Grönområden är bra för oss som ska leva och bo i städerna

Den täta staden har fått ett uppsving på senare år. Runtom i Sverige och världen byggs återigen täta kvartersstäder. Det är en i grunden positiv utveckling, eftersom den täta kvartersstaden uppvisat många fördelar gentemot funktionalismens glesa och funktionsseparerade stadsmiljöer. Inte minst att människor efterfrågar och uppskattar stadsmiljöer av den typ som byggdes fram till ungefär 1930.

Men med tätare stadsmiljöer ökar också behovet av andningshål och rekreationsområden i form av parker och grönytor. Dessvärre har de senare årens vurm för den täta staden ofta handlat om en ensidig önskan att förtäta, och då har det varit just parkmark som fått stryka på foten.

Nyligen rapporterade Sveriges Radio att grönskan försvinner i svenska städer. Bara de senaste fem åren har mer än 1 300 hektar grönyta försvunnit från större städer. Vinkeln var, naturligtvis eftersom det var public service, att detta gör oss mer sårbara för hetta och skyfall i klimatförändringarnas spår.

En rapport från Husqvarna Group i höstas pekar på samma sak: baserad på 2023 års satellitdata, framkommer att grönytan i Sveriges 20 största städer minskat med 650 000 kvadratmeter, motsvarande cirka 93 fotbollsplaner jämfört med föregående år. Utvecklingen har fortsatt sedan föregående mätperiod, då grönytan i Sveriges 20 största städer minskade med cirka 1,1 miljoner kvadratmeter (motsvarande cirka 153 fotbollsplaner) mellan 2021–2022.

Trenden är internationell: Med hjälp av satellitbilder från europeiska Copernicus-projektet, öppen stads- och bosättningsdata och artificiell intelligens, har Husqvarna analyserat grönytorna i 344 städer i 62 länder i alla befolkade världsdelar. Jämfört med året innan har 158 miljoner kvadratmeter grönytor försvunnit från städerna på ett år, främst till följd av nybyggen. 95 miljoner ny grönyta har tillkommit, främst i form av gräs.

Vad som saknats i rapporteringen om den minskade grönskan i städerna är en problematiserande diskussion kring vilka stadsplanemässiga ideal som vi vill ska prägla våra städer. 1800-talets stadsplanerare snålade inte med grönskan när de drog upp sina rutnätsplaner för de storstäder som växte fram i den välståndsbringande industrialiseringens spår.

Trendsättaren framför andra var förstås baron Georges-Eugène Haussmann som av Napoleon III fick i det närmaste fria händer att omdana storstaden Paris från ett medeltida gytter till den ljusa stenstad vi känner den som i dag. Ett av många uppskattade inslag i den parisiska stadsbilden är dess enorma grönytor, i form av parker, boulevarder och esplanader. De rationalister som här hemma sneglar girigt mot Kungliga Djurgården och andra grönområden som de anser borde bebyggas med bostäder, helst i form av höga flerfamiljshus, måste svindla vid tanke på vilka markvärden som så att säga går till spillo. För oss övriga är de stora grön­ytorna något som ger staden dess karaktär, och värde.

Det största grönområdet i Paris är Bois de Boulogne, väster om stadskärnan, där bland annat Parc des Princes, hemmaarena för fotbollsklubben Paris Saint Germain, är belägen. Boulognerskogen var, precis som Djurgården i Stockholm, från början kunglig jaktmark, men öppnades redan på 1600-talet för allmänheten som rekreationsområde. Det skänktes till parisarna av Napoleon III och fick sin nuvarande utformning av just Haussmann.

När min födelsestad Gävle brann ner till grunden 1869 tog stadens borgerskap tillfället i akt att omvandla den tidigare trästaden till en pampig stenstad i Haussmanns anda. Att inspirationen hämtades från just Paris gick inte att ta miste på: den nya stadsteatern utformades som en miniatyrversion av Palais Garnier, och nästan övertydlig blev anspelningen när den nya stadsparken (som dock anlades redan fyra år före branden) fick namnet Boulognerskogen.

