Efter kapitalismen

Gustav Möller skriver i socialdemokraternas valmanifest 1932. Rubriken lyder »Kapitalismens kris«:

»Det viktigaste nu för varje folk, för varje politisk riktning, för varje statsman är att söka förstå, vad som sker, förstå vad som sker i det som synes ske. Endast om vi förstå, kunna vi finna utvägarna till räddningen.«

Möller skildrar nästan ordagrant det vi nu upplever. Hur alla misstror alla, banker faller och, till sist, hela systemet börjar reagera dysfunktionellt. Alla inser att arbete måste utföras, att verksamhet är den enda vägen framåt, men misstron gör att ingen tillhandahåller medlen. Kapitalet vill inte, då får händer, huvuden och hjärtan inte arbeta.

Då är det kris. Då föds Keynes, som ett kvartssekel av cerebral finanslogik gjort allt den kunnat för att utrota. Läser man honom längre på handelshögskolorna? Minns man honom? Bloomsburygruppen? Att ekonomi kan vara en del av intellektuellt liv, glädje, släkt med konst och drömmar? Att med rikedom följer ansvar.

Det är inte förrän jag hör en röst på radion som jag tänker på hur länge sedan det var: »kapitalismen har kriser«. En typ av utsaga som fanns på 1970-talet, men som sedan inte hörts. Karl Marx.

Är det kris nu? På något webbforum virvlar det förbi ännu en önsketanke av Johan Norberg: amerikansk ekonomi har inte längre så många kriser, det var värre förr, före Reagan, då krisade ekonomin en femtedel av tiden. Sedan dess har det faktiskt blivit bättre, avregleringarna banade väg för en stabilare situation. Så vill en nyliberal kanske se det i en stund av ruelse. Men skulle verkligen amerikanerna hålla med? Eisenhower och Kennedy är nu ren nostalgi.

Jag bodde en tid i Kalifornien på nittiotalet. Efter en kärv inledning på decenniet började ekonomin gå upp. Det bara fortsatte. En hel litteratur uppstod om det som kallades »den nya ekonomin«. I den fanns inga kriser, bara hög tillväxt utan inflation. Som om Silicon Valley vidgats till hela USA. Ekonomen Paul Krugman skrev i en av sina krönikor i New York Times (åh, så länge sedan det känns) om att det nog ändå måste komma en dag då allt detta tar slut. Det gjorde det också.

I själva verket var kapitalismens kriser ett av huvudargumenten för socialism. Det stora felet med kapitalismen var inte att den var orättvis eller gynnade de rika. Den hade ju också sina tilltalande sidor. Den försåg oss med varor, lockelser, skönhet. Den erbjöds som ur ett ymnighetshorn. Den gav också möjligheter. Den var på sätt och vis rättvis: i öppen tävlan kan vem som helst vinna.

Att den var sämre berodde just på kriserna. Inte ens då var den nödvändigtvis sämre. Socialiseringsnämndens utredning, som pågick hela 1920-talet, avslutades inte förrän 1934, då Rickard Sandler hade räknat ut, mycket bokstavligt med noggranna prisjämförelser, att det inte var aktuellt med att avskaffa kapitalismen i Sverige. Socialism skulle göra både mjöl och socker dyrare.

Då hade ändå 1929 års krasch påmint om bräckligheten. När det på 1970-talet på nytt anfördes att kapitalismen har kriser var det ännu mindre trovärdigt än det varit för Sandler. Kriser var väl snarast något som hörde ihop med socialism? Kulturrevolutionen och Gulag, där fanns kriserna. Sedan avreglerades ekonomierna under 1980-talet och några år senare föll muren.

Inte ens under det svenska bankfiaskot 1992 kan jag erinra mig att någon talade om att kapitalismen hade kriser. Kriskommissionen kom med sitt 113-punktsprogram för att stabilisera ekonomin och hålla statsutgifterna i schack. Men kris för kapitalismen? Möjligen en kris för den borgerliga regeringen, på det sätt borgerliga regeringar alltid kan förknippas med fallissemang i de svenska finanserna, oavsett tid och orsak.

Kriser är de moralkonservativas morgonluft. Tråkmånsarnas revansch när familjevärden och långsiktighet på nytt kommer på modet och stilikonerna drar ylle på benen. Kd:s opinionssiffror kommer att stiga. Nyliberalismen får nu lomma ut i kylan, dit man redan varit på väg ganska länge.

Fast litet oförskyllt egentligen. Kapitalismens kris passar nyliberalismen illa, trots de förkastelsedomar som bloggosfären nu uttalar över dennas apokalyptiska reningslängtan: »Låt allt störta, utan stöd från skattebetalarna. De överlevnadsdugliga kommer att resa sig ur spillrorna och gå vidare.« Nyliberaler säger helst inte så. Den är ingen krisromantisk ideologi utan en dröm om det kontinuerligt självreglerande samhället. Det är just idén om det krisfria samhället som är utopisk. Det är sådant som utlovas av fascister, kommunister och scientologer.

