Återuppståndelsen

I strid ström börjar människor fylla nöjespalatset Nalen i Stockholm. Många hälsar med igenkännande leenden. Kramar delas ut. Ett band står uppställt på scenen. En kvinna med ett headset ropar till ljudfolket längst bak i lokalen:

– Hörrni, första låten loopar inte.

På båda sidorna om scenen hänger två stora plasmaskärmar med budskapet: »Worship«. Bandet slår an första tonen. Publikens myller lägger sig.

Lovsången som följer är mer rockkonsert än gudstjänst. Men det är Jesus och ingen annan som är föremål för diggandet. En film rullar på skärmarna. Det är snabba klipp mellan olika personer som berättar om sin tro. En av dem är en blond tjej med ett brett leende. Hon heter Zandra Andersson och är i publiken den här söndagskvällen. Hon fnittrar till när videosekvensen med henne dyker upp. Det är tre år sedan hon första gången följde med en kompis hit. I dag är Hillsong Church Stockholm en stor del av hennes liv, och många andras.

Varje söndag håller Hillsong Church Stockholm tre gudstjänster i Nalens lokaler, och de är i startgroparna till en fjärde. Nästan tusen personer med en medelålder runt tjugofem brukar dyka upp. En besöksstatistik som många samfund kan betrakta med avund. Hillsong Church Stockholm är en frikyrka som teologiskt tillhör pingströrelsen och drivs med stöd och ledarskap från moderkyrkan Hillsong Church i Sydney, Australien. Majoriteten som söker sig hit saknar en kristen bakgrund, berättar pastorn Andreas Nielsen som startade kyrkan år 2006:

– Uppenbarligen fyller vi ett behov. Vi tror på och försöker presentera en gud som är för människor och som vill hjälpa oss, inte en gud som är arg och försöker peka på våra fel. Vi vill vara en kyrka som alla är välkomna till. Varje söndag är det männi­skor som väljer att påbörja en egen relation med Gud.

År 2005 höll en av Tysklands ledande filosofer, Jürgen Habermas, som länge hävdat att religion inte hör hemma i det moderna samhället, ett tal där han plötsligt bytte ståndpunkt. Talet kom att bli startskottet i en bredare europeisk diskussion om religionens återkomst.

Habermas hävdade att religion har slutat vara en privatsak. Att den tar politiska anspråk och driver kultur- och värdefrågor. Religionen är här för att stanna, sa han, och måste därför betraktas som en deltagare i samhällsdebatten. Här i Sverige har bland annat statsvetaren Marie Demker argumenterat för en liknande tes, att 2000-talet kommer att bli religionens århundrade.

Teorin om sekulariseringen formulerades på 1960-talet av ledande religionssociologer, bland andra Peter Berger. Kort sammanfattat innebär den att ju modernare ett samhälle blir, ju mindre betyder religionen för allt fler människor. Modernitet och religion är varandras motsatser. Det är ett förhållande som länge sågs som självklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Dagens sociologer talar snarare om att sekulariseringen i Europa har varit unik sett till övriga delar av världen.

När det gäller Sverige ligger det kanske till och med något i det som Habermas och Demker spådde; att intresset för religion snarare håller på att öka. När staten och Svenska kyrkan år 2000 gick skilda vägen öppnades religionsmarknaden upp för fler aktörer. Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap på Linnéuniversitetet, menar att det lett till ett större sug efter andlig tillfredsställelse.

– När det inte finns några normer om hur man borde göra eller några religiösa måsten i skolan och intresset får råda fritt, ökar efterfrågan. Det finns nu mer pluralism i utbudet i Sverige. Det här stimulerar religiositeten, säger han.

Sekulariseringen av det svenska samhället verkar ha avstannat. Fler talar nu om en religiös förändring. Magnus Hagevi går så långt som att påstå att det svenska samhället genomgår en sakralisering – att religionen betyder alltmer för allt fler människor.

Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett litet men ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om stora tal, men resultatet är häpnadsväckande.

Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de äldsta håller ihop.

I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas »raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen. De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer förutsättningslöst.

Johan Lindahl är just ett sådant raketbarn. Han är 36 år, bor i Stockholm, arbetar på en mediebyrå och är uppvuxen i en helt vanlig sekulär familj. De senaste praktiserande kristna i släkten var hans mammas morföräldrar. Förra året tog Johan Lindahl steget och konverterade till katolska kyrkan. Vägen dit handlade främst om en jakt på kunskap.

Under studietiden i Växjö var han med i Fria moderata studentförbundet. Där väcktes hans intresse för politik och filosofi. Den ideologiska debatten var intensiv i förbundet, och taket var högt. När han flyttade till Stockholm efter studierna upphörde det där. Han tänkte inte några djupare tankar, utan fokuserade på att jobba och ha kul.

I mitten på 2000-talet återfann Johan Lindahl den politiska debatten, den här gången i bloggosfären. Han började gå igenom »ismerna«, för att sedan avfärda dem en efter en. Materialismen kan omöjligt fungera, inte den radikala darwinismen heller. Så där höll han på.

