Betongbröder

För att komma till Salong Betong tar man höger ut från tunnelbanan i Högdalen. Från femtiotalscentrumets låga butiksbyggnader viker man sedan av vid Dannes gatukök, sneddar över parkeringen och förbi bowlinghallen. Denna måndag morgon är allt bedövat i grådis, de sista sladdriga löven klamrar sig fast vid våta grenar. Skebokvarnsvägen, förevigad av Joakim Thåström som växte upp på nummer 209, blir längre för varje steg. Men till slut: 151:an, markerad med ett klistermärke på dörren. »Den ökända Salong Betong«, står det.

Här expedierar Daniel Eriksson veckans första kund, en tjej som köper en t-shirt, en present.

Maskinerna vilar. Vid ritbordet skissar tatueraren Annie Fundin stressat på ett senare projekt. En kollega, Felix den lycklige, som han kallar sig, drar en dammsugare genom rummen. Anders Bleckhorns, Bleckan, väntar på mjölk till kaffet. Alla har tofflor. Gäster tar av sig skorna.

Salong Betong är spelplats för SVT:s hyllade dokumentärserie »Danne och Bleckan – från ingenting till någonting«. Det är förvisso en berättelse om att välja småföretagarvardagen, men att döma av reaktionerna större än så.

»Något av det bästa man kan se på tv just nu«, skrev Dagens Nyheters Johan Croneman efter premiäravsnittet.

»En underhållande blandning av ›LA Ink‹, ›Entourage‹ och filmen ›G‹, [men] också en nyanserad berättelse om en del av Sverige som inte får så värst mycket medieutrymme i normala fall«, konstaterade Svenska Dagbladets Rebecka Åhlund.

Tatueraren Anders Bleckhorns, Bleckan, och entre­prenören Daniel Eriksson, Danne, har båda tuffa uppväxter bakom sig med våld och missbruk i familjen. Det dröjde tills de var 27, och själva hade hunnit bli föräldrar, innan de bestämde sig för att göra något mer än att undvika samhället så långt som möjligt. Där startar en klassisk revanschhistoria, som de själva är de främsta förvaltarna av. Sloganen – »från ingenting till någonting« – som SVT har lånat, är deras egen.

Ända sedan starten har Salong Betong stuckit ut bland Stockholms tatueringsställen. Delvis för att de bara arbetar i gråskala. Men framför allt eftersom de genom att bygga sitt namn så som många artister och skivbolag gör, nått bortom tatueringsvärlden. Daniel Eriksson har en bakgrund i hiphopkollektivet Natural­ Bond och arbetar som turnéledare åt Hoffmaestro, elva­mannabandet som jobbat upp en av landets största livepubliker genom att fixa sina egna spelningar. Han har sett till att Salong Betong syns på samma sätt. De arrangerar fester. Har kända kompisar som gör reklam för dem. När de startade ett fotbollslag anmälde de sig inte bara till Korpen. Daniel Eriksson köpte ett division ett-lag (fortfarande i Korpen) – som de toppade och spelade upp till systemets elitserie. Där leder de för tillfället sin grupp. Det har gått bra, det också.

Och allt står som sagt mot hur det var.

Hösten 2008, bara några månader innan de öppnade, genomförde polisen en husrannsakan hos Daniel Eriksson. De hittade inget misstänkt, men:

– Hade jag inte öppnat Salong Betong med Bleckan hade jag nog hamnat på någon trist anstalt någonstans i Sverige. Man vet ju aldrig, men det var det som låg mig närmast till hands då, det livet, säger han i seriens inledning.

Anders Bleckhorns har ett vitt A4 framför sig, han ritar konstant, pratar med blicken fäst på hur blyertsen tar form. På vänster handrygg, mellan tumme och pekfinger, har han ett halvcirkelformat ärr. Det är resterna av den första tatuering han gjorde. Han stansade in den med knappnål.

– Jag vet inte vad den ska föreställa, det är något ur min fjortonåriga hjärna. Jag var fascinerad av tatueringar. Inte ens de som gick i nian hade tatueringar när man började högstadiet, säger han.

I tv-serien berättar Anders Bleckhorns att han inte minns något av sin uppväxt med glädje, att det inte finns något som han kan tänka tillbaka på som han tyckte var bra eller kul. Att rita var en trygghet, den enda.

– Det har varit mitt sätt att klara av saker och ting, säger han.

I ett filmklipp från 2005, inspelat i hans dåvarande lägenhet i Högdalen, är nålen framme. Det är fest. »Jag behöver någon som har gått i skolan! Det ska vara en del svart och två delar vatten ...«, säger Bleckhorns. Till slut tatuerade han mer eller mindre regelbundet. Även främlingar som kom fram och bokade tid på krogen. Men det var först när han fick reda på att han skulle bli förälder, för snart fyra år sedan, som han bestämde sig för att göra det till sitt jobb.

– Jag har aldrig velat jobba med att rita och måla, jag har varit rädd att det ska ta bort glädjen från att göra det. Men så fick jag barn. Jag var tvungen att göra något av mitt liv, säger han.

