Livsstil

Hackarna blir svenssons

Text: Olle Niklasson

Publicerad 2012-01-27

Hackare. De flesta tänker väl på internet-anarkister men begreppet har skjutit skott långt in i den analoga världen och samlar aktiviteter från överallt och alla nivåer under ett sorts gör-det-själv-paraply. Hackare bygger om racercyklar till fixies, de finns inom »urban exploration« där stängda delar av staden utforskas, de är »circuit benders« som bygger oljudsmaskiner av elektroniska leksaker, man hittar dem i remix och mash up-kulturen, inom fan fiction där man använder etablerade film- eller litterära hjältar och placerar dem i helt andra sammanhang, och man kan följa dem ända ut till den absoluta svennegrenen, Ikea-hackare, som förvandlar innehållet i platta paket till kreativa nykonstruktioner.

Oavsett nivå eller fält handlar hackning om samma sak: att utnyttja befintlig infrastruktur för andra syften.

Hackerkulturen är dessutom noga med att göra tydlig skillnad mellan »hackers« och »crackers«. »Hackers« är konstruktiva, »crackers« destruktiva. Framför en låst dörr är en hackare mer intresserad av låset än av dörren eftersom detta innebär en begränsning av rörelsefriheten eller tillgången till kunskap, men när låset är forcerat – observera: spårlöst – bryr sig hackaren inte om att gå in.

Det finns inom »urban exploration« ett uttryck som sammanfattar hackerkodexens etos bra: ta aldrig något annat än foton, lämna aldrig något annat än fotspår.

Trots företeelser som »urban exploration« och »parkour«, som handlar om att förflytta sig från en punkt till en annan på ett så snabbt och kontrollerat sätt som möjligt, så är hackning en material- och teknikgren. Det är ingen överraskning att man hittar rötterna på MIT, Massachusetts Institute of Technology, fast kanske inte där man trodde och heller inte när.

När The Tech Model Railroad Club bildades 1947 delades medlemmarna in i två grupper, de på plywoodskivans ovansida som gillade att skulptera landskap och att bygga exakta kopior av lok och vagnar, och de som trivdes bäst på undersidan med kopplingsplintar, lödning och kabeldragning. På ovansidan var den naturtrogna reproduktionen viktigast. På plywoodens undersida, hos Signals and Power Subcommittee som gruppen kallades, härskade idén om den perfekta problemlösningen.

Men det var inte modelljärnvägen som hade lockat den här skaran studenter till MIT i slutet av 50-talet, utan möjligheten att få arbeta med en datamaskin. På MIT fanns en IBM 704, världens första massproducerade datamaskin, vilket på den här tiden betydde 123 stycken sålda under en femårsperiod, men den var reserverad för forskare högt upp i hierarkin och helt utom räckhåll för modellrallarna. På en annan våning däremot – datamaskiner tog upp våningsplan på den här tiden – fanns en mindre dator, TX-0, som Signals and Power Subcommittee kunde få tillgång till om någon ur den högre forskarkasten inte dök upp till sina inbokade tider, vanligtvis under nattpassen. TX-0 hade också en annan och helt oslagbar dragningskraft: man kunde skriva egna program på den.

Ur den här lilla kretsen studenter och forskare på lägre nivåer uppstod ganska snabbt en grundläggande kodex, till en del säkert sprungen ur frustrationen över att akademisk rang styrde tillgången till datorerna, men säkert också för att de betraktade sig som först med att lägga grunden till helt ny kunskap skapad ur ett symbiotiskt gränssnitt mellan maskin och människa: »Tillgång till datorer – och allt annat som kan lära dig något om hur världen fungerar – ska vara obegränsad och total och inte bestämmas av kriterier som examen, ålder, ras eller position.« I uppsättningen ingick också det som har kommit att bli klassiskt, lika ofta hänvisat till som missbrukat: »All information måste vara fri.«

Man utvecklade också ett eget kodspråk, akronymer för det mesta, som rörde den här mycket begränsade världen. Det mesta handlade om praktiska saker runt umgänget med TX-0 men man hade också ett verb som beskrev någonting annat. Som gällde projekt eller konstruktioner som inte hade ett specifikt mål utan som drevs av ren lust. Ordet var »hack«.

