Folkrörelse på fötter

Några meter ner på Ringvägen i Stockholm, upp ur den oreserverat positiva folksamling som kantar trottoaren, sträcker sig en ensam handskriven skylt mot augustihimlen. Svart tusch mot vit bakgrund som för att verkligen inpränta budskapet hos de tusental som trampar förbi: »Fortare töntar!«

Scenen hade kunnat platsa i Martin Kellermans serie om Rocky. Den starkölshävande soffpotatisens hämnd på alla präktiga sportfånar. Och kanske, om plakatbäraren varit på plats för sådär en tio år sedan, hade han verkligen lyckats få en och annan att snubbla till. Nu blir han bara ohjälpligt frånsprungen av idel belåtna motionslöpare som vet att ett nyktert midnattslopp är värt mer än tusen kvällar på krogen. För inte nog med att dagens löpare ruskat av sig den tidigare töntstämpeln, de vägrar dessutom att pressa sig hårdare än vad de har lust med. Slita ut sig gör man på jobbet, i relationen och med husrenoveringen. I löpspåret, däremot, sker den meditativa återhämtning som gör att man orkar med allt annat. Gärna med pulsklockan runt handleden för att hitta rätt tempo men med ett allt lösare grepp om tidtagaruret.

Till skillnad från 80-talets stora löparboom är det inte längre snabbheten som är huvudsaken. Att bemästra tröttheten, smärtan och den inledande känslan av tristess och meningslöshet fram tills att det där andra äntligen infinner sig är det viktiga. Belöningen kommer i form av en plötslig lätthet i steget och en ny skärpa i tanken. I allra bästa fall en kick av »runners high« – den optimala triumfen över allt slit i form av några minuters absolut lyckorus som beskrivs som narkotiskt.

Till de mer långsiktiga vinsterna hör enligt allt envisare forskarrön, ett längre och friskare liv med mindre risk för hjärt-kärlsjukdomar, cancer och neurologiska sjukdomar som alzheimer. Dessutom tycks ett regelbundet springande ge såväl bättre nattsömn som ett förbättrat skydd mot lättare former av depressioner och ångest.

Men vad ryms egentligen i denna till synes meningslösa aktivitet som består i att sätta den ena foten framför den andra – inte för att vi måste utan för att vi väljer att göra det? I den amerikanska löparantologin »Running and Philosophy – a Marathon for the Mind« resonerar ett antal springande filosofer kring vad det är som driver den moderne löparen. Är den nya löparvågen kanske bara ett symptom på en narcissistisk tid där vi fyller våra tomma jag med kickar efter kroppsliga prestationer? Kan löparens upptagenhet vid sin löpning, och de regler som han gärna sätter upp för sig själv, rentav liknas vid en religion? Och hur kommer det sig att en del så enkelt underkastar sig vanans makt medan andra ständigt tvivlar och tvekar?

Svaren tycks vara lika många som det finns löpare. Filosofiprofessorn och tillika maratonlöparen Gregory Bassham refererar bland annat till en god vän som började springa när han det gick upp för honom att han aldrig skulle ha sex med någon annan än sin fru. Genom att delta i olika motionslopp fick han åtminstone då och då svettas ordentligt tillsammans med främmande människor.

För somliga blir känslan av stegets lätthet så överväldigande att de i likhet med Tom Hanks karaktär Forrest Gump i filmen med samma namn helt enkelt inte kan sluta springa. Den 30 augusti förra året skrev Björn Suneson, till vardags ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, på sin blogg från Ohio i USA:

»I dag genomförde jag mitt livs längsta löp, två maror eller totalt 84 kilometer, jag fattar det knappt själv. Det gav mig en väldig kick att vid 59 års ålder kunna springa så långt.«

Några veckor senare kastade han sig i Atlanten, med femhundra mils löpning i benen. En sträcka som påbörjats i staden Florens i Oregon och avslutades på Virginia Beach i Virginia och som han avverkat på 95 dagar. Den som följde hans blogg slogs av hur det praktiska dominerade över det filosofiska. Förutom att räkna tillryggalagda mil handlade det mesta om att hitta någonstans att sova och något hyggligt att äta. Själv framhåller han känslan av frihet som det främsta skälet till varför han springer. Att bestämma över sig själv, sin tid och rörelsen framåt. Och när han åter landade i Sverige var det självklart inte avkoppling i form av en slapp och skön kväll framför tv:n han längtade efter, utan sina gamla välbekanta löprundor.

Inte för att springa snabbare än tidigare – utan helt enkelt bara för att fortsätta springa.

Tendensen med ett ökat springande, men i ett lägre tävlingstempo syns inte minst i de stora motionsloppen. Under den förra stora löparvågen, som startade i New York i slutet av 70-talet och sedan snabbt spred sig till Sverige, var resultaten betydligt mer extrema än i dag – trots att man då använde det numera insomnade begreppet »jogging«. 1984 var det tiotusen som sprang Stockholm Marathon under fyra timmar och tusen löpare som avverkade sträckan på mindre än tre timmar. I årets lopp var det fyra tusen som orkade runt på mindre än fyra timmar, men bara drygt två hundvra som låg under tre timmar.

