Tinderdejten som blev film

En väska står i centrum i Nahid Perssons film »Anders, jag och hans 23 andra kvinnor«, som hade premiär i våras .

Tennistrunkarna som han hade som ung tennisbegåvning, som följde honom under tävlingsresorna, ända till EM-guldet som junior vid 16 års ålder, följer honom fortfarande. Där packar han ner sitt liv. Passet, sjukvårdskortet, kläderna, verktyg. Alltid redo för flykt.

Nahid Persson träffade Anders på tinder och de inledde ett förhållande. Efter en tid upptäckte hon att hon var långt ifrån ensam att dejta honom.

Då började hon filma honom. I dokumentärt format, som följer hennes eget fortsatta liv och relation med Anders, målar hon upp en bild av en man så rädd för att bli avslöjad som fejk att han föredrar att leva sitt liv på ytan. Han säger vad som helst, när som helst för att göra andra till lags. Han öser kärleksfulla komplimanger över kvinnor, och kvinnorna faller som käglor.

»Allting för att vara ännu mer underbar«, sammanfattar en av de kvinnor han tidigare dejtat och som intervjuas i filmen. »Men det måst vara otroligt jobbigt att inte vara den man är utan vara nån som man tror att andra tycker om att man är. Så smärtsamt att gå runt och behöva försöka passa in för att vara omtyckt.«

För honom själv blir kvinnorna dock bara ännu ett krav på honom. Ännu en möjlighet att inte räcka till. När han blir konfronterad med att spela dubbelt förnekar han allt. Undviker. Flyr.

För filmkameran berättar han om sin längtan efter att bli instängd någonstans. Hur han hoppas att hissen ska fastna och toaletten gå i baklås. Och inte öppnas på 30 år. Instängd, och utestängd från alla dessa krav från kvinnor som i hans tycke aldrig ser honom. Som bara vill ha något av honom.

Nahid Persson ser den rädda och jagade mannen i honom och verkar uppriktigt intresserad av att hjälpa honom, lära honom att hitta sina gränser och sätta dem.

Han öppnar sig och berättar om sin tragedi. Den lovande tennisjunioren, på väg att bli vuxen, som spelar ligaspel i Tyskland, trampar på en spik och allt är över.

Idrottens fruktansvärda brutalitet.

Kvar finns tennistrunken. Och en jagad man livrädd att förlora allt igen. En man som har svårt att säga nej och som helst flyr när det riskerar att gå åt skogen igen.

Det är en otroligt stark film som visar hur det påverkar en människa att inte klara av att stå upp för sig själv. Det är samtidigt en fin illustration till hur en vilsen medmänniska ska räddas. Tålamodet. Acceptansen. Det stegvisa utmanandet.

Ett tag är filmen det.

För i slutändan blir det väldigt svårt att tänka sig att den här filmen, som sedan i förra veckan ligger på SVT Play, inte har gjorts på bekostnad av någon.

Anders, som flera gånger uttrycker en längtan efter att slippa finnas till bara för andras skull, har i flera intervjuer förkastat filmens bild av honom.