De politiska gåvorna som aldrig slutar ge

Jag vet att det gäller att ha tålamod. Att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge när det handlar om politiska utspel då almanackan visar på valår. I bästa fall kan det ju komma något som är njutbart i decennier. Ett utspel som liksom rullar in i framtiden som en höbal i en Lucky Lukesk ökenstorm. För det är när politikerna skjuter från höften snabbare än sin egen skugga som de riktiga klassikerna skapas. På samma sätt som politiska utspel är en konst kan politiska utspel också vara konst. Något som måste analyseras efter sin verkshöjd och som med jämna mellanrum tas fram och tolkas på nytt. För att undersöka hur de lyckats stå emot tidens tand.

Förväntningarna är höga men i väntan på det nya – låt oss njuta av tre svenska klassiker under den gråtjocka aprilhimlen (och nej – Birgit Friggebo är inte med).

Genom eld & genom vatten, för dina drogögons skull

Inte var det meningen att Fredrik Reinfeldts uppskruvade beskrivning av ett samhälle där ingen längre vågade gå ut av rädsla för att bli mördade av en galning skulle innehålla hans politiska karriärs roligaste citat. Men det var tonläget, allvaret och den tilltänkta retoriska tyngden i uttrycket som gjorde stenen extra tung när den föll till marken. Det här är ett typiskt exempel på the political gift that keeps on giving – eller som vi säger på svenska: retoriken som gick in i dörrposten på vägen ut (kanske på grund av påverkan?).

Det var under ett tal i Almedalen som Fredrik Reinfeldt försökte skrämma upp alla som någonsin tänkt lämna hemmet med sitt målande språkbruk om »våldets Sverige« där hederliga medborgare tvingades maka på sig av rädsla för att inte bli nästa offer för våldsverkare med vapen och »drogögon mitt i ansiktet«.

Sedan kom utspelet inte längre. För alla slutade lyssna. Vad för slags ögon mitt i ansiktet sa han? Drogögon – är det ens ett ord? Och dessutom: var ska drogögon sitta om inte mitt i ansiktet? Nu var det givetvis inte det mänskliga anletets symmetriska upplägg som Reinfeldt var ute efter att attackera där i sommarsverige men den retoriska blicken kisar fortfarande på oss så här år senare. Nästan lite haschdimmig. Som två drogögon mitt i ett ansikte.

Lite ansvarsfull överslagsräkning har väl aldrig skadat

Här kan den som aldrig rundat av lite slarvigt i samband med shopping utomlands kasta den första stenen. Personligen sitter jag med mina händer djupt inkilade under skinkorna. För när Sverigedemokraternas Margareta Sandstedt hånades för sin omvandling av 400 000 euro till fyrtio tusen miljarder svenska kronor (istället för den verkliga summan på fyra miljoner kronor) gjorde hon ju bara det som många av oss borde ha gjort när vi varit på semester och handlat i euro: ta i överkant för säkerhets skull. Själv räknar jag år efter år dollarn som sex kronor och euron som tio kronor för att det blir enklast så. Men då känns det också som det känns – och kostar vad det kostar - när kreditkortsräkningen kommer. Bättre då att se en euro som 10 000 000 kronor och låta den luftiga grekiska strandklänningen hänga kvar i affären. För den passar ju ändå inte i Stockholm i november och om vi nu ska nyktra till en aning så var den verkligen inte värd 1400 miljarders miljoner kronor.

När Gunnar Axén kom ut som Yngwie (M)almsteen

Det var länge sedan som rockstjärnor kastade ut tv-apparater från sina hotellrumsfönster. De är för tråkiga idag. Hela och rena. Tar ansvar för planeten och miljön. Tur då att det finns moderater som är redo att hiva ut en tv-mottagare från en hög höjd för att låta delarna krossas mot marken så att hundar och andra älskade smådjur kan skära upp sina sammetsmjuka trampdynor och drabbas av blodförgiftning med möjlig amputation som följd. Nu ska man förvisso inte skriva om historien helt bara för att chansen finns men det var lite Gunnar Axéns eget fel att hans twitterreaktion på Athena Farrokhzads Sommarprat tolkades som den gjorde: »TV:n utslängd. Ett enkelt samtal t 0771-910004 o jag behöver inte längre finansiera @CillaBenko o hennes rödgröna valarbetare. Nöjd.« I själva verket hade han inte alls hivat ut det tv-mottagande fanskapet genom rutan utan kört apparaten »till återvinningscentralen«.  Men det spelar ingen roll för den klassiska regeln är att få saker är så roliga som någon som är riktigt riktigt arg. Det vet varenda en som någonsin öppnat en serietidning.