Dyra droppar

Det har en rund smak, lätt naturligt kolsyrad, nästan som champagne. Glaciärvattnet, som säljs i flaskor för 100 kronor styck, kommer från vildmarken i Patagonien i Chile. Hit kommer man med flyg från Santiago till den lilla staden Coyhaique, därefter är det nio timmars skumpig bilfärd och till sist en båttur för att komma till södra Patagonien. Ett istäckt område lika stort som Schweiz. Här bygger de ständiga regnen upp glaciären, och skickar med dånande ljud isblock stora som hyreshus ned i Stilla havet.

– De mest spännande vattenkällorna finns på avlägsna oförstörda platser där ingen vill bo, som Tasmanien, Lappland och Patagonien, säger Michael Mascha.

Den australiensiske antropologen Michael Mascha älskade och samlade på vin, men så utvecklade han en allergi som tvingade honom att sluta med sin hobby. Han packade ihop sin samling på 5 000 flaskor, och lagrade den noggrant i rätt temperatur.

– Om jag får en dödlig sjukdom så kan jag återgå till vin, då spelar det ingen roll, säger han.

Nu har han hittat en ny passion. Rent vatten. 2003 grundade han webbsajten www.finewaters.com, som analyserar vatten. I dag är han en av världens mest kända vattenexperter, han reser runt och ordnar vattenprovningar och bloggar om vatten. Han har druckit allt från vatten från Fiji till »Eco«, ett källvatten från en rosenkvartsgrotta i brasilianska Amazonas.

Michael Mascha berättar sådant som att det antika Rom hade elva akvedukter, romarna listade vilket vatten som var bäst och rangordnade vattenkällor. Det enda vatten Michael Mischa absolut inte dricker är kranvattnet i sitt hus i Texas

– Det är renat vatten från en lokal flod, och det har en omisskännlig, otrevlig doft och en bitter smak, säger han.

Vattenexperter talar om vatten med samma komplexa vokabulär som vinkännare om vin. Här och där dyker vattenbarer upp, och många exklusiva hotell har en vattensommelier. Det finns en oändlig mängd olika sorter och kvaliteter, och gourmetvatten kan beskrivas bland annat i termer av ursprung, renhet och årgång, regnvatten, glaciärvatten, eller källvatten. Man diskuterar mineralhalt och »virginity« i smaken.

– För femton år sedan hade folk bara en sorts matlagningsolja i köket, nu har de tre. Det handlar om att det är roligare med variation, snarare än att alltid hitta det bästa, säger Michael Mascha.

Inom några år kommer försäljningen av vatten att gå om försäljningen av läskedrycker; vatten blir då världens mest sålda dryck. Men gourmetvatten, som det från Patagonien, utgör ännu så länge en försumbar del av den exploderande marknaden för flaskvatten.

Efterfrågan skapar möjligheter för entreprenörer i avlägsna hörn av världen. En av dessa är det familjeägda chilenska bolaget Waters of Patagonia, beläget i hjärtat av södra Patagoniens 350 kilometer långa och 400 meter tjocka glaciärfält.

Så stora mängder avsmält färskvatten dånar fram ur glaciären att det omgivande Stilla havet inte är salt. Man kan dricka det. Eller hälla det på flaska.

– Naturen står för den bästa filtreringen, vårt filter är ett helt ekosystem, säger Allen »Bear« Szydlowski, produktionsansvarig hos Waters of Patagonia och ett av tre syskon som äger företaget, och pekar mot ismassorna och de kringliggande bergstopparna.

Hans bror Ian framhåller att innehållet i flaskorna inte bara ska vara gott att dricka, utan också fungera som en påminnelse om hur vatten alltid borde vara.

Vattenreserverna på det södra halvklotet är belägna långt ifrån det nedsmutsade norra halvklotet. Vattnet kommer från regn som föll och frös till is århundraden före förbränningsmotorn, den kemiska industrin och mänsklighetens nuvarande orgie i utsläpp av växthusgaser.

Allan »Bear« Szydlowski utmanar miljövänner som vill anmärka på verksamheten.

– Jag välkomnar dem som vill protestera, säger han och gör en gest mot det tillfälligt utlagda rörsystem som leder in vatten i ett provisoriskt tält där halvlitersflaskor fylls och förseglas.

Allan Szydlowski kallar det för en nomadverksamhet, de flyttar på sig hela tiden och lämnar inga spår efter sig. Men så enkelt är det inte. Kritikerna pekar på två problem med försäljningen av vatten, som ökar med 20 procent per år. Det ena är att transporterna av flaskorna bidrar till miljöförstöringen, det andra är frågan om vem som äger vatten och om den resursen får brukas hur som helst.

– Exploateringen av världens vattenresurser är en katastrof, säger Maude Barlow, rådgivare till FN:s generalförsamling i vattenfrågor.

Den 61-åriga kanadensiskan är en av frontgestalterna i en växande rörelse som argumenterar för att tillgång till färskt kranvatten ska erkännas som en mänsklig rättighet.

– Om vi tillåter exploateringen av världens färskvattenresurser kommer vi att förlora möjligheten att förhindra den hotande vattenkrisen, skrev hon i samband med att konferensen World Water Forum nyligen arrangerades för femte gången. »I ett sådant scenario är det de som har råd med vattnet som får det, inte de som behöver det.«

Över 6 000 människor dör varje dag av brist på rent vatten. Samtidigt anländer Crevasse Waters första sändningar med flaskor fyllda med jungfruligt vatten från Patagonien till Dubai och London för att säljas till dem som har råd. Kampen om rent vatten kommer att trappas upp och spås oundvikligen leda till konflikter. Den nya oljan. Och de investerare som ännu efter finanskraschen har tillgängliga medel investerar gärna i vatten. Crevasse Waters förhandlar just nu med ett antal företagsgrupper, bland annat från Förenade arabemiraten, om investeringar på 50 miljoner dollar, motsvarande en tiondel av företaget.