De nya nördarna

Mörkret har lagt sig och alla står spända, väntande på signalen. Ett par tjejer, de flesta killar. Cyklar i olika form och färg står uppradade längs staketen. Åskådarna strax utanför. En budfirma har arrangerat ett alleycat-race för att fira sitt femårs­jubileum och loppet går ut på att simulera ett cykelbuds vardag. Hämta och lämna manifest på olika platser i staden. Snabbast vinner.

En av de prispallstippade är Anton Johansson, tidigare cykelbud, med sin guldfärgade racer.

I dag arbetar han i en cykel­affär i Göteborg. På fritiden tävlar han i cyclocross – landsvägscyklar med lite grövre däck på skogsbanor och arrangerar en cykelfilmfestival.

– Mitt liv består till 90 procent av cykling, säger han.

Några steg därifrån står Simon Wallin med sina kompisar, och väntar på att loppet ska dra i gång. De brukar ofta dra ut och cykla i stället för att gå ut och klubba i Stockholm.

– Folk tycker ibland att vi är dumma i huvudet. Många som köper massor med prylar till sina cyklar och pratar om det brukar kallas för nördar. Vi cyklar jämt i stället – vi är äkta cykelnördar, säger han.

»Köööööör«. Där kom den – startsignalen. Rusning mot cyklarna. Vissa tar den på axeln och hoppar över staketet. I grupper om två sprider de sig åt olika håll från Norra Bantorget i Stockholm.

Den frilansande musikern Petter Berndalen är med och tävlar för tredje året i rad.

– Det är den perfekta hobbyn. Det finns mycket prylar att snöa in på, man kan umgås med andra intresserade som här, och man kommer dessutom i bra form, säger han.

Han har flera cyklar. Hemma på hans vägg hänger älsklingscykeln likt ett konstverk: en rosaglittrig velodromcykel från Japan. Det tog honom två dagar i Tokyo för att hitta den perfekta kombinationen av delar. Men det var det värt. Den är väldigt ovanlig. Han får kommentarer om hur speciell den är och många vill köpa den. Han har bland annat sett en bild på sin cykel på ett brittiskt cykelforum på nätet under rubriken »Bike Porn«.

Tidigare var Petter Berndalen fixerad vid det perfekta ljudet. Hans cykel i vardagsrummet samsas med olika mjuka tavlor på väggarna och andra akustikreglerande prylar, för att dämpa och studsa tonerna från stereon. Men nu har han bytt fokus. Och för den cykelhungriga finns det åtskilliga forum på internet att grotta ner sig i, litteratur att läsa och filmer att titta på.

Petter Berndalen visar och förklarar alla komponenters fördelar. Stålram för stabilitet, aeorodynamiskt hjul för snabbhet och vridstyrhet, riserstyre (i stället för den vanliga bocken) för sikt, Jaguarstyrstam för att »det är så himla snyggt«. Vanligtvis används cykeltypen för att köra velodromlopp, runt, runt på en bana. Men den är perfekt för att snabbt ta sig fram i stadstrafiken.

Cykling finns alltid i hans tankar. Om han ser en ojämnhet i vägen föreställer han sig hur det är att köra över den, hur det skulle kännas i kroppen.

Det rosaglittrande transportfordonet är en så kallad »fixed gear«, ingen växel eller broms och en favorit bland cykelbud i de flesta av världens större städer. Den stora fixed gear-boomen i Sverige kom förra sommaren. Från att ha varit en relativ subkultur började gemene man, eller i alla fall mestadels män i trettioårsåldern med kreativa yrken, införskaffa den omtalade retrocykeln.

– Det finns några konservativa typer som tycker att det är ett jäkla skit att det har blivit allmängiltigt, typ »kom inte hit och ta vår grej«, men de flesta tycker bara att det är kul, säger Petter Berndalen. Han anser sig tillhöra andra generationen fixed gear i Stockholm, den nya vågen är den tredje.

Men det är inte bara den sortens cykel som ökar. En annan variant som syns allt oftare är den liggande – »recumbents« ute på vägarna. »Liggister« kallas utövarna. Filmaren Clas Lindberg och konsulten Christer Spolander är två fantaster, och de brukar få en del kommentarer.

– Oftast är det unga påstrukna killar som skrattar och hånar en. Då brukar jag säga: Det finns de som gör konstiga saker och de som skrattar åt folk som gör konstiga saker, vem tror du har roligast?, säger Clas Lindberg.

De är ute och cyklar från minst en timme om dagen, till hela dagar. Båda är medlemmar i HPV – föreningen för muskel­drivna fordon. Få kvinnor är med, och så verkar det vara inom fler grenar av cykelvärlden.

– Det är nog mer traditionellt att män är nördiga, modelltåg och allt det som har varit genom tiderna. När det faktiskt kommer in en kvinna som är intresserad blir alla överlyckliga, säger Clas Lindberg.

På SM i cykelpolo är skillnaden tydlig. En trevlig familjeföreställning, korv kokas på soppkök och säljs i pauserna. Målen som går in mellan de orangea konerna följs av hurrarop och applåder. Men startfältet domineras helt av manliga hipsters i 30-årsåldern. På planerna trixar cyklisterna bollen framför sig med klubban. Vid sidan av står flickvänner och tittar på.

Tävlingen pågår under samma helg som alleycat-loppet. Vid målgången under en bro är sceneriet surrealistiskt. Graffitimålade betongväggar belysta av industrilampor omger det som nu blivit en cykelfest. Petter Berndalens lag kom på femte plats, medan Anton Johansson med partner kom på pallplats.

– Tvåa dock, säger han med ett snett leende.