Detta samtidigt som antalet anmälda stadigt ökar. Redan i december förra året passerades maxgränsen som ligger på 18 000 anmälda och samma tendens syns i populära lopp som Lidingöloppet och Midnattsloppet som blir fulltecknade allt tidigare.

Den stora 60-talist-generationen gör sitt bästa för att springa ifrån fyrtioårskrisen och många av dem som började springa för tjugo år sedan är nu tillbaka på banan efter att ha slagit sig till ro med chipspåsen under 90-talets lågkonjunktur, då även löpningen bromsade upp.

– Hittills har man kunnat se hur intresset för löpningen svängt med det ekonomiska läget, säger Tommy Nordh, koordinator på butikskedjan Löplabbet. Dock spår han att dagens löptrend kommer att överleva den nya stundande lågkonjunkturen.

– I dag springer inte folk för att tävla utan för att överleva, och för själva upplevelsens skull. Det är som en frizon, en kontrast till allt annat som stressar i livet.

2000-talets löparfilosofi med ett steg i taget och inte snabbare än att man efter ett avslutat lopp redan börjar längta till nästa, har även trängt in i näringslivet. På Scania i Södertälje, där man sedan tjugo år kan skryta med det egna motionsloppet Scania-milen, berättar senior vice president Thomas Karlsson, hur han ser tydliga paralleller mellan löparfilosofi och arbete. Till en ledarskapskonferens i våras bjöd han in föreläsaren och ultradistanslöparen Rune Larsson och lade också in en övning där alla tillsammans skulle springa en mil.

– Inte minst kan löpningen visa de yngre tävlingsinriktade cheferna att det lönar sig att springa i lagom takt och få en kontinuerlig och långsiktig förbättring, i stället för att ge allt och köra slut på sig, säger han.

Löpningens nya lekfyllda lätthet avspeglar sig även i kläder och skor. För tio år sedan vägde en löparsko av herrmodell i storlek nio i snitt 400 gram, i dag väger den 320. Såväl det som man har på kroppen som på fötterna ska ge en sorts »barfotakänsla«, en »back to nature«- upplevelse, en förnimmelse av att nästan ingenting står emellan en själv och naturen, eller tillvaron om man så vill.

Den som någon gång stått och betraktat ett motionslopp från sidan vet att ingen löpare är den andra lik. Frågan är om det finns någon annan sport som så tydligt uttrycker mänsklighetens mångfald som just löpning.

– Det händer att jag sett på någon som nyss gått i mål på maran och tänkt att »herregud, hur grejade hon eller han det med den där löpstilen«, säger Tommy Nordh.

– Men löpning handlar inte om stilpoäng utan om hjärta och lungor. En del föds med mopedmotor, andra med en som passar för motorcykel. Men alla har möjlighet att träna upp sig.

Varje ny distans har också sitt eget »alla kan«-mantra. Alla som orkar springa tre kilometer runt kvarteret kan även prestera en mil med hjälp av en hejande publik. Alla som kan springa en mil har kapaciteten att klara en halvmara, och från halvmaran är steget inte långt till den verkliga maran, även om det kräver en hel del extra träning, och efter det är det bara att fortsätta.

En som i själ och hjärta verkligen tror att »alla kan« är Nils Lodin, 76 år, och chefredaktör på löpartidningen Runners World. Själv har han alltid sprungit men började inte på riktigt allvar förrän han var runt femtio.

– Vem som helst kan springa ett maraton, säger han med övertygelse. Alla kan inte ta sig till toppen, men vem som helst kan träna sig i form för att ta sig runt.

Han plockar fram premiärnumret av tidningen Spring Time som han grundade 1982 och som 1996 blev Runner’s World. Texterna är täta, bilderna svartvita och allt andas ett högpresterande allvar som känns fjärran från dagens »yoga-dig-i-form«-tips och lättsamma krönikor. I en lång intervju avslöjar den då 37-årige Abba-Björn att han sprungit maran på 3,22 och att rytmen i »Take a Chance on Me« sattes under en träningsrunda. I övrigt lyser kändisarna och glamouren med sin frånvaro och fokus ligger i stället på seriösa hårdfakta kring snittider, kolhydrater och knäskador. Det råder ingen tvekan om att 80-talslöpningen knappast var en lek utan snarare ett allvarligt kall för dem som hade kroppen och disciplinen att orka.

– Jo, jo, säger Nils Lodin. Den tidning som vi gjorde då skulle ha skrämt iväg dagens läsare. Det var betydligt tuffare på den tiden. Det är därför som man som nybörjare aldrig ska börja med att ge sig ut och springa i något elljusspår. Alla sådana spår är anlagda i slutet av 70-talet, med bara massa backar och mycket jobbigare än vad dagens löpare orkar med. Börja på plan mark i stället. Annars finns risken att du ger upp på en gång!