Hitlers lilla krig blev världskatastrof

Varför utbröt ett allmänt europeiskt krig i september 1939? Under krisen talades det mycket om vad man kunde lära sig av krigsutbrottet 1914. I väst ansågs det allmänt att den virriga diplomati som orsakat ett krig 25 år tidigare inte kunde ställas till svars för att det blev krig 1939. Chamberlain förklarade i sitt brev till Hitler den 22 augusti 1939 att han inte ville upprepa det som hände 1914, då »den stora katastrofen kunde ha undvikits« om den brittiska regeringen tydligare hade tagit ställning. Genom att säga Hitler rent ut att Storbritannien tänkte ta strid för Polen, fortsatte han, ville han undvika ett »tragiskt missförstånd«. I en skrivelse om brittisk utrikespolitik, författad under kriget, hävdade lord Halifax att han trodde det hade varit möjligt att sätta stopp för Hitler »om vi, till skillnad från 1914, hade lyckats göra det fullständigt klart att de specifika aggressionshandlingar han planerade skulle leda till ett allmänt krig«. När Hitler anföll Polen höll Storbritannien och Frankrike sina löften att försvara Polens självständighet och resultatet blev krig.

Även om detta på ett enkelt sätt förklarar exakt varför kriget utbröt var verkligheten långt mera komplex. Till och med förhoppningen att ingen skulle kunna jämföra 1914 med 1939 utsattes för hård granskning senare under kriget när den brittiske historikern sir Llewellyn Woodward erbjöds att skriva en officiell översikt över den brittiska utrikespolitiken före krigets utbrott. Woodward skrev till Halifax 1943 och bad om en noggrann granskning av ett av hans första utkast. Efter att ha dissekerat 1914, skrev Woodward, var han övertygad om att »tyskarna på nytt kommer att granska vartenda indicium kring det här krigets ursprung på sitt pedantiska, bokstavstrogna sätt. Därför får vi inte lämna någon blotta för den tyska formen av ’exegetik’.«

Halifax svarade att han under krisens sista dagar hela tiden hade varit orolig för att Hitler skulle lägga fram »skenvillkor«, som såg rimliga ut men som polackerna skulle bli tvungna att avslå. Under sådana omständigheter, fortsatte Halifax, skulle ett brittiskt stöd till Polen ha kunnat likna det ökända carte blanche som Tyskland gav Österrike 1914 och en internationell opinion skulle tro att det var Storbritannien som »hade drivit fram kriget«. Lyckligtvis, avslutade Halifax, hade Hitler invaderat Polen och därför hade ett sådant dilemma aldrig uppstått.

Men om Hitler bar skulden till kriget 1939 återstår ändå den större frågan om vilken sorts krig Hitler ville ha. Det är få nutida historiker som godtar beskrivningen att Hitler hade någon sorts plan eller ritning för att erövra världen, där Polen var första steget till ett framtida tyskt världsherravälde. Den senaste forskningen tyder till och med på att det nästan inte fanns några planer för vad man skulle göra med ett erövrat Polen och att visionen av ett nytt tyskt imperium i centrala och östra Europa fick improviseras fram i stort sett från grunden.

Nyckelfrågan är om Hitler önskade ett lokalt krig mot Polen 1939, vilket han alltid hävdade, eller om han vid någon tidpunkt under 1939 bestämde sig för att i stället ge sig på västmakterna och få ett allmänt krig i Europa. Man skulle kunna framföra argumentet att Hitler tvingades in i ett krig med Storbritannien och Frankrike på grund av de växande rustningskostnaderna, svårigheten att uppfylla de nödvändiga handelskraven för att finansiera en fortsatt militär upprustning och insikten om att Tysklands tillfälliga försprång i kapprustningen snart kunde vara utraderat. »Hitlers beslut att störta Europa i krig«, skrev en historiker häromåret, var ett exempel på »hellre förr än senare«.

