De nya fredsmäklarna

När musikern och israelen Kobi Farhi satte sig vid sin dator för drygt tio år sedan upptäckte han ett udda mejl. Det kom från en palestinier som bodde i Jordanien, och innehöll en videofil. På filen kunde han se en man, men inte hans ansikte. I bakgrunden hörde han musik från sitt eget band, som legat i dvala och inte gjort musik på flera år.

På filmen började mannen kavla upp sin ärm. En tatuering avslöjades. På den stod bandets namn: Orphaned Land.

Det ögonblicket förändrade Kobi Farhis liv totalt. Fram till dess visste han inte att ett gäng judiska israeler som spelade heavy metal kunde ha die hard-fans utanför Israel – fans som var araber och muslimer.

– Hur kunde fiender gilla sina fiender? Det går emot allt förnuft! Men det var vad som gick upp för mig.

Musik hade alltid spelat en stor roll i Kobi Farhis liv, men han hade inte insett att den kunde ha sådan stor makt – att musik kunde förena i stället för splittra. Han vände sig till de gamla bandmedlemmarna, en efter en, och berättade om filmen, och förklarade att bandet måste återuppstå.

– Jag frågade mina bandmedlemmar: »Vad kan vara viktigare än att spela i det här bandet? Ni kanske är affärsmän nu, framgångsrika inom it. Men om ni bryr er om era barn, ert land och människor – då är detta det bästa ni kan göra«, berättar han.

Historien börjar egentligen 1991. Kobi Farhi och hans kompisar var tonåringar,  gillade kompromisslös, icke-kommersiell hårdrock. De flesta banden kom från Europa och USA, och det föll sig därför naturligt att försöka låta som dem. Samtidigt var det lika naturligt att bandet beslöt sig för att väva samman västerländsk metal med musikinspiration från sin egen region, från sin egen kultur. De tog sig namnet Orphaned Land.

– Det är som du förstår Israel bandnamnet syftar på, och en lek med orden. Människan är helig. Vi kan ha konflikter och tycka olika, men att döda varandra, höja vapnet och rulla fram stridsvagnen? Allting har missförståtts. Det var därför vi såg på vårt land som ett föräldralöst land snarare än ett heligt eller förlovat land, säger Kobi Farhi.

Bandet skrev om situationen i Mellanöstern, om möjligheten till fred. Kobi Farhi kryddade texterna med delar från Koranen, både på engelska och arabiska, och delar från Bibeln, på hebreiska och arabiska. Aldrig någonsin har han skrivit en låt om sin flickvän eller sitt privatliv.

Orphaned Land gav ut två album, gick från tonåringar till vuxna och tröttnade på varandra samtidigt som framgångarna just då var måttliga. Bandet hamnade i träda. Under tiden växte internet i regionen, och sakta spreds bandets musik.

Så en dag 2002 rasslade det där mejlet in i Kobi Farhis inkorg. Orphaned Land bestämde sig för att göra comeback, spelade konserter och gav ut nya studioalbum. Samtidigt dök fler och fler tecken upp på att Orphaned Land hade fans i alla läger – kristna, muslimer och judar.

I dag är bandet ett av de största metalbanden i Mellanöstern och överallt i alla sociala medier kan man läsa hur fans från regionen uppskattar vad bandet gör och står för.

– Jag har fått se ännu fler Orphaned Land-tatueringar sedan dess, fans från Libanon och Dubai. Jag tror att tusentals följer oss just för att vi kan agera fritt i Mellanöstern. Om du är ett metalfan i Syrien eller Iran blir du trakasserad för att du har långt hår, eller för att du bär en Metallica-t-shirt. Heavy metal är faktiskt förbjudet i Iran till exempel.

Ironiskt nog, det är Kobi Farhis egna ord, så blev det ledande metalbandet i regionen alltså ett israeliskt band. Fans i till exempel Egypten, Libanon och Iran har genom nedladdning fått tag i bandets musik.

– Vi representerar deras musikskalor, deras språk och deras kultur. Och om du tänker efter, så är vi inte så olika. Det är bara politik som delar oss, vi kommer från samma förfader.

Men politiken är svår att rå på trots trogna fans. Kobi Farhi berättar att Orphaned Land på grund av att de är israeler inte får spela i Syrien, Iran eller Libanon. De kan spela i Egypten och Jordanien, men han säger att han inte känner sig säker där.

– Ingen kan garantera oss att vi kommer tillbaka hem. Det finns fortfarande många människor som är hjärntvättade och som kan vilja skada oss.

I Turkiet är det annorlunda. När intervjun sker med Kobi Farhi befinner han sig i Istanbul där han ansökt om turkiskt medborgarskap. Kanske som en provokation mot sin egen regering för att förhållandena mellan de två länderna är frostiga just nu. Han hyllar Turkiet som en förebild av hur ett modernt muslimskt land kan vara. Här är Orphaned Land välkomna att spela heavy metal för sina muslimska fans och kan känna sig säkra. De flesta som kommer till konserten är såklart turkiska medborgare, men de som har råd åker från andra länder i regionen för att se bandet. Flaggorna som vajar i publiken avslöjar deras hemland.

– Jag ber alltid promotorn att ta in dessa fans backstage. De har med sig presenter, vi kysser varandra på kind. Och vet du vad, när det inte är någon kamera i närheten kan de till och med kyssa den israeliska flaggan. För vi vet, visst, det finns en konflikt, men vi kan prata med varandra. För vår del finns det inget problem oss emellan. Vi vill leva tillsammans.

Han tar förra årets Europaturné som ett annat exempel. Orphaned Land spelade ihop med tre olika band, alla med rötter i olika Mellanösternländer: Tunisien, Jordanien och Libanon. Israelerna har dessutom, bland all headbanging på scen, en magdansös från Libanon i bandet. Kobi Farhi beskriver stämningen de turnerande banden emellan som en enda stor lycklig familj. Bortom politik och propaganda.

Men hur kommer det sig att bandet just spelar heavy metal – en musikstil som ofta sägs vara en ventil för att släppa ut aggressioner? För Kobi Farhi, som påpekar att han är född och bor i en region som är fylld av aggressioner och krig, är musikstilen given.

– Hur mycket mer aggressioner behöver vi? Jag tar det där och gör något annat med dem. Det är därför jag har valt heavy metal. För att förvandla aggressioner till något som förenar människor, som skapar ett starkt band mellan fiender. Detta är inte något new age-flum. Detta är heavy metal. Kunde förmodligen bara hända i Mellanöstern och i den här regionen.