Ser ni inte att kungen är en dinosaurie?

Jag gjorde ingen succé som jultidningsförsäljare. Jag var alldeles för blyg för att knacka på hos okända, så när mina kompisar fick hem cd-spelare i premie fick jag nöja mig med en dekorationslampa med akvariemotiv. Jag kan tacka min farmor för att jag lyckades sälja någonting alls. Hon var alltid intresserad av vad sortimentet hade att erbjuda om kungafamiljen.

Min fammo var ingalunda unik i sin fascination över det svenska kungahuset. Detta trots att hon aldrig hade besökt Sverige. Avsaknaden av en egen monark har lett till att Finland nästintill adopterat klanen Bernadotte.

För exakt hundra år sedan var det visserligen nära att Finland skulle ha fått en egen kung i tyske Fredrik Karl av Hessen, och det sägs att han skulle ha fått namnet Väinö I. Han valdes av lantdagen, men hann aldrig tillträda, så jag kom att bli en liten republikan i en republik. Jag som suktade efter att en dag få flytta till det progressiva Sverige kunde inte förstå varför någon skulle vilja behålla en sådan förlegad institution. Ser de inte dinosaurien i rummet, undrade jag?

Nuförtiden är jag inte lika stridbar i frågan. Jag har motstått frestelsen att spendera fem kronor på en pins med en överstruken kungakrona från Republikanska föreningens webbshop och när det uppdagades att syrrans svenska pojkvän är rojalist kunde jag se förbi det. Likväl förundras jag fortfarande över hur det kommer sig att majoriteten av den svenska befolkningen ställer sig bakom monarkin.

Det är en tradition. Den har ett PR-värde. Det är billigare än republik. Och de är så mysiga – speciellt Victoria. Och varför inte bevara något sagolikt i ett kargt klimat? Nej, argumenten är inte bra nog.

Torekovskompromissen till trots, monarkin sprider en unken doft av ett odemokratiskt samhälle. Statschef bör man bli genom val, inte genom födsel och det spelar ingen roll hur urvattnad ens makt än har blivit. Alla fornminnen är faktiskt inte värda att bevara.
Sverigedemokraternas Björn Söder motionerade i förra veckan för att kungen skulle återfå ansvaret över att föreslå statsminister för riksdagen. En motion som också han själv är väl medveten om att aldrig kommer bli verklighet. Och visst var det absurt förslag, men i mitt stilla sinne tänker jag att det inte är så mycket galnare än att bekosta en symbolisk statschef som saknar reell makt. Det är lika nödvändigt som en dekorationslampa, med eller utan akvariemotiv.