Vittnesmålen från Konstfack präglas av rädsla
En postkolonial "antirasism" dominerar på Konstfack. Och lärare och elever är för rädda för att våga ifrågasätta andan.
”Skulle du kunna ändra mitt kön, min ålder och koppling till skolan?”
Den som frågar får jag inte avslöja något om – mer än att personen existerar – och är upprörd över hur Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, har behandlats sedan hon i en artikel i Dagens Nyheter sade det självklara, att namnet på utställningslokalen Vita havet inte är rasistiskt.
När jag pratat med några personer med anknytning till Konstfack, studenter eller anställda, är det just deras stora rädsla som frapperar mig. Alla intervjuer måste vara anonyma och omöjliga att härleda till dem.
Sara Kristofferssons ställningstagande ledde till att 44 kolleger i en artikel anklagade henne för att ”skada” studenterna som var ”berörda”. Enligt kollegerna handlade namnbytet om att göra lokalerna ”trygga” för alla. De skickade även via skolans mailsystem ut ett brev till studenterna där de tog avstånd från Kristoffersson. Konstfack kan inte ha känts som en så trygg arbetsplats för henne efter det.
Vad säger då personerna jag pratat med? De upplever att en normkritisk, postkolonial ”antirasism” i amerikanskan Robin DiAngelos (författare till boken Vit skörhet) anda dominerar, och att varken lärare eller elever vågar ifrågasätta den. Säger man emot förmanas man ofta att ”läsa på” bättre. Här följer några citat ur de samtal jag haft:
”Det vore en katastrof om det läckte att jag hade pratat med dig. Det är läskigt att en känner så, men det skulle bli oerhört ensamt. En blir utfryst.”
”Det är väldigt smalt, vad en får tycka och uttrycka. Tvärtemot ambitionen om mångfald. En undviker också att diskutera vissa ämnen, håller låg profil.”
”Hur många på Konstfack som jag vågar vara uppriktig mot? Hm. Max tre på hela bygget. Man testar gärna lite, för att kolla var den andra står. Man kanske nämner någon händelse eller något uttalande kopplat till de antirasistiska, normkritiska diskussionerna och ser hur den andra reagerar. Om hen verkar hålla med, så säger man inte vad man egentligen tycker och tänker.”
”Jag upplevde att rektorn tog parti för dem som drev den här antirasistiska agendan. Man sätter inte gränser för dem som för den kampen. Jag känner en student som blev anklagad för att vara rasist av andra elever, det var helt absurda och grundlösa anklagelser. Men läraren stod inte upp för hen, utan lät dem hålla på.”
”De ser rasism i saker som inte är rasism. Säger man emot blir man stämplad som rasist. Ledningen lyfter vissa grupper på bekostnad av andra. Arma män säger jag bara. Vet inte om de känner sig påhoppade. Men kritiken kan bli väldigt ensidigt.”
”Vi brukade skoja om att ställa sig upp i rummet och säga att man är ’folkpartist’. Då skulle man bli typ stenad av kollegerna.”
”Jag är inte ens säker på vad den här strukturella rasismen är. Men jag fattar att det kan vara gynnsamt karriärmässigt att rida på den antirasistiska vågen. Problemet är att det här smala urvalet av åsikter som får finnas, gör att det inte alls är högt i tak, som det borde vara på en akademisk högskola.”
”Jag tror inte att någon sökande till Konstfack diskrimineras på grund av hudfärg. Däremot finns det gott om förakt för det smaklösa och töntiga. Ett klassförakt. Sådant tror jag är mycket farligare på konstskolor.”
Sara Kristoffersson gjorde nyligen en summering av händelseförloppet efter debatten. Men kultursidestyckarna har redan skrivit av sig, få orkar dra igång det där gamla Konstfacks-möget igen. Och rektorn håller låg profil. Det är oklart hur representativa vittnesmålen ovan är, inte minst med tanke på att det tycks råda en viss tystnadskultur. Men rösterna väcker ändå frågan om denna konstnärliga högre utbildning möjligen har åkt lite fel. Dags för en genomlysning av ett granskande organ; Konstfack är ju en statlig myndighet. Hallå, hallå Statskontoret, Riksrevisionen, UKÄ!
