Skräckinjagande budskap

Det är Halloween i den lilla staden Mill Valley och Stella och tre av hennes mer eller mindre utstötta vänner bestämmer sig för att bryta sig in i stadens övergivna spökhus. Huset är igenbommat sedan länge, efter att några barn försvunnit spårlöst där. En lokal vandringssägen berättar om Sarah Bellows, flickan som hölls inspärrad i huset av sin egen familj och kunde höras berätta skräckhistorier för stadens barn genom väggarna. Tills hon en dag hängde sig. Därefter försvann hela familjen spårlöst.
Med sig in i ödehuset har Stella en ny bekantskap, Ramón, som är på flykt eftersom han inte vill rycka ut i Vietnamkriget. Han storebror har nyss kommit därifrån i delar i en likkista. Ramón drömmer mardrömmar om likdelar som plötsligt sätter ihop sig själv och jagar honom.
Det är upptakten till bioaktuella ”Scary stories to tell in the dark” av den norska regissören Andre Øvredal, filmad efter ett manus av mexikanske kollegan Guillermo del Toro (”Pans labyrint” och ”Shape of Water”).
Filmen är en på alla sätt klassiskt upplagd skräckhistoria, men i bakgrunden finns något nytt. Något ovant. Vietnamtemat är inte helt utvecklat, men ligger ändå genom hela filmen som en parallell. Något har hänt med skräckfilmerna. Något trevande, sökande. De har fått ett ärende.

Efter att skräckfilmsregissörer med start hos Hitchcock ägnade större delen av sin kraft åt att fila på tekniker för maximal chockverkan, till exempel i "Psycho" från 1960, så utvecklades genren under 1970-talet till att utmana gränser. Filmer som ”Motorsågsmassakern” strävade efter att vara så äckliga och perversa som möjligt. Under 1980-talet kom den så kallade slasherfilmen, med ett ofta meningslöst dödande av ungdomar som slaktas på löpande band av en galen och till synes oövervinnelig mördare, filmer som ”Fredag den 13:e” och ”Terror på Elm Street”. Dessa filmer lämnade ofta kvalmiga budskap om människovärde, där syndiga flickor och feta och mobbade ungdomar av båda könen alltid var så lätta att offra, medan den oskuldsfulla mammas flickan alltid klarade sig till sist, och eventuellt till och med fick överleva. Filmernas unkna kvinnosyn har analyserats i otaliga avhandlingar.
Gemensamt för filmhistorien fram till dess är att skräckfilmerna gjordes uteslutande i syfte att skrämma åskådarna så mycket som möjligt.
Först på 1990-talet blev skräckfilmerna självmedvetna. De började driva med sig själva, som i ”Scream” från 1996, för att tilltala en publik som inte längre tog skräckfilmen på allvar. Samtidigt gjordes försök att höja kvaliteten i skräckfilmerna i till exempel ”När lammen tystnar”, med tunga skådespelare och mer avancerade manus. Decenniet slutade med ”The Blair Witch Project”, som återigen förenklade filmen, till en låtsasdokumentär med skakig kamera och en skräck som aldrig syntes i bild. ”The Blair Witch Project” spelade i stället på människors mest ursprungliga skräck. Rädslan för det okända, det vi inte kan se, och för att förlora förståndet. För att inte längre kunna lita på oss själva och våra närmaste.
Efter millennieskiftet har skräckfilmen liksom allt annat globaliserats och det är inte längre bara amerikansk film som dominerar. ”The Ring” var ett genombrott för japansk skräckfilm.

Förra året kom Ari Asters ”Hereditary” som åter placerar skräcken i familjen, precis som Hitchcock gjorde, men som samtidigt gör den mer vardagsnära, mer verklig, i en berättelse som skrämmer oss där vi står. Hans uppföljare i år ”Midsommar” handlar lika mycket om smärtan i att göra slut på en lång kärleksrelation, med allt vad det innebär av att förlora ett helt liv som man haft gemensamt, som om den hälsingska sekt som inte drar sig för blodsoffer.
Skräckfilmen har fått ett ärende. I ”Scary stories to tell in the dark” så faller en efter en av ödehusbesökarna offer för Sarah Bellows gruvliga hämnd. En mobbare som i smyg följt dem in i huset dukar under i klassisk skräckfilmmiljö, rasslande majsfält. Blinkningarna till andra skräckfilmer är som sig bör sedan 1990-talet många, exempelvis till ”Children of the Corn”. En av Stellas vänner möter ett bulligt monster som närmast för tankarna till skrämmande japanska barnfilmer som ”Spirited away”. Och för den skrivande Stella väntar den fasa hon levt med hela sitt liv. Historien om den fängslade Sarah Bellows.
Precis som i Stephen Kings ”Det” drabbas offren av de skräckscenarier som skrämmer dem själva mest. Alla skräckregissörer vet naturligtvis att varje människa har sina egen stora rädslor. Detta är också filmens stora svaghet. Øvredal verkar inte ha insett konsekvensen av detta, att det som skrämmer en, inte alls skrämmer en annan. Till skillnad från King som i ”Det” i det längsta håller själva fasan anonym, endast antydd, möjlig att bygga sina egna hemskaste fantasier runt.
Desto intressantare är parallellerna till det Vietnamkrig som hela tiden pågår i bakgrunden. Ungdomarna försvinner utan att lämna några större spår i sina samhällen, endast stoiska beklaganden, ungefär som de vietnamsoldater som aldrig kom hem. Och när Ramón slutligen drabbas av sin största fasa och förföljs av ett styckat lik så är det om inte skrämmande, så åtminstone lätt att lida med den unga pojken som sörjer sin bror som fick ge sitt liv i ett meningslöst och grymt krig.

”Scary stories to tell in the dark” visas på bio.