Hatten på – igen

Håll i hatten! Så sa man som bekant förr när hårda tider eller oroligheter väntade.

Nog blåser det orosvindar i världen med krig och kriser just nu – och folk tycks faktiskt hålla i hatten. I alla fall de som har råd. Medan andra branscher och företag kämpar för sina liv går den italienska exporten av lyxhattar som tåget. En svacka kom i samband med pandemin men återhämtningen har varit snabb och över alla förväntningar.

Exporten av hattar från Italien till Schweiz har de senaste tre åren ökat med 71,8 procent. Värdet av exporten är 50 miljoner euro, mer än en halv miljard kronor.

Till Frankrike har exporten ökat med 124,4 procent, man säljer för 40 miljoner euro. Också till Tyskland, USA och Storbritannien ökar hattexporten. Totalt rör det sig om ungefär 3,6 miljarder kronor i hattexport från Italien.

"En italiensk bransch som inte känner av någon kris" sammanfattar finans­nyhetsbyrån Agi Economia.

Den första huvudbonad jag minns är min älskade 70-talsbruna sydväst med Barbapapa-familjen på, självklart med matchande regnkappa. För gemene Svensson här i kallt och oglamoröst toppluveland känns det ju minst sagt en smula otippat att luxuösa huvudbonader är något som fortsätter att sälja i kris­tider. Men en italienare som är född med skinnskorna på och aldrig burit sydväst känner inte så.

– Före andra världskriget bar alla hatt, både kvinnor och män, fattiga och rika. Man gick inte ut utan hatt. Nu är det inte så. Men vi har fortfarande ett italienskt klientel som bär hatt vid rätt tillfällen och som är beredda att betala väldigt mycket, berättar Paolo Marzialetti.

Han är ordförande för Italiens nationella organisation för hattmakare och kommer från en familj med lång tradition av att tillverka huvudbonader av märket Paimar. Företaget ligger i distriktet Montappone där hattillverkning ända sedan slutet av 1800-talet varit den främsta sysselsättningen för invånarna. Här, i området Fermano-Maceratese i regionen Le Marche i nordöstra Italien, tillverkas 70 procent av alla Italiens hattar värda namnet. De enklare, som du kan köpa som solskydd eller souvenir i butikerna runt Colosseum eller vid andra turistfällor, är däremot i stort sett alla tillverkade i Kina.

– Här tillverkas också 50 procent av alla hattar som går ut på den europeiska marknaden. Här finns traditionen, kunskapen och kärleken till hattmakandet, säger Marzialetti.

Man tillverkar både måttbeställda hattar och färdiga i standardstorlekar. Suget tycks oändligt efter allt från vackert smyckade damhattar till societetsbröllop, bjudningar och officiella tillställningar som kräver hatt, till förfrågningar från framgångsrika (eller bara rika) män som vill ha rätt hatt till jakten, till en tur i sportbilen och till båtsemestern. Den klassiska Panama-halmhatten är en av märket Borsalinos storsäljare och kostar "bara" runt 4 000 kronor för de enklare modellerna.

– De senaste tio åren har det varit en rent exponentiell tillväxt av marknaden. Intresset för att bära hatt har ökat starkt även om det självfallet inte är i alla grupper av samhället. Men även nu i svåra ekonomiska tider globalt så har vi inte alls drabbats av den nedgång vi väntat oss inom branschen, säger Paolo Marzialetti.

Merparten av hattarna som tillverkas i Italien säljs inte som egna varumärken utan exporteras till jättarna inom branschen för lyxvaror. Bland de största importörerna finns LVMH, den franske affärsmannen Bernard Arnaults lyxvaruimperium där ett 60-tal luxuösa märken som Louis Vuitton, Moët Hennesy och Christian Dior ingår. Fram tills i fjol, då Elon Musk körde om honom, var Bernard Arnault världens rikaste man, med en förmögenhet på 195 miljarder dollar, enligt Forbes årliga lista.

