Deckare och Jimmie Åkesson

Sommaren för exakt tio år sedan läste jag deckarförfattaren ”Sommarmord”. Jag gillade den, men hade vissa problem med att den brast så i trovärdighet. Inte alls för att de mördade svävade omkring i historien som sorgsna andar och tipsade om det ena efter det andra, nej, det har jag inga problem med, tvärtom.

Värre var att det var så stickande, pressande, kvävande varmt sida upp och sida ned igenom hela berättelsen. Kriminalkommissarie Malin Fors kunde inte tänka klart på grund av värmen, vittnen höll på att svimma av värmeslag, poliserna stånkade och pustade och sjönk utmattade ner för att dricka vatten.

När hade vi någonsin sett en sådan värmebölja i Sverige? Jag hade vid det laget ändå hunnit vara med om några decenniers somrar, vilket bara hade gett mig en total brist på förståelse för vem i detta land det är som köper bordsfläktar.

Så sitter jag här, i slutet på den galna sommaren 2018, på knä, redo att ta tillbaka allt. All min tidigare undran, som varför det finns ett luftkonditioneringsalternativ på luftvärmepumpen, är som bortblåst. Mons Kallentoft är uppenbarligen lika synsk som sina deckarkaraktärer: Linköping kan verkligen vara obönhörligt, kvävande, oresonligt, tankehämmande hett – i månader. Liksom Stockholm, Söderhamn, Sundsvall, Gotland, Vasa, St Michel, Lovisa, Borgå, Helsingfors och de andra svenska och finländska platser jag besökt i sommar.

Det känns som ett omen att boken Magnus Västerbros bok ”Svälten”, om hungeråren efter missväxten på 1860-talet, släpps efter just en sådan här sommar då torkan på allvar hotar både skördar och mjölkproduktion.

Det kändes som ytterligare ett omen att jag just denna sommar, vimmelkantig av värmen, snubblade över en gammal tidningshög i den dolda inre korridor som liksom Dorian Grays porträtt dväljs längst in i de djupaste skrymslena av vår lägenhet, mittemellan två sovrum och en gästtoalett (fråga mig inte hur arkitekten tänkt med denna placering av en gästtoalett; ”visst, bara att gå igenom vårt sovrum med den obäddade sängen, alternativt genom tonåringens sovrum med smutstvätten på golvet, så har du gästtoaletten en bit in i den mörka korridoren, till höger.)

Tidningshögen for ut över golvet och jag hittade en artikel som jag skrev i september 2005. Sommaren det året hade jag bilat genom Wales och England och mitt i den terrorskräck som paralyserade samhället och medierna just den veckan efter bombdåden i tunnelbanan så snappade jag upp en nyhet om en bok som hette ”Oväder” (High tide av Mark Lynas). Den handlade om hur människans påverkan på klimatet redan drabbade folk och samhällen runt om i världen.

Jag visste i stort sett ingenting om växthuseffekten, men det lilla radioreportaget hade tagit skruv. Jag kunde inte släppa det utan tillbaka från semestern, till mitt dåvarande jobb på DI Weekend, så bestämde jag mig för att ta reda på hur allvarligt det var. Kunde jorden gå under? Skulle vi alla dö?

Jag blev snabbt lugnad. Jorden skulle inte gå under. Den har varit mycket varmare än så här tidigare och har egentligen inga problem med att bli det igen. Det är våra mänskliga samhällen, så som vi är vana att ha dem, som riskerar att inte stå pall. För torka, översvämningar, extrem hetta, stormar och liknande i tilltagande skala. Samt stigande havsnivåer.

Redan då, för 13 år sedan, syntes problemen tydligt i fjällvärlden. Trädgränsen kröp uppåt, glaciärer smälte, polarräven var hotad och exempelvis renar måste stödutfodras vintertid när återkommande töperioder frös in lavarna under ett istäcke. ”Forskare har satt 440 ppm som en absolut maxgräns för vad de tror klimatsystemet klarar av”, skrev jag i en faktaruta, med SMHI som källa. Mängden koldioxid i atmosfären låg då på 385 ppm (parts per million).

I år smälte glaciären på Kebnekaises sydtopp så pass att nordtoppen för första gången blev högre. År 2016 ökade mängden koldioxid i luften rekordartat, och i april 2017 steg den första gången över 410 ppm.

Då tycker en svensk riksdagsman och partiledare, Jimmie Åkesson, att det är dags att kliva fram som klimatförnekare, och i sitt sommartal avfärda klimatreaktionerna efter extremsommaren som ”värsta sortens populism”.

Undrar var han gömmer sitt porträtt.