Vi vet och vi vet inte. Gustav Möller igen:

»Hur den nu rådande krisen uppkom har aldrig riktigt blivit klarlagt. Den hade sin upprinnelse i Amerikas förenta stater och tillskrives i regel en alltför långt driven spekulation i alla slags värden, vilket gjorde det amerikanska penningväsendet ytterst känsligt för varje rubbning i produktionen eller i kreditgivningen.«

Vi känner igen bilden från svartvita Hollywoodfilmer: hur småspararna anfaller och bankpersonalen barrikaderar sig bland sina sedelbuntar. I populärkulturen reduceras sambanden till något primitivt och mänskligt. Det intressanta är att denna iakttagelse fortfarande är så attraktiv. »Girighet«, det tvivlar väl ingen på att den finns. Men när stadgat bankfolk gör tillägget: »Det ligger i den mänskliga naturen«, börjar man undra.

Har ingenting hänt sedan 1932?

»Det tjänar ingenting till att förebrå kapitalisterna. De kunna icke handla annorlunda. Instinkten att söka bevara vad man har är nedlagd hos alla människor, som icke äro vagabonder eller bohemer. Denna instinkt är primitiv och outrotlig.«

På Gustav Möllers tid var det populärt att i Gustav Le Bons efterföljd tala om massan och dess instinkter. Dagens finansbiologism tror jag ytterst bottnar i den djupa motviljan mot att erkänna det egna ansvaret. Instinkten, »människans natur«, är inte något protokollfört beslut och blir därför en tacksam syndabock. Lättast att ta till är den om Girigheten inte ens behöver ha kontor vid Stureplan utan kan placeras i New York och på andra platser. Då är det Andras Fel.

Men sanningen är ju att allt detta har accepterats av människor som vetat exakt vilka alternativ de haft. Stämmor och bolagsstyrelser har beviljat bonusprogrammen. När Tomas Nicolin och några få andra Kassandraröster försökt mana till besinning har de viftats bort, med alkoholistens irritation över den som vill ställa undan flaskan.

Det finns en krisens romantik som är nära släkt med roulettens. Hos Georges Sorel cirka 1900 är krisen den stora strejken som kan framkalla en revolution. Men märkvärdigt många har drömt om kollapsen som befriar. Tankefiguren har religiösa rötter. Krisen som rening.

När man tar del av Möllers valmanifest av 1932 inser man att av detta finns ingenting hos svensk socialdemokrati. I stället finns det respekt, rentav en skräck, för krisen som blivit en så självklar del av partiets och samhällets självförståelse i vårt land att man slutat att uttala den. Kanske var det i grunden också därför som K-ordet klingade så egendomligt på 1970-talet. Det var i själva verket krisromantiken som gjorde ett tillfälligt och ganska malplacerat nedslag i folkhemmet.

»Hur gick det till när du gjorde konkurs«, frågar Bill i Ernest Hemingways »Och solen har sin gång«. »På två sätt, sade Mike. Dels undan för undan och dels plötsligt.«

Orden står som motto i »Bright Lights, Big City« (1986), Jay McInerneys klassiska roman om moralkrisens Manhattan. Där är det en individuell faktakontrollants sönderfall som återges. Nattliv, kokain. Han vet att det är fel, men ingen hindrar honom. Alla låter det ske, förblindade av sin missriktade frihetsidé. På bokens sista sida, efter en sista festnatt, tigger han till sig en småfralla i gryningen. Ordet är: »Bröd.« I radion kallas det numera för »den reala ekonomin«. Det betyder, djupast besett, bröd. Bokens sista mening lyder: »Du får lära dig allting från början igen.«

I litteraturen och konsten finns redan all den moral som behövs. Börsfolket utför sina roller, ungefär som i en grekisk tragedi. De är alla märkligt anonyma. Nästan aldrig växer mäklarna till hjältar. Den reala ekonomins Kamprad, Wallenberg, Antonia, till och med Stenbeck står på den nationella minneshyllan, för övrigt jämte dem som tyglat systemet med jämna mellanrum, från Wigforss och Möller ända fram till Göran Persson.

Från »handlargolvet« tycks det bara uppstå figurer som Posener och Cevianmannen. Varför? Kanske därför att den folkliga moralen till slut ändå gör skillnad mellan sken och verklighet. Bröd straffar till slut optioner. Marknadsfolket har haft sin tid. Kanske är det äntligen dags för verklighetens ombudsmän att få en smula makt över tanken. De som kan tala om bröd, värden, livets grundvalar, människors värdighet.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljö­historia vid Umeå universitet.