Livsstil

Genvägen till eliten

Text: Anders Rönmark

Publicerad 2012-08-28

Bild: Adam Ihse/Scanpix

»När jag var yngre var jag inte speciellt lång. Jag var tunn och lika lång som alla andra, vilket i och för sig var lite konstigt eftersom min pappa är 1,96 och min mamma är 1,82.« (Jonas Jerebko i »Sommar i P1« den 8 augusti).

Jonas Jerebko stannade inte vid medellängd. Han blev 206 centimeter lång och Sveriges första spelare i världens bästa basketliga, NBA. Resan från Kinna utanför Borås till USA var den omvända som pappa Chris gjorde.

Chris Jerebko, som 1981 lämnade USA för att resa till Sverige och spela basket i laget Marbo, träffade elitbasketspelaren Elaine och blev far till en svensk landslagsspelare. Vilket även hans landsman Kenny Grant blev. Och Ike Person.

I det svenska landslag som just nu spelar EM-kval är fyra av tolv spelare söner till amerikanska spelare som kommit till Sverige som proffs på 70- och 80-talen. Förutom Jonas Jerebko spelar Kenny Grant jr och bröderna Andreas och Jonathan Person i det blå-gula laget. De hade blivit en kvintett om inte Jeffery Taylor, son till den förre Norrköpingsstjärnan Jeff Taylor, tackat nej för att stanna i USA och förbereda sig för den kommande säsongen då han gör Jerebko sällskap i NBA.

– Det finns ingen forskning som visar exakt hur många söner och döttrar till före detta elitidrottare som själva nått högsta nivå, men ovanligt är det ju inte, säger Rolf Carlson, forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Han refererar till undersökningar som visar att det är väldigt vanligt att barn som börjar idrotta har haft föräldrar som själva varit aktiva. Idrotten har blivit något av en familjeangelägenhet.

Barnen till före detta aktiva idrottare har ofta ett försprång.

– Det är klart att de fysiska förutsättningarna spelar roll, och mer i vissa idrotter än andra. Att Gunde Svans dotter också blivit väldigt duktig i en konditionsidrott som längdskidåkning är knappast en slump. Men den största fördelen de här barnen har är nog att de har föräldrar som har insikt. De vet hur föreningar fungerar, vilka tränare som är bra eller dåliga, vilka svårigheterna kan vara, och så vidare, säger Rolf Carlsson.

Julia Svans mamma, Marie Johansson, var för övrigt också elitskidåkare.

En annan som vet hur vägen till elitnivå ser ut är Jonte Karlsson. Med 206 spelade landskamper (näst flest genom tiderna) och en coachkarriär som resulterade i både SM-guld och en tid som förbundskapten är han en av svensk baskets stora. I dag fungerar han som landslagschef på basketförbundet.

– Ibland kan jag gå in i en hall, se en ung spelare dribbla bollen och tänka »det där måste ju vara sonen till …« och sedan visar det sig att det är det också, säger Karlsson.

– Jag är så gammal att jag får vara med om att sönerna och döttrarna till spelare jag lirat med tar plats i seniorlandslagen, fortsätter han med ett skratt.

Några karbonkopior av föräldrarna ser han dock inte. Snarare spelare som har samma styrkor, men betydligt färre svagheter.

– Visst syns det vem som är mamma eller pappa, rörelsemönstren kan ofta vara lika. Har föräldern exempelvis varit en duktig skytt är ungarna ofta det också, men den yngre generationen är mer allround. Deras föräldrar vet vad de själva borde ha jobbat på och ser till att ungarna inte får samma svagheter. Kenny Grant jr är exempelvis en mycket bättre försvarsspelare än sin pappa, säger Jonte Karlsson, som har ett exempel på nära håll i sonen Andreas, före detta juniorlandslagsspelare som nu spelar med Jämtland i basketligan.

– Han är en duktig skytt, man han kan passa bollen betydligt bättre än vad jag kunde och har inte samma hetsiga humör. Något har han väl lärt sig.

När Anna Lindberg avslutade sin simhopparkarriär i OS i London tidigare i sommar tog en familjesaga slut. Mamma Ulrika Knape vann OS-guld i München 1972 och dottern Anna har, med sin mor som tränare, varit svensk simhopps stora stjärna sedan OS-debuten i Atlanta 1996.

Rolf Carlsson säger dock att det är relativt ovanligt att idrottare på hög internationell nivå har sina föräldrar som coacher.

– Barn som har sina föräldrar som tränare har det oftast i mycket unga år. När det gäller en person som Anna Lindberg kan jag dock tänka mig att hennes familjeförhållanden gav henne väldigt bra förutsättningar tidigt. Hennes pappa, Mathz, var elitsimhoppare och hennes mamma är Ulrika Knape. Det de inte vet om simhopp är knappast värt att veta.

Kända efternamn behöver dock inte gå i arv inom grenarna. Exemplen är många på elitidrottare som ägnar sig åt andra sporter än deras elitidrottande föräldrar. Carolina Klüfts pappa Johnny var exempelvis allsvensk fotbollsspelare, medan Sanna Kallurs pappa Anders var ishockeystjärna i NHL. OS-spjutkastaren Kenth Eldebrink har i sin tur fått se sina döttrar bli proffs i en idrott som varken han eller hans bror, hockeylegendaren Anders Eldebrink, blev stjärnor i; Frida och Elin Eldebrink var nyckelspelare i det svenska basketlandslag som nu i sommar kvalificerade sig för EM-slutspel för första gången sedan 1987.

– Grenspecifik kompetens är säkert väldigt bra, men ännu viktigare är nog just den här förståelsen för vad som krävs för att lyckas i en idrott, säger Rolf Carlsson.

Är det något som de svenska basketspelarna med de amerikanska efternamnen har så är det grenspecifik kompetens. Det pratas inte om några »gyllene generationer«, men helt klart är svensk basket på frammarsch.

Och spelarna som kallar USA sitt andra hemland har fått något extra.

– Jag tror att det främst handlar om två saker. För det första har vi generna. Amerikanerna som kom hit på 70-och 80-talen och stannade kvar gifte sig ofta med basketspelande tjejer de träffat i sina föreningar. Det är inte konstigt att Jonas (Jerebko) har en bra basketkropp då han är son till två långa före detta elitspelare. För det andra handlar det om att basket är en väldigt komplicerad idrott där det är oerhört viktigt att du lär dig rätt teknik från början. Har du föräldrar som kan hjälpa dig med det har du en bra grund att stå på, säger Jonte Karlsson.

– Sedan ska vi inte glömma bort att olika länder har olika starka traditioner och kulturer när det gäller idrott. USA är basketens hemland och den är enormt populär där. Har du amerikanska föräldrar är basket något du växer upp med och då får du en annan attityd till sporten.

Att det finns många spelare med kända basketefternamn i både ungdoms- och seniorlandslagen ser dock inte Jonte Karlsson som enbart positivt.

– Att det här fenomenet inte är lika vanligt i exempelvis fotboll har nog att göra med att det är så många fler utövare där, förklarar han.

– Vi måste bredda vår sport så att urvalet blir större. Det är såklart kul att det kommer nya generationer på det här sättet, men det får inte bli någon slags inavel av det hela heller.