Italienälskarna är semestercupens division 10-spelare

Undviker du att åka på semester med flyg på grund av klimateffekter?

1. Ja
2. Nej
3. Tveksam/vet ej.

Det var Svenska Dagbladet som lät Sifo ställa frågan till 1 100 svenskar varav 15% svarade att de undviker att flyga på grund av klimatet. Det är givetvis glädjande. Varje person som inte sätter sig själv och sina behov före allt annat i världen injicerar ju en gnutta hopp för mänskligheten. Man måste bli glad för det lilla (i detta fall det jättelilla).

Men resten då – att 74% svarar att de inte undviker att åka på semester med flyg på grund av klimateffekter (och att 11% svarade alternativet »tveksam/vet ej«). Det är egentligen inte förvånande. Människan – inte alla, men många, i detta fall 74% - är egoister. Tänker på sig själva först. De mår bra av att resa och därför är det viktigast. Det är så simpelt. Herregud, det är väl bara att trycka i sig en betablockerare eller en anti-depressant av valfri sort och sluta känna efter. Vad är det för dumheter att tycka att man förtjänar allt detta välmående? Inte konstigt att den moderna människan tar död på alltihop.

Dessutom är det inte direkt någon avancerad njutning som dessa förespråkare av egen-njut ägnar sig åt. Nu är det möjligt att den här bloggen är på väg att flyga helt åt helvete från ämnet men vi är ju ändå inne på det här med människor och resor. Så hånfullt de som åker till Thailand brukar beskrivas. De är längst ner på skalan. Thailandsresan är som storchipspåsen. Inget för avancerade gommar.

Italien däremot. Det är dit som de mer sofistikerade åker. Åtminstone om de får säga det själva. Få människor är så svåruthärdliga som Italien-älskarna. Som de smackar åt mozzarella och titta såhär äter man bröd i Italien (man river av en bit och så röööööör man runt i olivolja! Såhär, titta! En gång skulle en kypare på Elba instruera mig just i detta eftersom han trodde att jag inte fattade hur man äter bröd – »you take bread and pull it and then swim it around in olive oil and that is how you eat bread«). Jag förstår inte varför italofiler har så gott självförtroende: Att älska Italien är ju kanske den enklaste saken i världen. Cappuccino, gelato och pasta pomodoro – bitch please. Återkom när du är förmögen att se det vackra i den västryska staden Novgorod i mars. Jag talar av egen erfarenhet åt båda hållen. De enda människor som har min respekt är (de kulturella) slavofilerna. Frankofiler och Italienälskare – de är knappt ens division 10-spelare i den stora semestercuppen.

Novgorod i mars är kallt och rått. Liksom en egen nyans av grå. Det härdar. Nu var det förvisso femton år sedan jag var där på ett skolutbyte och levde på burkärtor i en vecka. Men att möta våren i Rom eller se magnolian slå ut i Milano kräver knappast ett välutvecklat njutningscenter. Det är så basalt. Ändå är det italofilerna som hela tiden vill framhålla sig som bildade. Det är lite samma personer som idealiserar det intellektuella middagssamtalet. En av anledningarna till att jag inte stod ut med filmen som alla älskar – Luca Guadagninos »Call Me by Your Name« – var de intellektuella samtalen vid matbordet. Det är essensen av min middagsmardröm – att hamna bredvid en man som läst väldigt många filosofiböcker och sedan ska återberätta dessa teorier som vore det hans egna (mardrömmen intensifieras ytterligare om ytterligare någon hungrig filosofikännare befinner sig runt bordet). Det filosofiska pingpong-spelet för att demonstrera vem som fattat mest av vad någon annan tänkt och tyckt. Mama mia. Ro hit ketchupen.