Hattarna säljs av de olika lyxkedjorna, märkta med deras namn, till skyhöga priser.

– Schweiz har importerat mest, i många år. Inte för att man bär hatt mest där men för att distributionen för många av lyxvarukedjorna är förlagd där. Sedan säljs hattarna vidare ut i Europa, säger Paolo Marzialetti.

Han beklagar att hattindustrin alltmer inriktar sig bara på lyx.

– Vi älskar att göra hattar av högsta kvalitet men jag skulle samtidigt vilja att alla som vill hade råd att bära en välgjord fin hatt vid rätt tillfälle. Men handgjorda hattar kostar och det är i lyxvarubransch­en som efterfrågan finns.

Att tillverka en hatt som håller måttet, både bildligt och bokstavligt, är en tidskrävande och mödosam process. Det mest kända italienska märket är Borsalino och en hatt därifrån görs i 52 olika arbetsmoment med 60 olika hantverkare inblandade under sju veckors tid. Allt från passform, färg och material till att dess inre inte får absorbera smuts och fett från hår och hårbotten måste beaktas. I en värd där så mycket inom klädindustrin massproduceras av underbetalda arbetare i Asien är hattindustrin smått unik.

– Nästan alla våra företag här är små och många är familjeföretag. Vi är tolv stycken men det finns företag här med bara två hattmakare. Det är ett tyngre arbete än man kan tro där man bland annat arbetar med ång under framställningen. Jobbet kräver stort kunnande och stor passion, säger Paolo Marzialetti.

Det återuppväckta intresset för hattar märks också att det i just anrika Borsalino öppnat ett museum. Det ligger i Alessandria i regionen Piemonte, nära Turin. Här startades fabriken redan 1857 och har i dag 80 anställda. På museet finns 2 000 hattar utställda, indelade i åtta olika teman.

– Hela hattens historia berättas också, vår app finns att ladda ner så besökarna kan följa med från dåtid till nutid och framtid, säger Mauro Baglietto, Borsalinos vd.

Vad kännetecknar då den italienska hatten, vari ligger framgången? Mauro Baglietto dröjer inte med svaret:

– Bello e ben fatto.

Vacker och välgjord. Det är hemligheten. Från Giuseppe Borsalino som grundade företaget för 166 år sedan fram tills nu så har det förblivit ett hantverk. Därför är det människorna, personerna bakom varje hatt, som gör skillnaden. Det är därför hattarna säljer över hela världen.

Museet lockar även många besökare och det gör också yrket i sig, berättar han:

– Vi ser ett tydligt ökat intresse i den yngre generationen. Det är glädjande. Men det är inte ett jobb för alla. Vi har redan en intern utbildning och efter runt tio dagar hos oss kan vi se en vatten­delare. Då brukar de studenter som känner att det inte är rätt yrke för dem, att det är för krävande, välja att lämna.

Mauro Baglietto påminner om hattens betydelse inte bara inom modet utan också i populärkulturen, inte minst inom filmen.

– Vi är stolta över att aldrig ha ägnat oss åt produktplacering. Det är andra som valt att ha med våra hattar i sina filmer.

Borsalino-hatten blev först ikonisk genom Casablanca som kom 1942, mitt under brinnande världskrig, där Humphrey Bogart och Ingrid Bergman bär sina eleganta hattar även under den legendariska slutscenen där han kommer med sin numera odödliga replik:

"Here’s looking at you kid."

Kanske är det också där lyxhattens lockelse ligger. Något så opraktiskt och otidsenligt och för många också ouppnåeligt men ändå, just därför, så begärligt. En guldkant på tillvaron, flykt och förströelse, tradition och trygghet i en värld som tycks allt mer obegriplig. Det var ju orkestermusik och champagne också på Titanic, in i det sista.

Vi människor söker tröst där vi kan, håller fast i det vi når – om så bara i en hatt eller drömmen om den.

***
Läs även: Skräcken för sparsamhet, stil och historia

Läs även: Stadshotellen förändrade allt