Bränn behån – igen

Hyllad, älskad, hatad, ratad. Behån. Ett så litet klädesplagg och ändå så laddat. Dess historia är kort men desto livligare. Och eftersom allt, både kring mode och könsroller, går i cirklar är det nu helt ute att bära bh igen.

En ny generation kvinnor släpper nu brösten fria och många ur det gamla gardet hänger på. Men varför förblir allt kring kvinnors behag så laddat, också här i västvärlden, i tider då nakenhet är vardagsmat?

Det italienska nyhetsmagasinet Panorama ställer frågan i sitt senaste nummer under rubriken "Adjö bh". Illustrerad med en bild på en vacker kvinna i genomskinlig topp utan något underplagg.

De italienska modeexperterna nöjer sig inte med att kalla fenomenet för en trend utan benämner det som en "mani". Att bära behå är just nu så fel som det kan bli. Hur ska det uppfattas? Som en akt av förförelse eller av frigörelse? Vill vi visa det vi har eller bara sluta att bry oss om att dölja det? Båda delar, skulle nog de flesta kvinnor svara. Jag vågar lova att de flesta av oss som kommit hem efter en lång dag och äntligen fått knäppa upp och ta av oss en hårt sittande behå kan garantera att det är dagens höjdpunkt. En frigörelse som är högst verklig, långt mer än symbolisk. 

Ändå kan förstås en bra behå vara en kvinnas bästa vän. Den kan forma och lyfta, skapa lockande klyftor och urringningar som kan villa bort även de skarpaste av män. Men om vi går vidare från lent silke och läckra spetsar så är ju behån framför allt ett stöd i livet för oss kvinnor. Alla som har en stadig byst vet hur det är att inte bära behå, hur den avlastar rygg och axlar.

I amningstider är den oumbärlig, liksom vid idrottande. Jag minns hur jag som ung tjej i fotbollslaget tittade med skräckblandad fascination på hur kvinnorna i damlaget tejpade upp brösten inför match, före sport-behåns tid. Och hur de tjöt av smärta när de skulle dra av tejpen efter slutsignal. Att enbart se behån som en symbol för förtyck, något som både bildligt och bokstavligen ska hålla kvinnor på plats, det är alltså fel. 

Redan de gamla grekinnorna använde olika typer av bysthållare för 4 500 år sedan, mastodeton och apodesmos. Eftersom all mänsklighetens historia till största delen nedtecknats av män finns dock tyvärr relativt lite nedtecknat kring kvinnors liv. Följaktligen har inte heller fransyskan Herminie Cadolle tillägnats någon staty eller fått någon gata uppkallad efter sig. Men det är hon som räknas som uppfinnare av den moderna behån, år 1899. Den belarusisk-amerikanska sömmerskan Ida Rosenthal blev sedan den som år 1922 tog fram den första behån med kupor för brösten och de mått som än i dag används. Äntligen hade kvinnorna fått det plagg de behövde och även herrarna som styrde modebranschen var nöjda: här fanns pengar att tjäna! I dag är bh-sektorn en miljardindustri och genom decennierna har modet varierat med allt från toppiga kupor till axelbandslösa och de med bygel och stoppning. 

Så kom vi då fram till 1960-­talet då upprorens vindar blåste starka. Kvinnor krävde p-piller, fri abort, lika lön för lika arbete – och att slippa bära behå. Uttrycket "bränn behån" grundar sig i en verklig händelse, en Miss America-tävling 1968 i Atlantic City. En grupp vänsterradikala feminister kom dit för att protestera mot skönhetstävlingen och objektifieringen av kvinnor. Man ställde fram en "Frihetens soptunna" där kvinnorna slängde allt från läppstift och golvmoppar till sina bysthållare. Däremot brändes de inte. 

"Jag minns väldigt väl en ung kvinna som rycktes med och drog av sig sin behå. Vi var trötta på att brygga kaffe åt männen. Och vi hade upptäckt att även våra manliga vänner i vänstern struntade i våra rättigheter. Så då fick vi själva ta kampen", berättade ledaren för upproret, Robin Morgan, många år senare i amerikansk tv.

Även i Sverige och runt om i Europa slutade kvinnor bära behå. 

"Det var ett sätt att säga att kvinnor inte måste dölja sina naturliga former eller att det är hemskt om bröstvårtorna syns. En protest mot ett samhälle där männen kontrollerar vår sexualitet", säger Rachel Wang, tidigare moderedaktör på Allure, till New York Post.

På 1980-talet kom behån tillbaka som vardagsplagg medan kvinnor däremot valde bort den på stranden. Jag minns så väl mina tonår på Skrea Strand i Falkenberg i mitten på 80-talet då alla vi tjejer solade och badade topless och såg det som självklart. Vi visste att vi bodde i världens då mest jämställda land och att vi gjorde vad vi ville, med vem vi ville, på våra villkor – och vi var stolta över det.

Men toplessmodet försvann, att bära behå blev åter det självklara både på jobbet och stranden. I takt med att antalet kvinnor som låter sätta in bröstimplantat formligen exploderat världen över de senaste tjugo åren så har det tyvärr också blivit allt ovanligare att se äkta bröst i allehanda former och storlekar. Fler kvinnor känner att de inte duger utan behå. 

Så har det varit. Men 2008 började protestgruppen Femen från Ukraina visa brösten för att få uppmärksamhet för sitt budskap. 2012 växte sedan "Free the nipple"-kampanjen fram i USA och Europa. Att kvinnliga bröstvårtor bannlystes på Facebook och Instagram väckte ilska, liksom att bilder på ammande kvinnor raderades. Kvinnors bröst sågs fortfarande som något laddat, något som måste döljas.

För vem var frågan? Amerikanska Elle citerar Tiktok-profilen Rachel Levin som i ett inlägg säger "Visar jag mina bröst? Eller är det helt enkelt bara så att jag finns till och att jag har bröst?".

Västvärlden har kommit längst vad gäller kvinnors rätt att klä sig som de vill. Att inte skämmas om brösten syns igenom blusen är ännu ett steg på vägen. Få män blygs ju om deras stolthet syns i cykelbyxor, badbyxor och andra tajta plagg. Ungefär så går resonemanget, som naturligtvis har en djupare botten, i en värld där kulturer krockar och kvinnors frihet alltid måste försvaras.

Alltså kan vi vänta oss ännu mer bröst i blickfånget i vinter. År 1967 blev det stor skandal när det italienska lyxmodehuset Missoni släppte upp sina modeller på catwalken utan behå på en visning. Men under modeveckorna i Paris och Milano, inför hösten och vintern 2024, var det behålöst hela vägen hos Gucci, Emporio Armani och de andra modejättarna. De bara brösten tycks här för att stanna, i full frihet.

***

Läs även: Därför är skitglassen dödsdömd

Läs även: Matlandet som vägrar vika sig