– Världen kan inte förklaras på något tillfredsställande sätt utan att se till en transcendent och metafysisk verklighet, vilken till slut landade i en gudsuppfattning, säger han.

De tänkare som han identifierade sig med och kom till samma slutsatser som var alla katoliker. Han blev övertygad om kristendomen, om att en speciell händelse hade skett i världen, och det var den katolska kyrkan som hade tolkat skeendet på bäst sätt.

– Det var inte direkt någon uppenbarelse eller möte med något andligt för mig, men själva konverteringen var väldigt speciell, nästan som att fria till någon. Man binder sig ju för livet.

Det var inte ett alternativ att behålla sin tro privat, att inte konvertera till kyrkan.

– Missionen är central inom kristendomen. Man behöver ju inte gå runt med ett plakat, men det är viktigt att manifestera sin tro utåt och vara en förebild, utan att för den skull tvinga något på någon annan.

Det egna valet är centralt, och här ser forskare en förändring. Det har blivit viktigare att manifestera det aktiva valet och att tron kan ses som något som inte går emot modernitet, beskriver Mia Lövheim, som är professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet:

– Man försöker hitta en tro som stämmer överens med ens egna värderingar, som går att förena med ungdomskultur och majoritetssamhället.

Hon menar att Hillsong Church har träffat rätt när det gäller den utvecklingen. För även om de yngre generationerna har nått upp till de äldstas nivå angående religionens status, har det inte per automatik inneburit att antalet gudstjänstbesök har ökat, eller att samfunden fått betydligt fler medlemmar. Snarare fortsätter siffrorna att sjunka hos många. Hillsong Church har däremot lyckats gå tvärt emot den trenden.

– Det stämmer med de här tendenserna. Hillsongs tydliggörande av de religiösa värdena och gemenskap i förening med nutida ideal, det aktiva valet och värderingar som ändå bygger på den religiösa kärnan. Hillsongs kyrka är inte politisk utan hjälper till med att få ihop livet med religionen som en del av livspusslet. Sedan har pingströrelsen alltid varit tidiga med att använda nya medier. De utrycker sin religion på det sättet; med vittnesbörd, ord och bild, säger hon.

I det postmoderna samhällets krav på identitetsskapande har religionen snarare blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, än självklart förknippat med något som man måste göra uppror mot. De brittiska religionssociologerna Linda Woodhead och Paul Heelas beskriver en auktoritetsförskjutning. Från de traditionella auktoriteterna som stat, religion, kyrka till individen. I stället för att identiteten tolkas utifrån vilka roller en människa har, handlar det i högre grad om att vara sann mot sig själv.

– Jag tror att det här skiftet av auktoritet är viktigt för att förstå ungas intresse för religion eller religiositet. Förr var normalläget att vara religiös och man hade möjligheten att välja bort det. I västerländska samhällen i dag är normalläget att inte vara religiös. Det är ett tillgängligt val för människor, säger Marta Axner, präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala.

Religionens återkomst kan också handla om att den egentligen aldrig har försvunnit. Den har bara inte varit tillräckligt synlig.

Sveriges religiösa karta har ritats om. Men vad som har hänt är inte bara ett ökat utbud, utan att den svenska majoritetsreligionen blivit synliggjord i mötet med andra religioner. Ta skolavslutningarna som exempel. Numera poängterar Skolverket att de ska vara icke-konfessionella. Det får inte förekomma några religiösa inslag, som bön eller predikan. Tidigare leddes skolavslutningar av en religiös företrädare i en religiös byggnad och det sjöngs religiösa sånger. Nu har de tysta, självklara, religiösa inslagen synliggjorts. Andra står kanske på tur. Sveriges kung, till exempel, har fortfarande kravet på sig att vara medlem i Svenska kyrkan. Och trots att svenska staten ska vara neutral till religion finns det fortfarande en lag som reglerar Svenska kyrkan, och en annan som reglerar resterande samfund.

– I länder i norra Europa som präglats av en majoritetskyrka så har man inte riktigt uppfattat många saker som religion, även när de har uppträtt som just det. Men när man i den pluralistiska och sekulariserade situationen fortsätter att uppträda på samma sätt blir de tydligare och mer ifrågasatta. Gränserna är inte så självklara mellan religion och tradition, säger Anders Sjöborg, teologie doktor och forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet.

Religionen verkar ha funnits med hela tiden även i ett av de länder som räknas som de mest sekulariserade i världen. Det som händer just nu är att vi är i ett stadium av förändring. Bilden av religionen som en privat angelägenhet börjar ifrågasättas, menar Mia Lövheim:

– Det är väldigt intressant eftersom det här är den största förändringen sedan mitten av förra seklet. Och det beror på att andra erfarenheter av religion nu existerar i det svenska samhället. Vi står i ett läge där vi försöker definiera vad religion är och vad som ska vara gränserna för den.

Attityderna i samhället och inom de religiösa grupperna är inne i en förändringsvåg. Och den största utmaningen verka ligga i hur vi ska leva med religion i ett samhälle som kanske inte var så sekulärt som vi trodde från början.