Barberarna i Gamla stan

Herbert Patzer slår upp boken. Den är röd, i läderband, och fylld av namnteckningar. Vissa pekar han och kollegan Ingmar Lindgren ut, andra känner vem som helst igen. Det är namn som format Sverige de senaste fyra fem decennierna – akademiledamöter, författare, hovrättspresidenter, journalister. Och politiker, mängder av politiker. Gunnar Myrdal, namnen Sträng. Carl Lidbom. Samtliga svenska statsministrar sedan Tage Erlander, utom Fredrik Reinfeldt.

Herbert och Ingmar är herrfrisörer och har klippt dem alla. När Olof Palmes namn dyker upp i gästliggaren suckar Herbert Patzer:

– Palme hade svårt hår. Virveln gick där framme. Klipper man för kort kan den inte ta vägen någonstans. Och är håret för långt faller det bara ner i ögonen.

Skylten ovanför frisersalongen i Gamla stan är saklig, en okonstlad avvikelse i en bransch berömd för sina ordvitsar. »Frisören« står det, inget mer.

Herbert och Ingmar har arbetat tillsammans i 40 år, och under tiden har en strid ström av makthavare passerat salongens dörrar. Läget på Storkyrkobrinken runt hörnet från Riksdagshuset är förstås en förklaring. De två frisörernas torra humor, opretentiös som salongens namn, säkert en annan.

Men nu tar de ner skylten. Ingmar Lindgren, 71, går i pension sista oktober. Samtidigt tänker riksdagen, som äger hela kvarteret, fastighetsrenovera – Herbert Patzer, också 71, fortsätter att jobba men flyttar till ny lokal i närheten.

Nu sitter de på Café Gråmunken på Västerlånggatan, ett acceptabelt alternativ bland alla turistfällor, enligt frisörerna. Ingmar har ätit en köttbullsmacka, Herbert nöjer sig med kaffe. De talar om den förtroliga relation barberare bygger med sina kunder.

– Vi känner hela familjer, tre generationer tillbaka. Riksskatteverkets förste generaldirektör Gösta Ekman gick till oss, numera gör hans son det. Vissa kunder träffar man privat också, säger Ingmar Lindgren.

Herbert Patzer nickar åt Storkyrkan några kullerstensgränder upp:

– Biskoparna har berättat hur det är i deras värld. Men vi har aldrig fört det vidare. Då skulle vi förbruka vårt förtroende. Om folk pratar om någonting känsligt behöver vi inte bli ombedda att vara tysta.

Däremot verkar Herbert och Ingmar minnas det mesta som sägs i salongen. Vid min första klippning hos dem nämnde jag att jag var journalist. Nästa gång förklarade Herbert att hans fru läst några artiklar jag skrivit för Fokus. Viss list bakom detta, visar det sig.

– Kommer vi ihåg detaljer om en kund blir vederbörande imponerad. Man kan förstås kalla det fjäskande från vår sida, men så ska det absolut inte uppfattas. Vi delar många intressen med dem vi klipper, säger Herbert Patzer.

Storstaden, fortsätter han, är »ett anonymitetens hav«. Och människor älskar att bli igenkända.

– Vi är sociala varelser. Det är därför folk återkommer till samma ställe under en längre tid. Det behövs små oaser där man är någonting, annars blir man bara en i den stora massan. Det behovet tror jag alla har.

Även om man som många av era kunder har som jobb att »vara någonting«?

– Människor vill bli sedda även på andra sätt. Inte bara för sin fina titel, utan som personer också. När Göran Persson varit i Nordkorea fick jag en utförlig beskrivning av saker som inte stått i tidningarna. Han berättade om hur han åkte på den stora fina vägen från flygplatsen, och vid varenda avfartsväg stod en polisbil. Men bakom poliserna ledde vägarna bara ut i en leråker. Det fanns ingen där förutom poliserna. Det gillade han att berätta, säger Ingmar Lindgren.

Persson var en populär stammis, oftast på gott humör, alltid »slängd i käften«. Herbert Patzer åkte ut till Harpsund för att klippa honom när statsministern hade höftproblem.

– I gästboken skrev han en gång: »Till min vän och samtalspartner sedan många år, vars goda idéer och tankar ofta utmynnar i lagtext.« Om vi tog sådant på allvar skulle vi bli kaxiga som fan, säger Herbert.

– Den enda lag vi inspirerat är »latmans­lagen«, skrockar Ingmar.

Frisörerna har många anekdoter i den stilen. Thorbjörn Fälldin skojade om de busslaster med centerpartister som kom på besök till hans gård i Ångermanland. Carl Bildt läste mest tidningen under sin tid som regeringschef (och klipper sig numera någon annanstans). Ingvar Carlsson går även som pensionär till Storkyrko­brinken – och har gjort så sedan 1958, tio år innan Herbert Patzer själv började där.

– När man har känt dem så länge kan man prata med dem som vänner, säger Patzer. Sommaren efter Palmemordet sa jag till Ingvar Carlsson att »den där Holmér, honom ska du ta och sparka. Man ser direkt att han är en bluff«. Carlsson log lite. Sedan fick Holmér kicken framåt senhösten. Då sa jag till Ingvar att »om du lytt mig hade du blivit besparad alla de där bullshitspåren om Sydafrika«. Han svarade: »Om du bara visste hur han lurade oss. Alltid var busarna i säcken, det var bara att knyta ihop den. Men det fanns ju ingen i säcken.«

Med sina politiska åsikter har de två frisörerna alltid legat lågt.

– Man får vara lite diplomatisk. Vi är servicemänniskor, säger Herbert Patzer.

Frisyrer, däremot, pratar de gärna om. Bäst hår av samtliga svenska statsministrar hade Fälldin.

– Men i början av sin statsministertid hade han väldigt långa polisonger. Vi höjde dem efterhand, och hoppades att han inte skulle uppfatta det som för närgånget, säger Ingmar Lindgren.

70-talet var knepigt, hårmässigt.

– Frisyrerna blev längre och vi hade bara klippt kort hår tidigare. Olof Palme, som aldrig varit mycket för det yttre, kom inte in så ofta som han borde. I dag hade någon sagt till honom. När jag ser gamla dokumentärer med honom i dag skäms jag lite. Det var ju vi som var hans frisörer, säger Herbert Patzer.

Ingmar Lindgren fyller i:

– Eliten inom politiken är som skådespelare, de har skaffat sig en profil och den vill de behålla. Palme ville ha sin frisyr som den var. Varför har Håkan Juholt en mustasch? Jo, för att han vill synas.

Frisörerna klipper även varandra – »till nöds«, säger de, »vi är mer intresserade av andras hår«. När Ingmar nu går i pension får Herbert hitta någon annan.

Och autografboken i rött läderband? I tryggt förvar, lovar Herbert Patzer:

– Tage Erlander sa att vi skulle vara rädda om den, »det är kanslihus- och riksdagshistoria«. Och så var det ju, redan på den tiden. Jag tittade igenom den för ett par år sedan och blev själv impad. När jag lämnar ämbetet ska den till Riksarkivet.