Sura barn plågar tv-tittare

Blogg | Barnen blir allt mer störande. De tjatar och gnatar och hindrar oss från att jobba. De kräver att vi ska spela tråkiga brädspel och trular trotsigt när vi tar hem en »kompis« av motsatt kön.

Om vi ska döma av populärkulturen så är vi bra trötta på det här barnvänliga samhället vi har skapat åt oss sedan 1980-talet.

I Viaplays »Den inre cirkeln« är det en 10-årig rödhårig flicka som inte kan sluta skuldblänga på sin pappa statsministerkandidaten för att få honom att stanna hemma. »Vem ska köra mig till stallet då?«

Det hjälper inte att ett helt pressuppbåd av den magnitud som bara samlas i samband med nationella katastrofer eller, som i det här fallet, Almedalen väntar på den presskonferens där han ska utses till kronprins av det parlamentariska kungariket.

»Men pappa, du lovade att du skulle komma och titta på min uppvisning.«

SVT:s »Bonusfamiljen« är inte bättre. Där tvingas Petra Mede ta med sig ungen till jobbet stup i kvarten, bara för att bli störd varannan minut av frågan: »Kan vi inte gå hem nu«.

I sin andra familj blir killen körd med av Frank Dorsins burduse 11-årige rollkaraktär, en sur konsumist som inte är nöjd ens när hans styvpappa lagt precis all sin tid på att bygga trädkojor och spela fotboll och på andra sätt underhålla honom (och köpa grejer).

Visst finns det ett och annat skräckbarn också i filmens värld, i exempelvis Jurtjyrkogården och The Prodigy, men frågan är om de kan bräcka hustyrannerna i villaidyllen.

Vad är egentligen värst: att »Den inre cirkeln«-ungen går så bortglömd därhemma (men med fina och ständigt närvarande farmor och farbror) eller att hon faktiskt lyckas med sitt uppsåt: En butter, passivaggressiv rödhårig flicka som avgör vem som ska bli Sveriges nästa statsminister.