Otto von Busch, forskare från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, är för närvarande verksam vid institutionen för designstrategi vid prestigefyllda designhögskolan Parsons i New York. Han menar att spåren från MIT fortfarande finns kvar i stora delar av hackerrörelsen.

– Hackaren är fortfarande en nörd och kulturen har ofta tydliga inslag av bisarra, ibland studentikosa tilltag, som man helst ska vara lite insatt i för att kunna uppskatta, säger han.

Redan där kan man se ett problem för hackerrörelsen. För även om aktionerna i sig kan verka harmlösa så finns det i förlängningen ingen som tar ansvar för hur de senare utnyttjas av individer eller system med helt andra motiv.

Otto von Busch, som doktorerade med avhandlingen Fashion-able: Hacktivism and »Engaged Fashion Design«, och tillsammans med Karl Palmås skrev boken »Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture«, betonar att hackerrörelsen är en plugin-kultur, inte en dropout-kultur. Det mest intressanta för honom som designteoretiker händer i gränssnitten mellan hackerkulturen och det etablerade samhället.

– Diskussionerna börjar nu också handla om design för »hackability«. Det vill säga hur designar vi för att göra systemen öppnare, möjliga att hacka sig in i? säger han.

Den amerikanska gör-det-själv-evangelisten mister Jalopy menar att det finns betydande incitament för tillverkarna i att tänka på kunden i ett längre perspektiv genom att se produkten som en gemensam innovation och kunden som en medarbetare.

Inbyggt i resonemanget ligger samtidigt en antikonsumism: hellre bygga om än att köpa nytt, och i förlängningen också en hållbarhetsfilosofi. I den mån man konsumerar gör man det för att kunna behålla och förändra, och det kan man inte med en vara som tillverkats för att bara vara utbytbar på kort sikt.

Historiskt har rörelsen varit en meritokrati där akademiska poäng eller social ställning i princip är betydelselösa. Den som skriver snyggast kod eller gör de elegantaste programmen hyllas. Samtidigt har hackern aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller exempelvis musik eftersom kulturella värden inte avgörs lika enkelt som när det gäller att få en instruktion att fungera med tio rader kod i stället för elva.

På senare tid har allt fler grenar av hackerrörelsen skiftat fokus från den digitala till den materiella världen och framför allt har det fysiska hantverket både uppmärksammats och uppvärderats. Här kan man också se parallella skeenden utanför kulturen som hos sociologen Richard Sennett i boken »The Craftsman«, där han kopplar fysiskt arbete med etiska värderingar och driver tesen att hjärnan hela tiden använder information från handen i tankeprocessen. Sennett bygger mycket av sin argumentation på klassiska exempel och citerar både Kant och Diderot och gör ett nummer av att Ludwig Wittgenstein ändrade sin filosofiska inriktning efter att ha byggt ett hus åt sin syster.

Mindre akademisk är Matthew Crawford, politisk filosof som hoppade av en tankesmedja i Washington för att i stället börja reparera motorcyklar. Idén till hans bästsäljare »Shop Class As Soulcraft« fick han när han insåg att skolslöjden hade ersatts av datalektioner, och han menar att vi genom att värdera hantverk och tankearbete så olika håller på att skapa en intellektuell monokultur som bara leder i en riktning: mot ökad okunskap.

Dessa strömningar är heller inte isolerade till böcker och avhandlingar utan får också genomslag i näringslivet. Som när mjukvarujätten Adobe bjuder in Gever Tulley, före detta systemarkitekt som nu driver en skola för barn som bygger på lära-genom-att-göra-pedagogik, för att få programmerarna att släppa musen och i stället grabba tag i en skruvmejsel.

Betoningen på det praktiska inom kulturen blir kanske allra tydligast när man tittar på programmet för Chaos Communication Congress, hackerkongressen som hållits varje år sedan 1984, där projekt och workshops dominerar klart över antalet seminarier.

Om det sedan är ett tecken på att idéerna får allt större genomslag utanför rörelsen eller om det ska tolkas som mognad att Chaos Communication Congress inte längre är värd för det tyska mästerskapet i dyrkning är väl upp till var och en att avgöra.