Bakom beslutet att utlösa ett allmänt krig, har en del gjort gällande, låg högtflygande planer på en kamp om världsherraväldet med USA, som Hitler såg som ett redskap för en världsomfattande judisk konspiration.  Dessa argument fäster för stort avseende vid västmakterna. Hitlers ambitioner för erövringarna österut passade ihop med många tyska geopolitiska fantasier som gick flera årtionden tillbaka, och Hitler var lika uppslukad som någon provinsiell, centraleuropeisk tysk nationalist skulle kunna vara av tanken på att ur Östeuropa mejsla fram en större och grymmare version av det habsburgska imperiet, beväpnad med en ny ekonomisk modell som kallades Grossraumwirtschaft (en gemensam marknad för ett stort område) och med drömmar om ett rasrent Utopia. Hitler ville ha krig med Polen för att kunna utvidga sitt centraleuropeiska imperium och bana väg för den slutliga konfrontationen med Stalins Sovjetunionen.

Den andra invändningen mot argumentet att Hitler ville ha ett allmänt krig är egenskaperna hos de belägg som finns. I de testamentariska samtal som Martin Bormann nedtecknade under det andra världskrigets sista veckor klagade Hitler: »det är inte sant att jag eller någon annan i Tyskland ville ha [allmänt] krig år 1939«.

Även om Hitler sällan är något pålitligt vittne till sitt eget försvar, visar beläggen från de sista veckorna före krigsutbrottet om och om igen hur han upprepar för de politiska och militära ledarna han har omkring sig att han vill hålla konflikten på en lokal nivå. Hans favoritarkitekt och partikamrat Albert Speer skrev i sina memoarer: »Det gick inte att påverka hans åsikt att västmakterna var alltför svaga, vekliga och dekadenta för att börja krig på allvar.« Speer trodde inte att »Hitler under de första dagarna i september 1939 hade helt klart för sig att han oåterkalleligen hade släppt lös ett världskrig«.

Att det var ett riskfyllt företag insåg även Hitler, men i augusti 1939 hade han hunnit intala sig själv att Polen var en fiende som förtjänade att erövras, och han kunde inte förstå varför Storbritannien och Frankrike skulle behöva bli inblandade. (.…) Hitler beslöt inte att starta krig mot Polen därför att han ville ha krig med västmakterna – det kunde han enkelt ha åstadkommit genom att förklara krig – utan på grund av sin övertygelse om att i en viljornas strid mellan de två sidorna skulle han segra och väst skulle vika undan. Nicolaus von Below skrev i sina memoarer att Hitler tog risken därför att han »innerst inne och mot allt förnuft hoppades på att Storbritannien skulle dra sig ur i sista ögonblicket«.

Något som är svårare att förklara är varför Storbritannien och Frankrike, som under 1930-talet hade verkat så undfallande inför de tre axelmakterna Tyskland, Italien och Japan, år 1939 valde att ta strid för Polens skull. Det enkla svaret här är självfallet att Polen trotsade Hitler och därför accepterade ett krig, och eftersom Storbritannien och Frankrike hade garanterat Polens självständighet i mars 1939 var de förpliktade att kämpa på Polens sida.

Men Storbritannien och Frankrike hade många problem att lösa innan deras militära beredskap kunde komma i nivå med deras ambitioner, inte minst de allvarliga ekonomiska och finansiella svårigheter som uppstod samtidigt som upprustningen 1939 gick på högvarv. Dessutom blev det nödvändigt att förankra kriget hos respektive befolkning, som till stora delar hade varit starkt negativt inställda till krig under alla år av internationella spänningar. Kostnaderna för ett storkrig som hotade de brittiska och franska imperiernas framtid, och deras status som stormakter, har under senare år föranlett en omvärdering av det förnuftiga i att över huvud taget ge sig in i kriget.

Kampen mot Hitler kan visa sig ha varit, som den amerikanske politikern Patrick Buchanan nyligen uttryckte det, »ett onödigt krig«. Kriget kostade britterna ett imperium, enligt Buchanan, och skapade förutsättningar för 50 års kallt krig och kommunistisk dominans i Östeuropa och Asien. Det största misstaget var garantin till Polen, för det var den som gjorde kriget oundvikligt. »Resultatet av Chamberlains krigsgaranti«, skriver Buchanan, »var det blodigaste kriget i hela historien«.

Detta är en historiesyn som nästan helt bortser från de omständigheter som rådde vid den tiden. Storbritannien och Frankrike valde inte kriget 1939 därför att de ville släppa loss Ragnarök. Tvärtom gjordes de brittiska och franska försöken att först blidka och sedan avskräcka Tyskland enbart i syftet att undvika ett andra världskrig i Europa. Den avskräckande politiken visade sig inte fungera, men bakom varje avskräckningsstrategi ligger viljan att bruka våld.

