Elitvin för ängsliga

Du ska hem till människor som serverar torskrygg och gris­kind som om det inte vore något särskilt med det och vill svettigt visa att även du har koll på vad som gäller inom den gastronomiska världen. Så du plockar upp en flaska som tydligt skriker Amarone på etiketten. Då förstår värden åtminstone att du inte snålat.

De senaste fem åren har försäljningen av Valipolicella-viner över hundralappen, som främst är Amarone, tredubblats. 1,8 miljoner flaskor köper svenskarna under ett år. Det är trehundratusen fler än de champagneflaskor som säljs.

En ökad försäljning är nödvändigtvis inte bra för ett märke som vill vara exklusivt. För ett tiotal år sedan var Rioja det finaste inom vinvärlden. Med populariteten kom en överproduktion och snart förknippades Rioja med vilket rödtjut som helst. Samma sak håller på att hända med Amarone.

Amaroneviner har tidigare varit ett riktigt hantverk att framställa. Vinets djupa, mäktiga smak kommer från att druvorna torkas innan de pressas. Det blir självklart mindre saft att pressa ur varje druva, vilket ger en exklusivare produkt. När produktionen ökat från nio miljoner flaskor till sexton miljoner på bara några år måste processen effektiviseras och har blivit mer industriell. Vilket, enligt sörplande vinexperter, ger sämre viner.

De klassiska vinproducenterna i Italien förstod vad som höll på att hända och bildade för ett år sedan en elitklubb för tolv Amaroneproducenter, The Amarone Families, som fick skriva under ett manifest. Vinet ska lagras i minst 30 månader, ha en alkoholhalt på minst 15 procent och självklart komma från den lilla Valpolicella-regionen.

Så nästa gång du blir bjuden på griskindsmiddag så se till att flaskan har ett sigill med ett sirligt »A«. Annars riskerar du att få en näsrynkning som om du halade fram en bib Castillo de Gredos.