I begärets riken

Den sydafrikanska konstnärinnan drar halsduken närmare kroppen. Hon har kommit till Sverige eftersom det är vinter i Sydafrika. Då det ju är sommar här. Hon tittar oförstående på oss och vi tycker oss förstå henne. För hon kommer från en plats där sommar betyder värme och det är värmen vi begär. 

Marguerite Duras beskrivs ofta som begärets författare. I Älskaren åtrår den rike kinesen och den vita flickan varandra. Men flickan, vitt patrask, är inte fin nog för hans välbesuttna kinesiska familj, de två kommer aldrig att kunna gifta sig. De träffas som älskare.

Det påstås ibland att begäret har politiska implikationer. Men om vi lägger det åt sidan, vem har mer genomgripande visat begäret genom sina skildringar av hetta än Duras? Hettan är konstanten hos Duras. Låt oss utforska den. 

Begäret, lidelsen och lidandet. Om den klassiskt skolade målaren Erland Cullberg var Övermålaren är Duras författarnas Överskrivare. Hon skriver till fulländning över, igenom och bortom sitt tema. Så till den grad att läsaren av Älskarens slutord "Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död" ändå kan ställa sig frågan om han, älskaren, verkligen, egentligen någonsin fanns. Begäret fanns, men fanns han annat än som projektion? 

Det som inte lämnar läsaren är orden om hettan, Indokinas hetta, gatans brinnande ugn och växterna som dött av hettan. Och barnen vars hy blir grönaktigt blek av blodbrist, som hettan gett dem.

Så tar Duras vilket ämne hon vill och skriver sig igenom. Smärtan, Blå ögon svart hår, Emily L., En fördämning mot Stilla Havet, Lol V. Steins hänförelse, Halv elva en sommarkväll. Och så De små hästarna i Tarquinia. De två paren, barnet, barnflickan. Hettan, ledan, Campari bitter på stranden och utflykten som inte blir av. 

Vännerna är trötta på sig själva, på varandra, sysslolösheten, krabborna på stranden… och hettan, ständigt hettan. Och regnet som inte kommer. Dessa älskvärda varelser inlåsta i en loj lyx och med ett begär. Efter regn. Regnet som ska komma men som inte kommer. 

I stället kommer mannen i motorbåten och affären med honom, affären som avslutas lika lätt som den inleds. Duras gör hettan verklig men använder tyngdlösheten tills dess tyngd blir plågsam. 

Många år senare skriver Duras i översättning i Ord & Bild: "Jag frågar mig hur jag stått ut med så mycket vänlighet, så mycket omsorg, så djup tillgivenhet, så mycket beskyddande, medlidande, bedövande, så oerhört många råd, hur jag stannat kvar med dem, utan att någonsin fly. Hur jag inte är död. Alla semestrar med dem, densamme, desamma, kärleken, resorna, sömnen, musiken, med att år efter år vara instängd med honom, med de där. Smärtan, den hopplösa pinande otroheten, den vettlösa smärtan, alldeles tyst, och varför, varför? Man tar mig till Venedig, vårdar mig, finns hela tiden omkring mig för att jag skall glömma skilsmässan, är halvdöd. Bortförd med våld, man avgudar mig, jag är tusen år, jag kan inte uthärda skilsmässan och alla försöker övertyga mig om att jag måste. Varför? Bortkastat, halvgånget liv. Denna raka livslinje i alla kvinnors liv, denna tystnad i kvinnornas historia. Detta misslyckande som skall få en att tro på framgången, den där framgången som inte finns, som är en öken."

Bortsett från det som alltid gör mig misstänksam, sammanbuntandet av alla kvinnor, Duras har inte fyllt fyrtio år när hon skriver begärets och hettans minne i De små hästarna. Hon är på väg mot de sjuttio när texten ovan publiceras i Cahiers du cinéma. Vad är det Duras säger?

Hon skriver om kärleken och det bedrägliga begäret som lämnar henne med ordet "bortkastat". Och hennes sista ord i stycket är "öken". 

Men först. Kärleken, relationerna, männen ända fram till hennes sista relation med den nästan fyrtio år yngre homosexuelle mannen Yann Andréa Steiner. Han stannar till hennes död, sexton år senare. Han äskar hennes böcker, hon älskar honom. På så sätt blir han också ett bevis på kärlekens omöjlighet, de älskar olika saker men det gör det parallellt. I sin sista, fullkomligt gripande bok som är en dagbok, Det är allt, för hon en dialog med Yann Andréa. Den handlar om, som någon skrev, den för-ödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande. Hon både fruktar och längtar till döden, för hon… vill ge sig av, skriver hon.