(…)

Alla komplicerade internationella kriser, från Krimkriget till invasionen av Irak, har inneburit kortvariga perioder av instabila politiska kontakter och oförutsägbara omständigheter innan krigshandlingarna har inletts. De tio sista dagarna före andra världskrigets utbrott var ett typexempel på högriskkonfrontation. Det första elementet som var och en av huvudpersonerna utsattes för var en växande psykisk och fysisk utmattning mitt i en händelseutveckling som gick så snabbt att den hotade att krossa dem som försökte påverka den. Hitler gav enligt Speer »ett ovanligt hetsat intryck« under de sista dagarna i augusti och »verkade överansträngd«. Goebbels klagade dag efter dag i sin dagbok att han gick och lade sig för sent: »Sent i säng, tidigt uppe« den 23 augusti; två dagar senare: »Gick sent och dödstrött i säng, några få timmars sömn«; »klockan tre på natten var jag fortfarande kvar på mitt arbetsrum […] några få timmars sömn« den 26 augusti och så vidare.

I London gjorde Cadogan mycket likartade dagboksanteckningar efter att ha kommit hem fram på småtimmarna: »omtöcknad av utmattning« den 30 augusti; »kan inte avge fullständig eller sammanhängande rapport, för trött« natten därpå.

Neville Chamberlain beskrev hur han kände sig i ett brev till sin syster Hilda den 27 augusti, där han förmedlar den känsla av oavbruten press som hängde över alla de inblandade:

Puh! Vilken vecka. Några fler i den här stilen skulle stjäla flera år av mitt liv. Oavsett om det här enbart kommer att bli ett nervkrig eller om det bara är inledningen på ett verkligt krig krävs det mycket starka nerver för att stå ut och behålla både förståndet och modet. Det känns som att köra en klumpig kärra längs en smal och krokig väg vid randen av ett bråddjup. Man vågar knappt titta ned för att inte få svindel […]

Många ögonvittnen under de sista dagarna före kriget intygar att nervpressen syntes i Chamberlains ansikte. Chamberlain var angelägen om att engagera sig överallt där han hade möjlighet, vilket innebar ett hårt arbetsschema för en 70-årig man. När försvarsgrenscheferna den 30 augusti bad honom att sammankalla ett möte för att de skulle kunna planera inledandet av stridshandlingar skrev Chamberlain för hand på deras skrivelse: »Just nu är det svårt att planera några möten i förväg«.

I en sådan situation blev förmågan att ha kontroll över händelseutvecklingen allt mer försvagad. Känslan av att »händelserna tog över« medan de inblandade i allt högre grad dukade under för den psykiska press och fysiska utmattning som blev resultatet av långa perioder av intensivt arbete och lite sömn, gjorde det allt svårare att tänka i några termer utanför den för stunden aktuella krisen eller att överväga de vidare konsekvenserna.

Det begränsade synfält som förhållandena orsakade ledde i sin tur till en växande irrationalitet där de stora perspektiven eller de långsiktiga orsakerna till konfrontationen glömdes bort till förmån för en begränsad »mental låda« där det nu blev nödvändigt att fatta besluten. I Tyskland var ramverket för krisen Hitlers bestämda föresats att straffa polackerna för alla deras påstådda övertramp och förvissningen om att västmakterna inte skulle ingripa. All underrättelse­information man kunde få tag på, inklusive de många telefonsamtal och chiffermeddelanden till London och Paris som den tyska underrättelsetjänsten hade snappat upp, skärskådades ur denna synvinkel, inte för att ifrågasätta den förhärskande uppfattningen utan för att bekräfta den. Och i London och Paris var det den fanatiska tron på att en fast hållning skulle ha en avskräckande effekt som gjorde att alla underrättelser och alla meddelanden från Tyskland fingranskades i jakten på ord eller fraser som skulle kunna tyda på att Hitler skulle tänka om.

Det var sällan någon som påpekade det irrationella i dessa förväntningar under de sista dagarna. Richard Butler på brittiska utrikesdepartementet skrev ned de tänkbara resultaten av krisen, så som han såg dem, alldeles före krigsutbrottet. Det ena alternativet var att »Hitler överfaller polackerna med sin redan mobiliserade armé varpå ett allmänt krig utbryter«, det andra var att »han ger upp sin önskan att krossa polackerna, sväljer stoltheten och skickar hem soldaterna«.  I historiens obarmhärtiga ljus framstår det sistnämnda alternativet närmast som en fantasi, men detta var vad man hoppades i London och Paris ända tills freden var förbi.

