Ingen barnlek

Viktigt meddelande! Erik, fyra år, väntar i entrén på sina föräldrar, ropas ut ur högtalarna. Det är lätt att komma bort i leklandet. 1 600 kvadratmeter fyllda med färgglada bollar, rutschkanor och studsmattor. Och barn. De rusar, skriker, skrattar och gråter – alla med rödsvettiga kinder och varma händer. Ljudbilden är massiv. En pappa springer förbi med ett barn under armen:

– Det här är det värsta jag har varit med om. Jag har tappat bort två av mina ungar, jag måste lokalisera dem, säger han stressat.

Många familjer har valt att ta sig till Andys lekland i Sickla i Stockholm för en söndagsutflykt. En del av föräldrarna hänger med barnen in i burarna bland gångarna. Andra sitter vid sidan av. Claudia Martinez och hennes man läser kvällstidningen och väntar på att deras två barn ska leka klart. De brukar åka hit när vädret är dåligt, eftersom det är ett bra sätt att sysselsätta barnen.

– Dagens föräldrar är mer engagerade i att barnen ska aktivera sig och gör nog fler utflykter tillsammans. Mina föräldrar lekte inte med mig, jag fick leka mycket själv, säger Claudia.

Anna Rotsman försöker följa med i 2,5 år gamla Ackes snabba vändor. Pappa Andreas Halldén sitter vid cafét och äter en lasagne.
– Det var riktigt dumt att tro att man skulle klara av den här miljön utan att ha ätit lunch, säger han.

För dem är det viktigt att Acke får mer stimulans än att bara äta middag och sedan gå och lägga sig när de kommer hem från förskolan om dagarna.

– Jag vill att han ska underhållas, inte bara av tv:n eller att han leker med sina bilar, att han ska ha en stimulerande uppväxt. Man vill ju alltid vara en bra pappa, säger Andreas.

Om det var pappan som var familjens centrum på 50-talet är det i dag barnen som står i fokus. Planering och genomförande av barnens lek dominerar familjernas tid och det är viktigt att det är meningsfulla aktiviteter.

I takt med den utvecklingen har allt fler lekland öppnat runt om i landet och mobilapplikationer med lektips har utvecklats för föräldrar. Leksaksindustrin har blivit en näring att räkna med, med en omsättning på runt 130 miljarder kronor per år bara i Europa. Enligt studien »Det massiva barnrummet« har barn som är runt 3–5 år i genomsnitt 537 leksaker var hemma.

Samma utveckling mot barnen i fokus med deltagande vuxna kan skönjas inom förskolevärlden. Förskolan kom till för att hantera arbetarnas ungar som behövde förvaras någonstans i stället för att ränna runt på gatorna. På 1970- och 80-talen stod förskoleläraren vid sidan av och gav barnen material att leka fritt med. Pedagogen skulle hålla sig undan. Mycket har hänt sedan dess. I dag handlar det om att lära genom leken med förskolelärare som engagerar sig. Verksamheten byggs upp kring barnen och deras önskemål – i stället för tvärt om. Leken har samtidigt blivit ett strukturerat projekt.

Eva Norén Björn arbetar hos barnombudsmannen och har tidigare skrivit flera böcker om lekens betydelse för barn. Hon anser att föräldrar i dag är ofta väldigt engagerade och umgås mer med sina barn än tidigare generationer, men att det finns negativa aspeker av leklandsfenomenet, som hon liknar vid ett coctailparty för barn.

– Man bygger inte upp relationer i ett lekland. Det är svettigt spring med ytliga kontakter. Det är ju roligt någon gång, men man kan inte ersätta det med att en kompisgrupp leker dag för dag. Allt är dessutom färdigt – det här är en raket för det har de vuxna bestämt. I skogen kan man omvandla allt till det man vill att det ska vara och lekkulturen förs över från de äldre barnen till de yngre.

En anledning till att familjer ofta gör gemensamma utflykter är att det inte är lika enkelt att öppna dörren och bara släppa ut barnen på morgonen.

Föräldrar känner större oro jämfört med tidigare, enligt Charlotte Tullgren, som är universitetslektor i pedagogik vid högskolan i Kristianstad.

– Föräldrarnas kontrollbehov har del i det här. Man kan inte bara släppa ut barnen, för då vet vi inte vad som händer. Här i Kristianstad har kommunen börjat ta bort lekplatser eftersom barnen i mycket högre grad leker hemma än tidigare, säger hon.

Strax efter lunchtid på förskolan Växthuset i Sköndal söder om Stockholm sitter William, Markus och Arvid tysta och koncentrerade, samlade runt ett bord. De arbetar med att pussla ihop färglada bitar. Här använder man uttryck som arbeta, forska, undersöka och projekt. Anita Hellstenius, förskolelärare på Växthuset, tycker att det ger en legitimitet åt leken. När föräldrarna kommer för att hämta barnen handlar det inte »bara om att de har lekt«.

– Jag tycker inte att det hämmar den fria leken utan att det är jättebra att vi sätter ord på vad barnen faktiskt gör för något, det är ju så mycket mer än att leka. De känner själva att det de gör är något viktigt. Sedan har orden en spännande klang. Frågar jag om de vill vara med i ett projekt ropar alla: Jaaa! Bara ordet är laddat, säger hon.

I stället för klassiska leksaker har personalen på Växthuset valt att använda sig av återvinningsmaterial. Burklock, kartonger och allehanda överblivet material från barnens och förskolelärarnas hem. Dels för att undvika könsstereotypa leksaker men också för att barnen ska få skapa saker ur sin egen fantasi och inte bli hämmade av färdiga format. Personalen kallar det för den andra och tredje pedagogen: materialet och miljön.

Leken är en del av socialiseringsprocessen. Barnet får lära sig gränser, utveckla sin föreställningsförmåga och bearbeta sina upplevelser. Det är alla överens om. Även förskolan har en läroplan och Skolverket poängterar att den viktigaste arenan för barns utveckling och lärande är leken. Men inom pedagogikforskningen börjar man nu ifrågasätta kopplingen mellan lärande och lek och menar att de går att separera. Lärande ska kunna ske utan lek som grund, och barn ska kunna leka utan att leken har ett syfte, eller man behöver veta exakt vad de lär sig.

– Det kommer att bli konsekvenser för dem som jobbar med det här. Det ska bli spännande att se hur man talar i förskolan om det här om tio år, säger Charlotte Tullgren.

Mikael Jensen, kognitionsforskare och kommunikationsforskare med särskilt intresse för kognitiv utveckling, lek och lärande vid högskolan i Borås och Göteborgs universitet, menar dock att det är svårt att skilja lek och lärande åt.

– Att skilja på lek och lärande är rent kontraproduktivt i den här åldern eftersom de är så intvinnade i varandra. Jag ställer inga större förhoppningar till lärandesituationer som inte har något inslag av lek i sig.

Slutsatsen verkar i alla fall vara att om man som förälder vill att barnet ska växa upp till en fantasifull och kreativ person så är det viktigaste receptet att uppmuntra leken, och gärna delta. Den tyske 1700-talsfilosofen Friedrich von Schiller sa en gång att människan bara är mänsklig när hon leker.