Förföriskt fodral

Det sägs att det var hennes man som kläckte själva idén. Hur det nu än är med den saken så var det Frances Hashimoto som såg till att visionen blev verklighet. Glass omgiven av ett skyddande hölje av risstärkelse. Små, läckra glasskakor som kan ätas med händerna. De döptes till mochi ice cream, där mochi är den traditionella, söta japanska riskakan som framför allt äts runt nyår i Japan.

Att kombinera den klibbiga kakan med glass skulle visa sig vara ett genidrag.

1993 drog produktionen av mochiglass igång i familjeföretaget Mikawaya i Los Angeles japanska kvarter. Frances Hashimotos föräldrar var japanska invandrare som startade firman specialiserad på traditionella japanska sötsaker och bakverk i Little Tokyo 1910. År 1970 tog Frances över verksamheten, som hon drev fram till sin död 2012. Mochiglassen blev en succé som i dag står för merparten av företagets försäljning och finns i de flesta välsorterade amerikanska livsmedelsbutiker. Konceptet har spridit sig och numera finns flera konkurrerande märken på marknaden.

Numera finns glasskakorna även i Sverige. Dess rykte har färdats från svenskar i USA-exil och numer kan man köpa någon variant på mochiglass i många asiatiska matbutiker men också på allt fler trendkänsliga kaféer och restauranger. Kanske blir de en lika vanlig syn som franska makarons, som numera finns i budgetvarianter i snart sagt varje svensk mataffär.

Frågan är bara om de söta bakverken egentligen är så goda. De tycks dela provsmakarna i två läger. Den kritiska skulle kunna hävda att det stärkelserika höljet ger associationer till en viss sorts skavsårs-plåster. Och glass gjord på röda bönor, som är en av de vanligaste smakerna av mochiglass, kräver nog en viss sorts gom för att uppskattas.

Men fina att se på, det är de i alla fall.