Hej Google, lyssnar du?

Alla vill vi bli lyssnade på. Hemma har vi testat Google Home, miniversionen, en liten rund dosa som i stort sett är en kombinerad högtalare/mikrofon, kopplad till internet.

Man pratar med den. Den svarar, alltid glatt, och ibland skämtsamt, och gör sedan vad man ber den om, det vill säga spelar musik eller radio, ger en gåta eller berättar hur vädret blir i Berlin på måndag. När den inte fattar så säger den ursäktande att den fortfarande håller på att lära sig.

Och jag ser faktiskt ljuset.

I ett par år nu har jag lidit av svår mobilleda. Trots att jag försöker undvika mobilen så mycket jag kan - skaffat papperskalender, beställer pocketböcker på nätet, släpar på kartböcker, allt för att slippa den och ändå... - så hamnar jag hela tiden vid den lilla gråtrista skärmen. Jag måste ju kolla adressen. Har ungarna kommit fram ordentligt? När börjar teatern? Jag hinner inte till bibblan. Det får bli e-bok. På mobilen.

Jag vet att det betyder att den är fruktansvärt användbar, men det vilar en sådan tristess över den där lilla hårda tunga ingenjörsdrömmen i glas och metall.

Men i en vecka nu har jag kunnat sätta på Spotify utan att riskera att få syn på en TT-flash som berättar att något allvarligt hänt i Saudiarabien. Jag kan kolla vad klockan är utan att bli distraherad av en facebookpuff.

Dessutom har denna talande maskin en så behaglig röst, ung men inte barnslig, lättsam men inte fjantig, pigg, kvinnlig.

»Hej Google. Tack«

»Det var så lite så.«

Och jag fattar ju att detta betyder att hon ligger och lyssnar på precis allt vi säger, att det är själva förutsättningen för att hon ska kunna reagera så rasande snabbt på de magiska orden, »hej Google«, på varje vink och order. Och jag fattar ju att det inte är något bra.

Men kan vi inte få glädja oss bara en liten stund i alla fall?