Föräldraskapet är historiens vändpunkt. Det första Daniel Eriksson gjorde när de bestämt sig var att gå till Arbetsförmedlingen. Tänkte att han kunde söka starta eget-bidrag, eller få något slags hjälp. Men möttes av misstro. Eriksson tog till nästa alternativ: fest. Det gick bättre. 996 personer, tre gånger fler än de vågat räkna med, kom. Så fick de råd att installera det fläktsystem som krävdes i lokalen som Daniel Eriksson hittat i samma hus som han själv bodde.

– Vi hade festen på fredagen. På måndagen satte vi i gång. Vi gjorde allting själva. Vi jobbade dygnet runt. Jag ringde miljö- och hälsokontoret varje dag för att höra att vi gjorde rätt. 14 januari 2009 öppnade vi. Det var fullt på en gång. Det har det varit ­sedan dess, säger han.

De målade ljust och fräscht. Ett uttalat avsteg mot den sjörövarestetik som präglar stora delar av tatuerings­världen. Salong Betong gaddar där de står. Deras grå motiv är samtida, och utförda i en anda av ett slags magisk socialrealism. Rosor av tusenlappar med Gustav Vasa och miljonprogrammens höghus.

– Jag tycker att det är otroligt vackert. Det finns en känsla, ett innehåll i de här motiven. Även om det är direkt grafiskt säger det mig något. Det är något värt. Det är som att kungabarnen är vana vid att se sina initialer på bestick, det ger dem en känsla av att höra hemma. De här husen ger mig samma känslor, säger Anders Bleckhorns.

Berättelsen om den framgångsrike entreprenören är evig. I grunden samma oavsett om det är Ingvar Kamprad som säljer tändstickor eller Per Holknekt som går från uträknad till hundra på finurligt stickat.

Ramarna för Danne och Bleckan är allra vanligast i rapmusiken. Historien om en uppväxt med lite pengar, våld och polisnärvaro söder om söder finns också på en sådan skiva som Alexis Weaks »Till minne av«, från början av året. I den amerikanska hiphopen är det etablerat att ta revansch på samhället genom att lyckas i det. Det är det som är poängen, att de aktivt har valt samhället.

När de pratar om det utanförskap som de levde i innan de startade Salong Betong, så är det just som ett val. Ett verkligt alternativ till att arbeta och försöka. Det var de som sedan bestämde sig för att välja samhället. Punkarna i de här söderförorterna på sjuttio­talet och tidigt åttiotal var förbannade över att samhället inte fungerade – det vill säga var rättvist och hjälpte de svagare. Salong Betong står för en annan attityd, där man inte alls räknar med samhället. Så samhället kan inte heller förvänta sig något av en tillbaka – det är upp till var och en att välja att delta.

På det sättet är tv-serien en produkt av sin samtid. Två övertygande berättare som sjunger arbetets lov, som i sitt val att bli del av det etablerade samhället visar upp det där andra – intigheten i att stå utanför. Ett slags nymoderat hiphopsång.

– Jag hade aldrig gjort något liknande. Jag hade knappt varit anställd. Vi levde för dagen, lade ingen vikt vid myndigheter eller sådant. Vi har fått lära oss allt. Fakturor, inköp, ekonomi ... Det har varit svårt jätte­många gånger. Men det måste det vara, säger Daniel Eriksson.

Varför dröjde det så länge innan ni gjorde något?

–Till viss del visste vi inte bättre. Det var ett bekvämt leverne. Inte en massa måsten och krav. Det är inte ovanligt att jag saknar det. Även om det här är mycket sundare för en själv, och för ens familj.

Men går det, klarar man sig utan jobb, utan att vara en del av samhället?

– Det är inte svårt. Vi är två viljestarka människor, det var inte som att vi var Beavis och Butthead som bara satt och inte hade en aning om någonting, säger Anders Bleckhorns.

Borde det vara lättare att inte behöva arbeta?

– Nej. Jag tror på arbete.

Daniel Eriksson:

– Nog för att det är skönt att vara ledig. Men man blir väldigt mjuk i fogarna av att inte ha ett jobb. Man blir slapp mot sig själv och mot samhället. Det är modigt att våga, att satsa. Att varje dag kämpa för någonting. Jag hade redan en dotter. Det tog ett tag innan jag axlade rollen som pappa ordentligt. Men i slutet av dagen är det här resultatet av att jag har ett barn.

Varför ställde ni upp på serien?

– För att bidra till samhället. Visa folk att det verkligen går om man verkligen vill.

Hur ärliga kan ni vara?

– Jag har ingen familj. Jag har min dotter, det är den enda. Om min mamma var i livet skulle jag kanske inte säga att jag aldrig upplevde glädje när jag var liten, att jag inte kan minnas någonting med glädje. Det skulle vara lika sant, men jag skulle nog inte ha sagt det, säger Anders Bleckhorns.

Fakta | Bleckan och Danne

Namn: Anders »Bleckan« Bleckhorns och Daniel »Danne« Eriksson.
Ålder: 31 respektive 30 år.
Bor: Högdalen.
Förebilder: Kompisar. »Extraordinära människor, bra pappor.« Företagare som Per Holknekt, Greger Hagelin, Lil’ Wayne och Ingvar Kamprad.
Aktuella: Med »Danne och Bleckan – från ingenting till någonting« på SVT Play.