»Svenska nyheter« – ett tragiskt skämt

En gång i tiden – låt oss säga för tio år sedan - var manlig komiker det finaste någon kunde vara i Sverige. Det var ett ädelt yrke som uträttade mer för mänskligheten än barnkirurger, klimatforskare och brandmän tillsammans. Åtminstone kan man ska dra den slutsatsen efter att studera den allmänna inställningen till manliga komiker och deras höga status. De manliga komikerna är lite som demokratins beskyddare och utmanare på samma gång. Kanske var det till och med de som UPPFANN det demokratiska samtalet men det kan vara så att jag blir lite väl upprymd nu. De testade ju åtminstone gränser och var kulturellt och politiskt kommenterande. Hade vi haft republik i Sverige hade en manlig komiker snabbt seglat upp som president över hela alltet! Humor blev den finaste egenskap som en människa kunde besitta. Vem bryr sig om en finansminister kan plus och minus när den viktigaste frågan är: kan han dra ett skämt?

»Önskar du ibland att du var roligare«, frågade journalisten Stephan Lövgren (!) den före detta finansministern Bosse Ringholm i en intervju i GP (23/9-05)
- Politik är inte underhållning. Jag vet att det finns medier som vill göra politik till underhållning, men de är på fel spår, tycker jag. Politik handlar om människors vardagsvillkor och man skall ha stor respekt för de människor som har det ekonomiskt eller socialt svårt. Att bekämpa klasskillnader är inte det mest humoristiska som finns.

(#teambosse i detta också tretton år senare.)

Att klaga på humor är antagligen det mest lönlösa som en människa kan ägna sig åt. Vem har ens ork att öppna den lådan? För man får ju skoja om det mesta i en demokrati – och det som man inte får skämta om är i så fall upp till någon granskande nämnd att bestämma. Det är inte det som är poängen.

Att prata om vad som är roligt med humor är dessutom det tråkigaste som finns (vänta nu – déjà-vu-känsla: fanns det inte ett SVT-program som ägnade sig åt just det? Att manliga komiker dissekerade sin egen humor för att komma fram till vad som var det allra roligaste i deras skämt? Eller har jag nu råkat lansera ett programförslag som köps rätt av och slängs in i tablån under våren 2019?)

Men detta att det nya satirprogrammet »Svenska nyheter« väljer att slänga in Fadime Sahindals mördare och serievåldtäktsmannen Hagamannen i sin humormix? Under ett inslag som handlar om att män är svin fast i olika grader. Fadime Sahindals pappa var ett riktigt svin konstateras det. Han får bara high fives i sin egen krets. Samma sak med Hagamannen. Fadime dog av skottet som hennes pappa avfyrade in i hennes huvud. Hagamannen våldtog och misshandlade grovt sina offer, en av dem var en 15-årig flicka, en annan en kvinna som fick sitt öra avslitet innan han försökte dränka henne i älven. Vem som helst kan givetvis konstruera ett skämt baserat på andra människors tragedier. Det är inte ens särskilt svårt. Det är bara att välja någons liv och sedan hitta en händelse – kanske någon har blivit utsatt för övergrepp som barn, kanske någons pappa dött i cancer eller en brorsa i en bilolycka – allt kan man göra något kul av om man vill.

Det är väldigt lätt att se humorn när man skalar bort empatin. Kvar finns bara en känslokall rad fakta att konstruera något för andra att skratta åt. Piece of cake. Det viktigaste är att folk får de skratt som de tycker sig ha rätt till. Ty störst av allt är ändå humorn.