Vid ungefär samma tidpunkt, 1868, kom det som skulle bli Slottsskogen, i staden Göteborgs ägo, genom landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, Albert Ehrensvärds försorg. Även Slottsskogen hade historiskt utgjorts av kunglig jaktmark, sedan medeltiden tillhörigt Älvsborgs slott – därav namnet – och utgjorde fram till slutet av 1800-talet snarare en ogenomtränglig skog än en park.

Redan på 1600-talet hade dock Gustav II Adolf beviljat staden Göteborg dispositionsrätt över området, utifrån ett slags frihet under ansvar-princip: "Såsom af Borgerskapet begäres at dem må efterlåtas med deras Hustrur och Barn om Sommartijd förlusta sig uti Engegårds Skog: Så will H:s K. M:t dem sådant icke förment Hafwa, allenast de ikke der hugga neder Skogen och fälla djur, eller bruka någon annan motwillighet."

1874 beslutade Göteborgs stadsfullmäktige att stadens nya grönområde skulle omvandlas till en park i engelsk stil. Vägar och stigar och även dammar och vattenfall anlades, liksom ett vattentorn i nationalromantisk stil. 1891 invigdes Slottsskogens djurpark, en av Sveriges äldsta djurparker och än i dag ett ständigt glädjeämne för göteborgare och turister.

Att grönområden och parker var ett lika centralt inslag i industrialiseringens stadsbyggnadsideal som den täta stenstaden framgår inte minst av de järnvägsparker som anlades i de stationssamhällen som växte fram längs stambanorna. Det här var en tid då skönhet eftersträvades i allt som byggdes: från industrier till transportinfrastruktur. Självklart skulle den som anlände till en ny stad mötas av en blomstrande park. För den sakens skull hade Statens Järnvägar vid sidan om alla stinsar, lokförare och konduktörer också en armé av trädgårdsmästare på lönelistan. Stationsparkerna fyllde också en praktisk funktion: de skyddade den omgivande staden från föroreningar och brandrisken som ångloken förde med sig.

Trädgårdsstadsrörelsen bar under 1900-talets första årtionden vidare idén om grönskan som ett centralt inslag i staden. Från denna rörelse övertog funktionalisterna sedan slagordet om att riva för »luft och ljus«, men den funktionalistiska staden är en skrattspegel av 1800-talets stenstad. Medan 1800-talsstaden präglades av täthet och en blandning funktioner utgick den funktionalistiska staden från gleshet och separering. Funktionsseparering och trafikseparering. Bostäder för sig, arbete för sig, service för sig. Mängden grönyta blev inte mindre men i stället för parker för allmänheten utgjordes de av mellanrum i form av gräsmattor mellan betonghusen eller skogsremsor mellan trafikstråken.

I allt väsentligt visade sig den funktionalistiska stadsplaneringen vara ett misslyckande. Den täta blandade staden visade sig dock fungera bättre för handel, kultur, nöjen och service och blev trevligare, vackrare och tryggare att bo och leva i. Men än i dag skapar arvet från efterkrigstidens storskaliga byggande återkommande problem för stadsutvecklingen. Dagens vurm för förtätning leder ofta till att grönytorna mellan lamellhusen bebyggs, vilket skapar det sämsta av två världar: alla nackdelar från den funktionalistiska stadsplaneringen men utan dess fördelar i form av luft och ljus och grönska. Allra allvarligast är förstås när man även i förtätningens namn bebygger de riktiga parker som finns kvar, utan att förstå hur det påverkar stadsmiljön som helhet.

När vi utvecklar dagens städer för framtiden borde vi dra lärdom av industrialismens pionjärer som skapade de stadsmiljöer som flest uppskattar än i dag. Men när vi talar om att bygga tätt får vi inte glömma bort att den täta staden förutsätter tillgång till parker och grönområden. Det är bra för klimatet, det gör oss motståndskraftigare mot översvämningar, torka och bränder, men framför allt: det är bra för oss som ska bo och leva i städerna.