Gräset är grönare på andra sidan

Redding, norra Kalifornien. Solen sänker sig över villaförorten Forest Hills. Dan Rusu, 38 år och läkare, stegrar gräsklipparen, vänder maskinen, och sänker sedan åter rotorbladen över de tätt växande stråna.

Den finns i anslutning till över 60 miljoner hem. Dubbelt så stor som den sammanlagda arean av landets bomullsodlingar har gräsmattan blivit en av USA:s ledande grödor. Det är en utveckling inte utan konsekvenser.

Dan Rusu stänger av maskinen. Han flyttade från Rumänien till USA för 15 år sedan. Gräsmattan blev en ny bekantskap. Han skakar roat på huvudet.

– Det är som en fasad, det måste se bra ut. Framför allt utifrån, säger han.

Det som skiljer det estetiska idealet hos amerikanska villagräsmattor från svenska är framför allt strävan mot en i alla väder ungdomligt grön och monokulturell gräsyta. Helst ska inga andra växter än den art som utgör själva gräsmattan förekomma. Genom regelbunden bevattning och besprutning, näringstillförsel och klippning, rubbas gräsets naturliga cykler med vila och blomning för att i stället tvingas till en ständig förökning underifrån av nya, perfekt gröna skott.

Idealet kräver enorma insatser i form av tid och pengar.

– Om du vill veta hur olycka ser ut, ta en titt därborta, säger Rhonda Merritt och pekar på grannens övervuxna trädgård.

Hon står på garageuppfarten till ett litet enplanshus från 1950-talet där hon bor tillsammans med sin man, Ken Merritt. Framför huset, på en yta som mäter sex gånger nio meter, växer en välskött gräsmatta.

Varje morgon, när Ken vrider på kranen, pressar vattentrycket upp sex munstycken som annars göms bland stråna. Under fem till tio minuter sprider de vatten över gräset.

Det är också Ken som klipper gräset. En gång i veckan, och i olika riktningar vid varje tillfälle, med en gräsklippare från Husqvarna.

Gräsmattan är Kens ansvar.

– Fråga henne om hon någonsin klippt den, säger Ken.

– Fråga mig om jag någonsin kommer att göra det, kontrar Rhonda.

Hon arbetar som butikschef i stadens köpcentrum. Ken är sjukpensionerad lastbilschaufför. Deras hus ligger alldeles i början av en gata som kantas av flera liknande villor. För Rhonda och Ken handlar den lilla gröna plätten framför huset i södra Redding om att upprätthålla fastighetsvärdet. Men också om att visa stolthet över vad de uppnått i sina liv. En välvårdad gräsmatta är ett tecken på att här bor en lycklig familj.

– Det är en fulländning av hela paketet. Den fullbordar bilden, säger Rhonda.

Det var i områden som det här som det verkligen tog fart. Från omkring 1850 var gräsmattor en obskyr angelägenhet för en liten rik medelklass och en ännu mindre överklass, inspirerade av aristokratins trädgårdar i England.

Det var först på 1940-talet, när byggandet av de amerikanska villaförorterna verkligen exploderade, som gräsmattan blev folklig.

En blomstrande ekonomi gjorde det billigare att köpa än att hyra sitt hem. Med förmånliga lån och subventioner från staten uppstod en byggboom. Under 1950-talet exploaterades varje år en sammanlagd yta lika stor som Närke. Rhonda och Kens hem var bara ett av över 15 miljoner nya hus som byggdes under decenniet.

Grävmaskinerna skapade stora sår i landskapen. Att så gräs var ett snabbt och enkelt sätt att snygga till bland de långa rader av identiska hus som växte fram över landet.

1960 hade nära 30 miljoner villatomter en gräsmatta. Och varje år lades ytterligare en halv miljon till antalet. Reklam och annonsering från en växande industri bestående av tillverkare av allt från gödsel till gräsklippare skapade ett närmast ouppnåeligt ideal med monokulturella grönytor där varje inkräktande art skulle motas bort. Gräsmattan nöttes in i människors medvetande som en självklar ingrediens i den idealiserade bilden om den amerikanska drömmen.

Men det krävdes mer än byggboom och aggressiv marknadsföring för att gräsmattan skulle få fäste. Det är här ideologin kommer in.

Paul Robbins är professor i geografi vid University of Arizona i Tucson och författare till boken »Lawn People«.

– Människor pratar om vita staket. Men om du ser dig omkring i USA kommer du inte att hitta dem. Där finns inga staket. Tomterna sträcker sig i en obruten linje över horisonten. En tomt övergår i nästa, som övergår i nästa. Det är det det handlar om. De som flyttade in i de här samhällena på 1950- och 60-talet såg det som om de anslöt sig till en kollektiv, monolitisk gemenskap av likasinnade människor, säger han.

Gräsmattan blev en del av och ett uttryck för ett slags grannskapsideologi, menar Paul Robbins, men också för segregation.

– Det här var i huvudsak vita människor som ville uppnå en monokultur på samhällsnivå, inte bara gräsmattenivå. Mycket har att göra med ett slags vit rädsla, och konstruktionen av ett säkert och monokulturellt utrymme.

Men enligt Paul Robbins kan dagarna för gräsmattan i sin mest extrema form vara räknade. Sedan bolånebubblan sprack 2008 har efterfrågan på nytt gräs minskat, främst på grund av att antalet nybyggnationer gått ner. Samtidigt spenderar de som redan har en gräsmatta numera 100 dollar mindre om året på sin trädgård än före  kraschen.

Och den mängd vatten som går åt för att hålla gräset grönt har gjort att flera städer i framför allt södra och västra USA betalar invånare för att byta ut sitt gräs mot mindre vattenkrävande trädgårdsformer.

Gräsmattans utbredningstakt har stannat av.

Men i Forest Hills i Redding, liksom i tusentals andra amerikanska villaförorter, är gräsmattorna fortfarande skimrande gröna.

– I Rumänien är inte tomterna öppna på det här sättet. För att komma fram till husen där måste man först gå genom en grind. Här är det själva huset som är grinden, säger Dan Rusu där han står vid sin gräsklippare.

Han berättar om sin resa från Rumänien till USA. Sjukvården i hemlandet höll inte måttet, så han valde att avsluta sin läkarutbildning i New York.

– Jag tog saken i egna händer för att se vad som hände, och det visade sig vara bra.

Sedan drygt två år tillbaka bor han med fru och barn i ett hus högst upp på kullen i ett idylliskt villaområde.

Dan Rusus berättelse innehåller den amerikanska drömmens alla ingredienser – inklusive en skimrande grön gräsmatta.

– Man måste ha en gräsmatta, och man måste sköta den. När jag skrev på kontraktet för huset, skrev jag också på för en gräsmatta, säger han.