Instängdheten, där har vi den igen. Instängdheten i Tarquinia, instängdheten i sitt kvinnoliv och så inleder hon en relation med en fyrtio år yngre homosexuell man. Varför? Därför att det är motsatsen till instängdhet, han är alltid på väg någon annanstans. Men han kommer tillbaka till henne och under tiden är hon, faktiskt, fri. 

Hon skriver att hon längtar efter honom men det är som att hon endast prövar tanken, känslan, hon känner den inte. Men hon använder, precis som alltid, orden. Det är underbart vilket förhållande hon har till orden: "Skriver man hela livet, lär man sig skriva. Det räddar en inte från någonting."

Den döende författarinnan och det som mot slutet blir synligt; orden har inte räddat henne, ingenting kan rädda henne. Och hon har också glömt det hon skrev i boken Att skriva, 1993: "Kvinnor bör inte låta sina älskare läsa böckerna de skriver.« Nu skriver hon tillsammans med älskaren, eller som en del skulle kalla "älskaren". De är ett par men kanske mest av allt på raderna de skriver. Nu har Duras släppt sin tanke på att skrivandet måste ske avskilt. "Det måste alltid finnas ett avstånd till andra människor runt personen som skriver böcker. Det är en sorts ensamhet. Det är författarens ensamhet, skrivandets ensamhet. Till att börja med måste man fråga sig vad det är för tystnad runtomkring en." Så är det ända tills man inte längre vill ha, behöver, den tystnaden. I Det är allt fullkomligt ropar Duras på och efter Yann Andréa, sida upp och sida ner.

Hon dör den 3 mars 1996, tre dagar efter att hon avslutat Det är allt. Den 8 januari skrev hon: "Jag gjorde upp eld och allt blev vitt." I juli 2014 dör Yann Andréa, 61 år gammal.

Hettan som förtär och motsatsen som är regnet. Och havet. I En fördämning mot Stilla havet är översvämningen ständigt närvarande, antingen i praktiken eller i tanken. Modern skriver till Herr tjänsteman på jordregistret: "Vid högvatten i juli slickar Stilla Havets vågor hyddorna i den sista byn där jordlotten (hennes) börjar och då de drar sig tillbaka lämnar de efter sig torkad lera över vilken det måste regna mer än ett år för att tvätta ur saltet i den, bara på tio centimeters djup, vilket är längden på paddyrötterna (riset) då paddyn är mogen." Hon har köpt värdelös jord. Alla visste, utom hon. Nu står hon ensam mot naturen. Och moderns önskan om trygghet förblir obesvarad.

Duras skriver om "la mer", havet, eller "la mere", modern. Kanske blandas de till den kraft som ska stå emot hettan.

Duras har uttalat sig nedsättande om den bok som blev hennes stora genomslag, Älskaren. Hon har kallat den en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Men dess slutord bär på något som är så outsägligt plågsamt att det bär sanningens prägel: "År efter kriget, efter äktenskapen, barnen, skilsmässorna, böckerna, kom han till Paris med sin hustru. Han ringde till henne. Det är jag. Hon kände genast igen honom på rösten. Han sa: jag ville bara höra din röst. Han sa: det är jag, god dag. Han var blyg, han var rädd som förr. Hans röst darrade till. Och plötsligt, i darrningen, kände hon igen den kinesiska satsmelodin. Han visste att hon hade börjat skriva böcker, han hade hört det av hennes mor som han återsett i Saigon. Och också om hennes lillebror, han hade varit ledsen för hennes skull. Och sen visste han inte mer vad han skulle säga. Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död."

Vi följer efter vår sydafrikanska konstnärinna och ser hennes kalla knän försvinna in i huset. På något sätt skulle vi vilja berätta för henne om det vi kallar sommar, vad vi uppfattar som hetta och vad en vinter egentligen är. Men då skulle vi behöva berätta om begäret, längtan och lidelsen efter sol och vi förstår. Hon fryser. Hon kommer att förstå vår längtan efter den värme som övergår i hetta. Men hon kommer inte att förstå att vi bor kvar vid vår strandkant vid det kalla lufthavet.

***

Läs även: Det här är skillnaden mellan bra och dålig dramatik

Läs även: Det är inte kvinnor som dragit ner akademien