En revolution i vinrummen
Rosévin. La vie en rosé, för att parafrasera Edith Piaf. I bättre svenska hem betraktades denna önologiska färgkompromiss ännu för tio-femton år sedan som något katten lämnat efter sig. Monopolets sortiment var utomordentligt begränsat och det utbud som bjöds smakade ofta just kattpiss. Jag minns bland annat en sötsliskig rosa brygd vars namn jag dessbättre glömt.
Men så kom den rosa revolutionen. Riktigt hur det gick till är oklart. Möjligen hängde det ena rosa uppsvinget ihop med den andra. Det som länge varit tabu blev alltmer comme il faut och så småningom trend. Där är vi nu. I hbtq-glamourens och rosehypens tidevarv.
Monopolets sortiment av denna vinkategori omfattar i dag hundratals nummer och de blir fler och fler. Försäljningen har under det senaste årtiondet ökat från knappt två miljoner liter årligen till drygt åtta miljoner. Avsevärda mängder därav lär konsumeras under Almedalsveckan på Gotland.
Rosévin har blivit en livsstilsfråga hävdade nyligen kollegan i vinkrönikebranschen, Mikael Mölstad. För att det har tjusig färg och passar bra till sommarmat. Fast det senare motsägs av en annan vinkrönikör som skrivit att »rosévin fungerar till allt men passar till inget«. Det gör rosé till det perfekta bjudningsvinet för den i vinkunskap obevandrade och oerfarne.
I stället för att besvära sig med att rådfråga vänner och systempersonal om lämpliga viner till den ena och den andra maträtten kan hen dra till med rosé genomgående, från aperitifen till desserten. Förutom rosé är det bara champagne som kan hanteras på det viset. Och det blir avsevärt dyrare.
Det är nämligen totalt meningslöst att köpa dyra roséviner. Det dyraste rosevinet i bolagets sortiment lär kosta omkring 900 kronor flaskan. Köp det inte! Det kan aldrig vara värt pengarna. Rosé ska vara torr, kall och billig, för att mixa om en legendarisk brittisk premiärministers kravspec på en bra champagne.
Varje gång jag lockats att spendera extra på en rosé har det till slut bara varit alkoholens själsbalsamerande verkan som hindrat mig från att försjunka i grubblerier över en dålig affär. I södra Frankrike, rosévinets vagga, där detta skrives, finns ingen anledning att betala mer än högst tre euro flaskan. För det priset får man ett vin som motsvarar alla krav man kan ställa på en rosé, det är enkelt, friskt, läskande och lättdrucket. Skulle man inte hinna kyla det kan man utan dåligt samvete lägga i några isbitar. I Sverige får man plussa på om man vill ha motsvarande kvalitet. Men över 80 kronor finns ingen orsak att gå.
Kollegan Staffan Heimerson brukade sommartid, långt innan rosé blev hype, ha detta vin som stående umgänges- och måltidsdryck i sin sydfranska hacienda, Villa Dallas. Han hävdade att ett lyckat kalas utmärktes av att antalet urdruckna roséflaskor översteg antalet gäster. Inför hypen har han emellertid övergått till kylt rödvin av enklare kvalitet. När han för en tid sedan fick frågan om när det var lämpligt dricka rosé svarade han:
– Aldrig efter klockan åtta … på morgonen!
Axel tipsar
Puycheric Syrah Rosé (nr 2209, 69:-)
Vid introduktionen för tiotalet år sedan kostade detta friska och lättdruckna Languedoc-vin drygt 50 kr per flaska. Roséhypen har fått priset att stiga drygt 35 procent sedan dess. Finns även på 3-literskartong för 199:-, motsvarande knappt 50 kronor per 75 cl.
Mulderbosch Cabernet Sauvignon Rosé (nr 6077, 82:-)
En läckert ljusröd sydafrikan som under sin svenska marknadskarriär stigit cirka 10 procent i pris till strax ovan smärtnivån för en rosé. Men motsvarar i övrigt kraven på en bra rosé. Finns dessutom på 3-literskartong för 239:-, det vill säga knappt 60 kr per 75 cl.