Den trånga »mentala låda« som fanns på båda sidor innehöll ett eget moraliskt universum. Hitler och hans toppolitiker var med all sannolikhet övertygade om att kriget mot Polen var helt och hållet rättfärdigt ur moralisk synvinkel, oavsett hur kriminella de verkliga krigsplanerna i själva verket var. Varje enskilt polskt »illdåd« användes sedan för att rättfärdiga fokuseringen på att lösa den polska frågan till varje pris, hellre än att sätta in den i ett mer rationellt sammanhang och diskutera tänkbara kompromisser eller överväga vilka resultat det kunde bli om man agerade förhastat. Den brittiska och franska sidan fann ett rättfärdigande med omedelbar innebörd i begreppet heder. Att till varje pris uppfylla garantin till Polen var det enda alternativet till nationell vanära, och även om en sådan moralisk förpliktelse kan förefalla alltför gammalmodig för diplomatin i 1930-talets Europa upprepades den regelbundet under krisens sista dagar och framför allt under mellantiden från invasionen av Polen fram till krigsförklaringen. Den hade en enkelhet som skar igenom alla andra argument kring om det var rätt eller fel att starta ett krig, och den koncentrerade demokratiernas moralsyn i ett enda ord. När Arthur Greenwood i slutet av sitt tal på kvällen den 2 september letade efter det rätta ordet för att beskriva vad som stod på spel var det en häcklare som ropade: »Heder!« Greenwood fortsatte: »Låt mig avsluta meningen. Jag tänkte säga ett hot mot grundvalarna för vår nationella heder.«

Paul Reynaud i Frankrike dokumenterade debatterna med Bonnet före krigsförklaringen. Tiden var inne, skrev Reynaud, att »välja heder framför vanheder«, därför att den vanhedrande vägen skulle utsätta ett isolerat, desavouerat Frankrike, avskuret från den anglosaxiska världen, för risken att snabbt bli besegrat av ett triumferande Tyskland. År 1940 skulle det dock visa sig att heder eller vanheder inte hade någon betydelse för resultatet.

Sökandet efter en övertygande och tillfällig moralisk ståndpunkt under krisen gjorde inte kriget helt och hållet ofrånkomligt men svårt att undvika. Den viljornas strid som utspelade sig under fredens sista dagar, i första hand mellan två extremt olika personligheter, Hitler och Chamberlain, antog sina egna dimensioner delvis oberoende av den långa militära, ekonomiska och politiska händelseutveckling som ursprungligen hade lett fram till den hotande konfrontationen. De sista besluten var ovanligt tydliga och konkreta. Men när besluten väl hade fattats sprängdes de snäva ramarna än en gång av en bredare analys av möjligheterna. Hitler blev återigen övertygad om att Storbritannien och Frankrike inte skulle göra något allvarligt menat militärt motstånd när Polen väl var besegrat och uppdelat mellan Tyskland och Sovjetunionen, medan Storbritannien och Frankrike var tvungna att mer formellt besluta exakt vad de hade för krigsmål förutom att upprätthålla sin nationella heder.

I slutet av september 1939 kom Italiens ambassadör i Paris på besök till sir Eric Phipps, som stod i begrepp att avgå som brittisk ambassadör, för att fråga vad västmakterna hade tänkt göra nu. Phipps svarade att de tänkte vinna kriget, även om det skulle ta tre år. Den italienske ambassadören blev förvånad över svaret. Phipps förtydligade sin ståndpunkt med orden: »Vi skulle kunna kämpa i åratal och offra miljoner brittiska och franska liv, men inte ens om vi vann kriget skulle vi kunna återuppbygga det land som vi hade gett oss in i kriget för att hjälpa. Den ryska björnen satt tungt på sin del av Polen, och vi skulle aldrig kunna flytta på den«.

Alla vackra ord om heder till trots handlade kriget 1939 i verkligheten inte om att rädda Polen från en grym ockupation utan om att rädda Storbritannien och Frankrike från farorna i en sönderfallande värld.

Läs mer: Oemoståndlig tragedi