detta stjärnskott till kompositör en asteroid uppkallad efter sig: Berg 4528. Först 1979 kunde orkestreringen kompletteras och nu kan vi höra Lulu i dess helhet.

***

Läs även: När vetenskapsmännen mötte konsten och allt blev tvärtom

Läs även: Allt är romantikens fel