Allt var uppeldat – förutom breven som var nyckeln

Varför ville du skriva Var vid gott mod?

– Dels för att Märta Måås-Fjetterström alltid funnits i mitt liv: min farmor som var vävlärare släpade med mig till hennes ateljé, och vi hade hennes mattor hemma. Dels för att hon ytligt sett framstod som motsatsen till den spralliga, behagsjuka Lena Nyman, som min debutbok handlade om. Märta verkade ha varit tillknäppt och oinställsam. 

Du skriver i boken att hon antagligen fick en yrkesutbildning för att hon inte ansågs vara vacker nog att bli gift.

– Ja, det stämmer. Hon fick utbilda sig till textillärare. Först var hon verksam som lärare, sedan som illustratör och hade uppdrag för Kulturen i Lund och en del annat. Mattorna började hon faktiskt skapa först efter att hon fyllt fyrtio år. 

Sedan fick hon stora framgångar?

– Ja, hon reste runt i världen och ställde ut sina mattor. I dag kan de som vävdes medan hon själv var i livet gå för höga priser på auktionerna.

Vad är det som är så speciellt med hennes mattor?

– Hon var både skicklig som konstnär och höll fast vid en egen linje genom åren. Vid den här tiden var arts and crafts-rörelsen populär. Intresset var stort för det genuina, folkkonsten. Märta plockade upp de traditionella mönstren, men sedan ritade hon in sin egen grej i väven: växter, hästar och djur, sådant som blev hennes signum. 

Källmaterialet om Märta Måås-Fjetterström var skralt?

– Det fanns en bok från 1968 som hennes kompis Tyra Lundberg hade skrivit. Den är tunn och ganska ytlig. Men där fanns en bild av Märta och hennes väninna Annie Frykholm.

Var de ett par?

– Jag vet inte. När jag läste Tyra Lundgrens bok tyckte jag att det fanns mycket som tydde på det. Annie var värd på deras bjudningar, och de köpte kläder ihop. Det kändes intimt. Men att hitta deras stormande underbara kärlekshistoria… det gick inte att hitta några bevis.

Allt var uppeldat av släktingarna?

– De brände hela hennes arkiv. Trots att hennes bror var arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena. Han måste ha förstått att hennes brev och dokument var av intresse för eftervärlden. 

Hur gick du till väga?

– Jag läste först det som fanns i tryck om henne. Inte så mycket. Sedan fanns det en livslång brevväxling som Märtas haft med en väninna i London. Och en massa anteckningar och papper från arbetet med en försvunnen akademisk avhandling som hade skrivits på femtiotalet. Forskarens dotter hade sparat allt arbetsmaterial i en koffert. Sedan har jag rest runt och letat i arkiv, och i Båstad. Det har varit ett detektivarbete.

Överraskades du av något?

– Att hon inte alls verkade ensam. I dag är det främst Märta Måås-Fjetterström som är känd, men hon var del av ett kvinnligt kollektiv som stöttade varandra, hyllade varandras utställningar i pressen och sålde varandras verk.